Vad hände egentligen i natt?!
Har jag sovit? Inte sovit? Drömt? Ja, det har jag då gjort... Om jag har sovit, vilket jag nog måste ha gjort eftersom jag kommer ihåg vad jag drömde, måste jag ha sovit så förbannat tungt eftersom jag inte märkte varken när Matthias gick eller när Oona ringde. (Vilket jag fick för mig att hon hade gjort, kollade samtalslistan varpå jag insåg att det stämde...) Okej, slutsats som kan dras: Jag behövde nog sova, med tanke på att jag sov till elva. Nu är det ikväll kvar, och sedan är jag fri i en vecka. I stort sett.
Det gnager ett relativt konstant dåligt samvete gentemot Felix och Bolanchejobbet: Inte nog med att jag bangade ur andra helgen i juni p.g.a. Gagnefsjobb. Nu tackade jag också nej till lördag eftersom Sofia kommer. Således är det andra gången jag drömmer mardrömmar om en skitförbannad och sårad Felix. Den här gången skickade hon hatbrev och stod bredvid mig medan jag läste det. Jag blev så upprörd över vad hon hade skrivit till mig att jag kallade henne för en massa elaka saker. Och det är synd, eftersom jag tycker hemskt bra om Felix... Nå, så kan det vara. Jag är en svikare, så det så.
Nu ska jag morgonkaffa.
Det gnager ett relativt konstant dåligt samvete gentemot Felix och Bolanchejobbet: Inte nog med att jag bangade ur andra helgen i juni p.g.a. Gagnefsjobb. Nu tackade jag också nej till lördag eftersom Sofia kommer. Således är det andra gången jag drömmer mardrömmar om en skitförbannad och sårad Felix. Den här gången skickade hon hatbrev och stod bredvid mig medan jag läste det. Jag blev så upprörd över vad hon hade skrivit till mig att jag kallade henne för en massa elaka saker. Och det är synd, eftersom jag tycker hemskt bra om Felix... Nå, så kan det vara. Jag är en svikare, så det så.
Nu ska jag morgonkaffa.
Over and out...
Jag är dödstrött efter att ha sett "En sång för Martin" på ettan, för att inte tala om nästintill rödgråten. Livet är så snuskigt orättvist många gånger, tycker jag. Men just den filmen taggar då i alla fall mig att se på de dementa som inte bara koko eller jobbiga, utan också som någons respektive, förälder eller på annat sätt anhörig. Faktiskt. Så på så vis är det en ruggigt givande film, åtminstone för denna lilla fröken.
Annars går Final Fantasy XII på TV:n i Matthias vardagsrum och jag har missat en liten, liten snutt av det. Sorgligt nog fastnade jag inte så mycket för det som jag hade önskat. Å andra sidan kan det bero på att vi inte direkt marathonspelat, snarare tvärtom. Ska man spela RPG's är det nästan ett måste att sitta i ett sträck och intensivspela. Nå, jag ska göra ett försök endera dagen. Att fastna, menar jag.
Nu måste det vara bedtime. Verkligen så. Natti.
Annars går Final Fantasy XII på TV:n i Matthias vardagsrum och jag har missat en liten, liten snutt av det. Sorgligt nog fastnade jag inte så mycket för det som jag hade önskat. Å andra sidan kan det bero på att vi inte direkt marathonspelat, snarare tvärtom. Ska man spela RPG's är det nästan ett måste att sitta i ett sträck och intensivspela. Nå, jag ska göra ett försök endera dagen. Att fastna, menar jag.
Nu måste det vara bedtime. Verkligen så. Natti.
Micromat is the shit!
Okej, det är inte dags för någon jultallrik riktigt än, även om så kan tros då man kikar ut genom fönstret. Däremot har jag insett att micromat verkligen IS THE SHIT, och jag plockar singelpoäng efter singelpoäng under måltid efter måltid. Varför jag aldrig lagar mat? Det är trist att äta ensam. Jag lagar mat hos min mor och får då sällskap vid bordet. Men, de dagar då jag inte besöker min mor blir det modell micromat. Dock börjar jag lessna litet nu. Är sugen på vanlig, svensk husmanskost som inte är storkökslagad eller inpaketerad. Modell hemmalagat, alltså. Jag kanske får en lucka över på fredag. Då kan jag firra käk hos mamma. Annars är micromat the shit.
Relationsfilosofi...
Gud, så seriösa alla är! Tanken bara slog mig. Och det lustiga är att jag liksom stressar efter det där seriösa, fastän Eva Rusz på Aftonbladet säger att man inte ska göra det, och hon borde veta eftersom hon är någon slags relationsexpert. Alltså, det är inte stressen efter ett förhållande jag talar om. Det är livet i största allmänhet. Stressen inför att bli seriös. Att bli vuxen, det där med stadigt jobb och fyra eller kanske fem veckor semester. Att införskaffa en V70 att slänga kidsen i, och ett sådant där fult hundgaller för att inte behöva lämna doggen hemma. Hur fasen ska man hinna med det?! Och hur lyckas man hålla sig till en och samma människa hela livet?!
Jag läste någonstans, troligen på Aftonbladet, om par som berättade vad de stör sig på respektive älskar hos sina respektive, och en man sade vad jag tror är the key to happiness in a relationship: "Jag blir så glad av att vakna bredvid henne på morgonen, bara veta att hon ligger bredvid mig" eller något liknande. Och jag menar, om man efter många, herrans år fortfarande älskar att vakna med Den Där bredvid sig, då måste relationen vara så rätt, så rätt. Att hitta någon att sova med är inte svårt, men desto svårare är det att hitta någon man verkligen vill vakna bredvid. Sådana människor växer inte på träd, har jag insett.
Det slår mig om och om igen att många relationer umgås sönder, om ni fattar resonemanget. Att man bara fokuserar på varandra och relationen, inte lämnar något som helst space för varandra att leva på. För visst, om jag har ett förhållande, nog vill jag spendera tid med den människan, men jag måste också veta att jag kan göra mitt, han göra sitt, och vi göra vårt. Det finns ingen som helst anledning för mig att hänga på min kille som älskar bowling om jag själv avskyr det, och inte heller skulle jag tvinga med min pojkvän på saker jag vet att han starkt ogillar. Dock är det nog viktigt att ha ett gemensamt intresse, tror jag, oavsett vad det än kan vara. På samma sätt som det är viktigt att bevara den egna umgängeskretsen samt underhålla en gemensam sådan.
Nå, slut på relationsfilosoferandet. Den dagen, den sorgen, and talking is easy. Jag borde verkligen ta reda på all torr tvätt, hänga upp blöt tvätt och sedan värma mig själv med hjälp av en het dusch. Lustigt, hur fort morgnarna går när man gör ingenting framför skärmen. En lustig sak är att jag inte har någon som helst koll på när jag sist hörde av min f.d. Gode Vän. Kan det ha varit en dryg vecka sedan? You see, that's what I call "improving". Hade det inte känts rätt hade jag nog haft bättre koll. Grejen är att jag tycker att det är så fruktansvärt skönt. Livet blev verkligen enklare och roligare utan honom. I vanlig ordning har jag väntat för länge med att bryta upp. Jag tror att vår separation fick mig att ta saker och ting litet mindre seriöst, eftersom det inte finns någon som försöker pusha mig till saker in absurdum. Ingen att behöva rapportera till, ingen som surar och ingen som vet bäst hur jag ska sköta saker och ting. Men visst, det kommer att svida till litet den dagen han träffar en ny människa att förlusta sig med, men shit happens. Så är det och det ska inte röra mig nämnvärt i ryggen. Jag har bättre saker för mig än att bekymra mig över sådant.
Och NU stannade tvättmaskinen från helvetet: Hur är det möjligt att ett tvättprogram tar drygt två timmar?!
Dags att börja fortsätta dagen...
Jag läste någonstans, troligen på Aftonbladet, om par som berättade vad de stör sig på respektive älskar hos sina respektive, och en man sade vad jag tror är the key to happiness in a relationship: "Jag blir så glad av att vakna bredvid henne på morgonen, bara veta att hon ligger bredvid mig" eller något liknande. Och jag menar, om man efter många, herrans år fortfarande älskar att vakna med Den Där bredvid sig, då måste relationen vara så rätt, så rätt. Att hitta någon att sova med är inte svårt, men desto svårare är det att hitta någon man verkligen vill vakna bredvid. Sådana människor växer inte på träd, har jag insett.
Det slår mig om och om igen att många relationer umgås sönder, om ni fattar resonemanget. Att man bara fokuserar på varandra och relationen, inte lämnar något som helst space för varandra att leva på. För visst, om jag har ett förhållande, nog vill jag spendera tid med den människan, men jag måste också veta att jag kan göra mitt, han göra sitt, och vi göra vårt. Det finns ingen som helst anledning för mig att hänga på min kille som älskar bowling om jag själv avskyr det, och inte heller skulle jag tvinga med min pojkvän på saker jag vet att han starkt ogillar. Dock är det nog viktigt att ha ett gemensamt intresse, tror jag, oavsett vad det än kan vara. På samma sätt som det är viktigt att bevara den egna umgängeskretsen samt underhålla en gemensam sådan.
Nå, slut på relationsfilosoferandet. Den dagen, den sorgen, and talking is easy. Jag borde verkligen ta reda på all torr tvätt, hänga upp blöt tvätt och sedan värma mig själv med hjälp av en het dusch. Lustigt, hur fort morgnarna går när man gör ingenting framför skärmen. En lustig sak är att jag inte har någon som helst koll på när jag sist hörde av min f.d. Gode Vän. Kan det ha varit en dryg vecka sedan? You see, that's what I call "improving". Hade det inte känts rätt hade jag nog haft bättre koll. Grejen är att jag tycker att det är så fruktansvärt skönt. Livet blev verkligen enklare och roligare utan honom. I vanlig ordning har jag väntat för länge med att bryta upp. Jag tror att vår separation fick mig att ta saker och ting litet mindre seriöst, eftersom det inte finns någon som försöker pusha mig till saker in absurdum. Ingen att behöva rapportera till, ingen som surar och ingen som vet bäst hur jag ska sköta saker och ting. Men visst, det kommer att svida till litet den dagen han träffar en ny människa att förlusta sig med, men shit happens. Så är det och det ska inte röra mig nämnvärt i ryggen. Jag har bättre saker för mig än att bekymra mig över sådant.
Och NU stannade tvättmaskinen från helvetet: Hur är det möjligt att ett tvättprogram tar drygt två timmar?!
Dags att börja fortsätta dagen...
"Take a sad song and make it better..."
Apropå ingenting alls, sådär.
Slutet av maj, och jag vaknar med novemberkyla i rummet eller åtminstone därute. Och så det där veliga: Kliva upp eller inte? Till slut blir det mitt snuviga jag som avgör. Stiga upp. För nog har jag blivit snuvig, alltid. Så typiskt mig, att klä av mig vinterstassen alltför tidigt och därmed öppna dörrarna för snor, huvudvärk och möjligen feber. Men skam den som ger sig: Jobbar gör man hur som.
Det enda som får mig att call in sick är nog extrem feber, magsjuka, dödsfall (?) alternativt typ ett brutet ben eller ngt som fordrar sjukhusvistelse. Annars kan man tamejfan masa sig till jobbet, that's my opinion. Att känna sig halvkrasslig, låg eller helt enkelt bara osugen är inte godtagbara ursäkter i mitt liv. Då kan man lika gärna ge fan i att skaffa sig ett jobb. Punkt och slut. Moral-Lisa has spoken.
(För jag menar, vem FAN har lust att kliva upp ur en varm säng till tjugofyra grader kyla och skrapa rutor? Öh, ingen.)
Och nu: Hällregn. Gud, vilket uschligt väder. Jag börjar bli en trist bloggare. När man inte bara pratar om och gnäller över vädret, utan också skriver om det i sin blogg, ja, då är det illa ställt.
Förresten har jag beräknat att jag faktiskt har en hel vecka ledigt efter att ha gjort ikväll och imorgon kväll. Nästintill, i alla fall. Går på igen den åttonde, vilket innebär att jag missar min brors student. Hur pinsam och workoholic får man bli? Nå, jag ställer då alltid upp och jobbar, något annat kan man inte säga.
Så lyssnar jag på Simon and Garfunkel's "The sound of silence" och blir sådär "varförvarjaginteungdå?" Jag tror att saker var litet bättre då, på sitt sätt. Musiken var i alla fall bättre, och människorna hade fortfarande hopp om världen och hopp om varandra. Nu finns det liksom ingen uppriktig snällhet, bara hyckleri och det handlar om att slåss för sig själv och inte mot onödiga krig eller atombomben. På sin höjd köper folk energisparlampor på IKEA och hävdar att de tänker på klimathotet fastän det i själva verket är sina egna elräkningar som gnager i bakhuvudet.
Äh, why all this bloggande? Jag har inget vettigt att skriva ändå. Inte sådär på riktigt. Jag ska kurera min förkylning på något vis, smita iväg till skolan och sedan firra lunch och därefter köra ett pass kvällsintro. Sounds ok to me.
Slutet av maj, och jag vaknar med novemberkyla i rummet eller åtminstone därute. Och så det där veliga: Kliva upp eller inte? Till slut blir det mitt snuviga jag som avgör. Stiga upp. För nog har jag blivit snuvig, alltid. Så typiskt mig, att klä av mig vinterstassen alltför tidigt och därmed öppna dörrarna för snor, huvudvärk och möjligen feber. Men skam den som ger sig: Jobbar gör man hur som.
Det enda som får mig att call in sick är nog extrem feber, magsjuka, dödsfall (?) alternativt typ ett brutet ben eller ngt som fordrar sjukhusvistelse. Annars kan man tamejfan masa sig till jobbet, that's my opinion. Att känna sig halvkrasslig, låg eller helt enkelt bara osugen är inte godtagbara ursäkter i mitt liv. Då kan man lika gärna ge fan i att skaffa sig ett jobb. Punkt och slut. Moral-Lisa has spoken.
(För jag menar, vem FAN har lust att kliva upp ur en varm säng till tjugofyra grader kyla och skrapa rutor? Öh, ingen.)
Och nu: Hällregn. Gud, vilket uschligt väder. Jag börjar bli en trist bloggare. När man inte bara pratar om och gnäller över vädret, utan också skriver om det i sin blogg, ja, då är det illa ställt.
Förresten har jag beräknat att jag faktiskt har en hel vecka ledigt efter att ha gjort ikväll och imorgon kväll. Nästintill, i alla fall. Går på igen den åttonde, vilket innebär att jag missar min brors student. Hur pinsam och workoholic får man bli? Nå, jag ställer då alltid upp och jobbar, något annat kan man inte säga.
Så lyssnar jag på Simon and Garfunkel's "The sound of silence" och blir sådär "varförvarjaginteungdå?" Jag tror att saker var litet bättre då, på sitt sätt. Musiken var i alla fall bättre, och människorna hade fortfarande hopp om världen och hopp om varandra. Nu finns det liksom ingen uppriktig snällhet, bara hyckleri och det handlar om att slåss för sig själv och inte mot onödiga krig eller atombomben. På sin höjd köper folk energisparlampor på IKEA och hävdar att de tänker på klimathotet fastän det i själva verket är sina egna elräkningar som gnager i bakhuvudet.
Äh, why all this bloggande? Jag har inget vettigt att skriva ändå. Inte sådär på riktigt. Jag ska kurera min förkylning på något vis, smita iväg till skolan och sedan firra lunch och därefter köra ett pass kvällsintro. Sounds ok to me.
Dagens update...
Whoa, me having a headache! Jag måste lära mig att dricka mer vatten och mindre kaffe när jag jobbar. I synnerhet då jag inte jobbar "som vanligt" där jag kan norpa vatten eller saft så snart jag går förbi diskbänken.
Men så en update vad gällde nyjobbandet: Det känns liksom det flyter på riktigt fint, även om vissa saker ter sig långt mer komplicerade än de egentligen är. Och, hade jag vetat att det finns SÅ MÅNGA småvägar i Häradsbygden att en GPS hade suttit fint hade jag nog baxnat. Nu fick jag det en bit i taget, så då så. That's gonna be the tricky part, I assure you.
Är sådär intryckstrött som man lätt blir efter två dagar på en ny arbetsplats, och tänkte ta en tupplur innan jag återvänder till västligare delar av Dalarna för litet TV-spelande och slutligen säng.
Detta blir ett sjukt osammanhängande inlägg, känner jag, men hur som: Igår fick jag en sådan där QX-överraskning som nog egentligen inte alls var en överraskning. Ibland har man bara saker på känn... Man ska lita på magkänslan. In deed so.
Och i går kväll(/natt?) skrattade jag sådär sjukt mycket att jag grät. Sådana stunder är sällsynta och egentligen en stor del av sådant som gör livet värt att leva. Dessutom överväger jag att sluta prata med mig själv. Har börjat tänka på det faktum att jag faktiskt gör det mest hela tiden, och that's sickfuck, om än ganska naturligt med tanke på att jag bott "ensam" i så pass många år. Dessutom får man de svar man vill höra, inte sant? Nå, jag kanske borde släppa det lätt schizofrena och tro att folk faktiskt lyssnar på vad jag säger. Man behöver inte alltid skrika högst för att höras eller bli lyssnad på. Snarare är det tvärtom.
Vidare har jag bestämt mig för att det är nog. No more act like 13, utan helt enkelt vatten på gås. Man ska inte inlåta sig med människor som plockar fram ens sämre sidor. Sådant är ett stort no-no. Jag är bra, jag är rätt snygg när jag vill det, har självförtroende ibland, är hyfsat smart, har inte mindre än tre extrajobb på sidan av mitt heltidsplugg samt en familj och vänner som älskar mig. So why bother when it comes to magkatarrmänniskor?
Slutligen dagens tips: KOKOSYOUGHURT!
Hi-hi-hilarious!
Eller hur det nu stavas.
Dagens apgarv är det faktum att Gaia's blogg INTE är MIN blogg. Jag gillar däremot att LÄSA den eftersom den är grymt välskriven och jag känner igen mig i mångt och mycket om vad hon skriver. Det här är min blogg, och jag bloggar INTE om mitt sexliv och i detalj vad jag och mina sexpartners ägnar oss åt.
Och mig veterligen är det ingen i min omedelbara närhet som knatat iväg och köpt otaliga meter rep. Eller, jo, det skulle vara min f.d. Gode Vän då, men vi är som sagt ett grymt avslutat kapitel jag mest av allt vill förtränga. Ungefär så. Dock är det troligt att han köpt en hel massa meter flaggstångslina eller andra spännande leksaker som kan nyttjas på de mest obscena vis. *småler eftertänksamt* Ah, rep kan vara spännande, men är grymt överskattat. Så. Där har jag delat med mig av en bit ur mitt inte alltför obscena sexliv. (Och med det menar jag inte att jag vare sig MÅSTE utöva bondage eller absolut inte vill det. Kan jag bli mer tydlig?)
Ah, det är ju sweet att mina besök i Liggalandet som Radikala Mamman kallar det är så pass intressanta. Jag kanske ska börja sexblogga, jag också? *flinar retsamt*
Och nyjobbet gick fint. Of course. Ingen skällde på mig och jag fick bara beröm. That's sweet och jag känner mig kompetent. Amen.
Nu Final Fantasy XII. Great.
Karateknullets mästarinna has arrived...
Jag har gett karateknullandet ett ansikte, tror jag bestämt. Med min för tillfället relativt obegränsade tillgång till kuk kan jag inte påstå annat än just det: Jag är en mästarinna på karateknullande.
För alla er som undrar vad "karateknullande" är ska jag ge er en förklaring. Såhär går det till:
Jag svidar upp mig i lämplig kimono, ibland mönstrad, ibland en sådan där bugdetvariant från Indiska. Han å sin sida drar på den vita dräkten, ett svart bälte och en bandana. Därefter försöker vi hitta lämplig plats att vara på, beroende på själva karateknullets karaktär. Ibland blir det en skogsdunge där vi försöker oss på sådana där moves man kan se i fightingscenerna i "Crouching tiger, hidden dragon". Andra gånger blir det mer lugnt modell hemmaplan, där vi utövar avancerad bondage, gärna modell Shibari, och gärna i kombination med japansk spysex. Sådant kan vara riktigt erotiskt, och som tur är har min nuvarande sexpartner stor erfarenhet av just det.
Nå, hur som, gemensamt för precis varenda karateknull är att både han och jag skriker ut ett "Cowabunga!" (eller hur det nu stavas, men ni vet, från Turtles...) i orgasmögonblicket. Makalöst.
Jag har aldrig karateknullat så här bra med någon. Ever. Det är faktiskt riktigt skönt att äntligen få "komma ut" med de sjuka saker jag tänder på i sängen.
Och i övrigt har kvällen varit så lugn, så lugn, med TV-spelande, salladsätande, Jamie Olivers matlagningsprogram vilket bidrog till ett av de största, most heavenly smiles ever. Vidare har jag assisterat Matthias då han (äntligen!) satt upp en sänglampa. Imorgon är det nyjobbsdags och jag börjar bli litet smånervös. Nå, det reder sig. Antingen funkar det, eller så gör det inte det. Som sagt. Nu ska jag överväga sänggående, eftersom det t.o.m. funkar att läsa i den där sängen nu. *garvar*
För alla er som undrar vad "karateknullande" är ska jag ge er en förklaring. Såhär går det till:
Jag svidar upp mig i lämplig kimono, ibland mönstrad, ibland en sådan där bugdetvariant från Indiska. Han å sin sida drar på den vita dräkten, ett svart bälte och en bandana. Därefter försöker vi hitta lämplig plats att vara på, beroende på själva karateknullets karaktär. Ibland blir det en skogsdunge där vi försöker oss på sådana där moves man kan se i fightingscenerna i "Crouching tiger, hidden dragon". Andra gånger blir det mer lugnt modell hemmaplan, där vi utövar avancerad bondage, gärna modell Shibari, och gärna i kombination med japansk spysex. Sådant kan vara riktigt erotiskt, och som tur är har min nuvarande sexpartner stor erfarenhet av just det.
Nå, hur som, gemensamt för precis varenda karateknull är att både han och jag skriker ut ett "Cowabunga!" (eller hur det nu stavas, men ni vet, från Turtles...) i orgasmögonblicket. Makalöst.
Jag har aldrig karateknullat så här bra med någon. Ever. Det är faktiskt riktigt skönt att äntligen få "komma ut" med de sjuka saker jag tänder på i sängen.
Och i övrigt har kvällen varit så lugn, så lugn, med TV-spelande, salladsätande, Jamie Olivers matlagningsprogram vilket bidrog till ett av de största, most heavenly smiles ever. Vidare har jag assisterat Matthias då han (äntligen!) satt upp en sänglampa. Imorgon är det nyjobbsdags och jag börjar bli litet smånervös. Nå, det reder sig. Antingen funkar det, eller så gör det inte det. Som sagt. Nu ska jag överväga sänggående, eftersom det t.o.m. funkar att läsa i den där sängen nu. *garvar*
Vilka är ni bloggare?!
Alltså ni vilkas bloggar jag regelbundet läser och fascineras av. Det är liksom jag följer av er valda bitar av era liv, ibland ytligt och ibland tvärt djupare, och naturligtvis blir jag ruggigt nyfiken på vilka som döljer sig där bakom alla tankar, ord och Gud vet vad om detsamma. Jag menar, jag är på gränsen till FÖR öppen med vem jag är, ibland tänker jag liksom så att den i stort sett totala anonymiteten vore nice och välbehövlig, men å andra sidan... Inget av det jag skriver är saker jag inte kan stå upp för.
Och jag är som person en sådan som mycket väl kan gagga iväg om både privat och ytligt, så länge jag har hunnit skaffa mig distans till saker och ting. Likadan är jag när det gäller att prata med mina vänner: Medan jag är nere i den där svackan kan jag inte riktigt yttra mig eftersom jag ännu inte hunnit analysera sönder orsaken till mitt depp. Eller ens kommit fram till vad det är som gör mig deppad.
Vidare tror jag inte att jag är så utlämnande vad gäller folk: Jag skriver sällan - aldrig? - något dumt om en människa på sådant vis att resten av befolkningen om så vore direkt vet vem jag menar. Att folk sedan tar åt sig, tror att de är just de som förärats en rad eller fem i min blogg, kan jag inte styra över.
Och vad gäller de två bloggarna jag är nyfiken som fan på, är det dels den Radikala Mamman och Gaia tror jag att hon heter. Just ni har verkligen fångat mig, och även om jag tror att en stor del av charmen skulle försvinna om jag visste vilka ni var, är det lik förbannat nyfiket värre.
För övrigt har jag käkat världens konstigaste kycklingsallad. Den var i sanning mysko. Vidare väntar jag på att andra laddningen tvätt ska bli klar. Helt enkelt.
Och jag är som person en sådan som mycket väl kan gagga iväg om både privat och ytligt, så länge jag har hunnit skaffa mig distans till saker och ting. Likadan är jag när det gäller att prata med mina vänner: Medan jag är nere i den där svackan kan jag inte riktigt yttra mig eftersom jag ännu inte hunnit analysera sönder orsaken till mitt depp. Eller ens kommit fram till vad det är som gör mig deppad.
Vidare tror jag inte att jag är så utlämnande vad gäller folk: Jag skriver sällan - aldrig? - något dumt om en människa på sådant vis att resten av befolkningen om så vore direkt vet vem jag menar. Att folk sedan tar åt sig, tror att de är just de som förärats en rad eller fem i min blogg, kan jag inte styra över.
Och vad gäller de två bloggarna jag är nyfiken som fan på, är det dels den Radikala Mamman och Gaia tror jag att hon heter. Just ni har verkligen fångat mig, och även om jag tror att en stor del av charmen skulle försvinna om jag visste vilka ni var, är det lik förbannat nyfiket värre.
För övrigt har jag käkat världens konstigaste kycklingsallad. Den var i sanning mysko. Vidare väntar jag på att andra laddningen tvätt ska bli klar. Helt enkelt.
Vad jag lyckats med idag:
- Köpa ett par sommarslappskor.
- Köra Matthias bil utan att ha kvaddat den, men med motorstopp två eller tre gånger. Hrrm.
- Köpt två BH:ar. Det var på tiden. Jag har inte köpt en BH sedan sommaren 2004. Däremot har jag fått två stycken de föregående tre åren.
- Fixat tvättmaskin och bortamatch i ett. Perfekt. (Usch, så ytligt "bortamatch" låter egentligen... Det låter liksom ett femitvå-ragg som brukar sluta ganska intetsägande.)
- Njutit av det fina vädret med en kaffe i solen. Att det sedan var på en bänk utanför Kupolen spelar mindre roll. Det är tanken som räknas.
Nu är det kycklingdags och sedan change of promenadväg på så vis att jag sticker till Mockfjärd och blir svettig istället. Givetvis genom en timme rask promenad, tro inget annat. *flinar* Mig veterligen blir det spela av sedan. Sounds great to me. Imorgon är det nyjobbsdags, hur nu det kommer att gå. Det visar sig. Either they like me, or not. Kan inte göra så mkt åt saken...
Det har varit en grym dag this far. Jag är mer än nöjd.
- Köra Matthias bil utan att ha kvaddat den, men med motorstopp två eller tre gånger. Hrrm.
- Köpt två BH:ar. Det var på tiden. Jag har inte köpt en BH sedan sommaren 2004. Däremot har jag fått två stycken de föregående tre åren.
- Fixat tvättmaskin och bortamatch i ett. Perfekt. (Usch, så ytligt "bortamatch" låter egentligen... Det låter liksom ett femitvå-ragg som brukar sluta ganska intetsägande.)
- Njutit av det fina vädret med en kaffe i solen. Att det sedan var på en bänk utanför Kupolen spelar mindre roll. Det är tanken som räknas.
Nu är det kycklingdags och sedan change of promenadväg på så vis att jag sticker till Mockfjärd och blir svettig istället. Givetvis genom en timme rask promenad, tro inget annat. *flinar* Mig veterligen blir det spela av sedan. Sounds great to me. Imorgon är det nyjobbsdags, hur nu det kommer att gå. Det visar sig. Either they like me, or not. Kan inte göra så mkt åt saken...
Det har varit en grym dag this far. Jag är mer än nöjd.
Som "Christina" i Grey's...
...känner jag mig ibland. I synnerhet då jag säger nej till besök med motiveringen att jag har för stökigt. Oftast säger folk att "så illa kan det inte vara", men vad de inte vet och inte förstår är att det är precis så jävla illa. Jag vill behålla min image som fröken Ordningochreda. Amen.
Nu ska jag till Borlänge och köpa ett par sommarslappskor. Typ.
Nu ska jag till Borlänge och köpa ett par sommarslappskor. Typ.
Things about nattarbete...
This is how it works:
- Om jag slutar "för tidigt", dvs på så sätt att jag är hemma på efternatten/i gryningen blir det svårare att sova sedan. I natt kom jag hem kring typ halv fem, tror jag. Bad. Jag vaknade redan 07 men gav mig fan på att sova en stund till.
- Om jag inte dragit ner persiennerna i precis hela huset så är det stört omöjligt att sova. I synnerhet sådana här dagar då det är sunshine sunshine ute. SMHI hade fel. Igen. Great.
- Nattarbetet föranleder att jag utvecklar min schizofreni light ytterligare. Jag talar med mig själv och blir allmänt virrig... Nu: Varit vaken i drygt tio minuter, redan kallat en ICA-kasse för "karusell" och försökt stänga av spisen med lampochfläkt-knappen. Det här blir en intressant dag.
Neej, det här håller fan inte... Alltså, att sitta framför skärmen. Det är ju strålande sol ute, och jag har den perfekta mängden mascara under ögonen för att passa in i söndagssunket. (Well, since WHEN do I find the söndagssunk på oldiegården i Djurås?)
Jag drömde förresten att jag var på begravning för en av gubbarna på jobbet som i och för sig redan är död, men ändock. Begravningen skulle genomföras på gammalt, hederligt Arkansas-vis, vilket gick ut på att hela sällskapet befann sig i ett träsk där "prästen" pratade och vi alla fick lappar med den döde gubbens namn på. Dessa skulle vi riva sönder och sedan släppa i träsket. Efter det var det dags för gubbens fru att hålla tal, men då var marken så sumpig att hon inte kunde stå. Snäll som jag är fick hon sitta på en skokartong som jag höll upp med knäet.
Därpå var jag och Fredrik på Marieberg i Örebro när jag såg Anna-Karin från jobbet stå utanför entrén. Hon kom mot oss och bad Fredrik om ursäkt för att han inte fick jobba, men det vore guld om jag kunde komma till fyra?
På vägen till jobbet träffade jag en kille, och vi gick till skolan tillsammans. Till min gamla högstadieskola. Där hade de infört en ny "regel": Skolsköterskan kom och hämtade eleverna för badning. Killen jag träffade slapp dock badet eftersom han påstod sig ha tvättat håret. Istället gick vi hem till hans mamma som var en riktig ragata: Allt jag gjorde var verkligen hur fel som helst. "Ska jag hjälpa dig att lägga överkastet på soffan?" frågade jag och hon snäste fram ett nej. Men att överkastet som HON lagt på soffan började smälta och lämnade ett brännmärke på soffan var MITT fel...
Det är hur som häftigt att jag minns mina drömmar så väl... Någon som är haj på drömtydning och kan läsa ngt i det där dravlet? I'd be happy to hear about it.
Well, later, world!
- Om jag slutar "för tidigt", dvs på så sätt att jag är hemma på efternatten/i gryningen blir det svårare att sova sedan. I natt kom jag hem kring typ halv fem, tror jag. Bad. Jag vaknade redan 07 men gav mig fan på att sova en stund till.
- Om jag inte dragit ner persiennerna i precis hela huset så är det stört omöjligt att sova. I synnerhet sådana här dagar då det är sunshine sunshine ute. SMHI hade fel. Igen. Great.
- Nattarbetet föranleder att jag utvecklar min schizofreni light ytterligare. Jag talar med mig själv och blir allmänt virrig... Nu: Varit vaken i drygt tio minuter, redan kallat en ICA-kasse för "karusell" och försökt stänga av spisen med lampochfläkt-knappen. Det här blir en intressant dag.
Neej, det här håller fan inte... Alltså, att sitta framför skärmen. Det är ju strålande sol ute, och jag har den perfekta mängden mascara under ögonen för att passa in i söndagssunket. (Well, since WHEN do I find the söndagssunk på oldiegården i Djurås?)
Jag drömde förresten att jag var på begravning för en av gubbarna på jobbet som i och för sig redan är död, men ändock. Begravningen skulle genomföras på gammalt, hederligt Arkansas-vis, vilket gick ut på att hela sällskapet befann sig i ett träsk där "prästen" pratade och vi alla fick lappar med den döde gubbens namn på. Dessa skulle vi riva sönder och sedan släppa i träsket. Efter det var det dags för gubbens fru att hålla tal, men då var marken så sumpig att hon inte kunde stå. Snäll som jag är fick hon sitta på en skokartong som jag höll upp med knäet.
Därpå var jag och Fredrik på Marieberg i Örebro när jag såg Anna-Karin från jobbet stå utanför entrén. Hon kom mot oss och bad Fredrik om ursäkt för att han inte fick jobba, men det vore guld om jag kunde komma till fyra?
På vägen till jobbet träffade jag en kille, och vi gick till skolan tillsammans. Till min gamla högstadieskola. Där hade de infört en ny "regel": Skolsköterskan kom och hämtade eleverna för badning. Killen jag träffade slapp dock badet eftersom han påstod sig ha tvättat håret. Istället gick vi hem till hans mamma som var en riktig ragata: Allt jag gjorde var verkligen hur fel som helst. "Ska jag hjälpa dig att lägga överkastet på soffan?" frågade jag och hon snäste fram ett nej. Men att överkastet som HON lagt på soffan började smälta och lämnade ett brännmärke på soffan var MITT fel...
Det är hur som häftigt att jag minns mina drömmar så väl... Någon som är haj på drömtydning och kan läsa ngt i det där dravlet? I'd be happy to hear about it.
Well, later, world!
Oh, you hellish evening...
Bolanche. Finns det något mer passande uttryck för Bolanche än "urk"? Det är för det första inte kul att gå ut där, vilket gör att det är än värre att JOBBA där. Ungefär så känns det.
Vidare ett fyllo på McDonalds som skulle diskutera alkoholism med mig. Han jämställde alkoholism med diabetes och fick på något vänster in köttproduktion och regnskog i den parallellen. Det hela gick ut på att jag var egoistisk och felinformerad. Faktum är att det inte ens hjälpte att ignorera honom; "Men du, öh, du, cancer då, vad tycker du om det då?"
Suck.
Nu bedtime och jag kan inte påstå att jag är trött.
Vidare ett fyllo på McDonalds som skulle diskutera alkoholism med mig. Han jämställde alkoholism med diabetes och fick på något vänster in köttproduktion och regnskog i den parallellen. Det hela gick ut på att jag var egoistisk och felinformerad. Faktum är att det inte ens hjälpte att ignorera honom; "Men du, öh, du, cancer då, vad tycker du om det då?"
Suck.
Nu bedtime och jag kan inte påstå att jag är trött.
Ett ord jag verkligen avskyr...
...innebörden av, måste vara "stress".
Och stressad blir jag av mamma som ringer kvart i elva och frågar om jag är klar eftersom hon minsann har duschat redan. I synnerhet som hon har lovat att ringa när hon vaknar. Inte när hon är halvklar.
Så dagens fråga, apropå sådana där listor. Ibland är frågan "Har du varit kär", "Är du kär" eller liknande. Jag fundrade på det i duschen, tänkte att om man har varit kär så borde man ju veta om det. Litet som man vet om man haft ett skavsår eller ej. Och så tänker jag, blir jag verkligen kär? Jag ser det mer liksom jag får hang-up's på människor och så blir det bara jättejobbigt att komma ur de där hang-up'sen. Men kär? Fan vet, alltså. Eftersom jag inte vet det riktigt så har jag säkert inte varit det.
Nu är jag dock "klar" och ska åka till mamma och frukostera. Typ.
Och stressad blir jag av mamma som ringer kvart i elva och frågar om jag är klar eftersom hon minsann har duschat redan. I synnerhet som hon har lovat att ringa när hon vaknar. Inte när hon är halvklar.
Så dagens fråga, apropå sådana där listor. Ibland är frågan "Har du varit kär", "Är du kär" eller liknande. Jag fundrade på det i duschen, tänkte att om man har varit kär så borde man ju veta om det. Litet som man vet om man haft ett skavsår eller ej. Och så tänker jag, blir jag verkligen kär? Jag ser det mer liksom jag får hang-up's på människor och så blir det bara jättejobbigt att komma ur de där hang-up'sen. Men kär? Fan vet, alltså. Eftersom jag inte vet det riktigt så har jag säkert inte varit det.
Nu är jag dock "klar" och ska åka till mamma och frukostera. Typ.
Lördagslista...
...från Katrin.
BRUKAR DU :
Titta på dig själv i spegeln: Jao.
Gnälla: Haha, absolut!
Skrika: Ibland.
Sova: Japp.
Ha ångest: Japp.
Ta mediciner du inte borde ta: Inte nu längre även om det frestar ibland.
Vilja dö: Nej, inte egentligen.
Drömma mardrömmar: Ibland.
Ta droger: Icke.
Försöka vara annorlunda: Nope.
Klä dig i svart: Jadå, men inte avsiktligt som när jag var yngre.
Gå till kyrkan: Några ggr/år.
Gå i skolan: Ibland.
Röka: Det händer.
Ljuga: Se ovan.
Hata folk: Inte vanligtvis.
Lita på folk: Öh, nej.
VEM :
Saknar du: Jag saknar nog situationer mer än personer just nu. Annars är Sofia nog ett bra svar...
Vill du döda: Inte någon.
Rörde dig sist: En av tanterna på jobbet.
Vill du slå: Inte någon.
Vill du kittla: Så har jag inte tänkt...
Kramade du sist: En av tanterna på jobbet.
Vill du prata med: Ingen alls just nu, faktiskt.
Skrek du på sist: Oj... Ingen aning!
Vill du vara som: Jag vet inte. Jag brukar säga "som alla andra" när jag väl är i den situationen, men egentligen vill jag nog vara mig själv, men litet mer och litet bättre.
Sårade dig sist: *censur*
Vill du bli galet full med: Sofia, Sofia, Sofia.
Gjorde dig riktigt glad senast: Riktigt sådär på riktigt glad? Fredrik, tror jag. Han fick mig då att garva.
Fick du sms från senast: Min bror.
Ringde dig senast: Oona.
Är vackrast på jorden: Ingen aning.
Älskar du mest: Familjen. Alla gånger.
HAR DU :
För många vänner: Icke.
Förföljelsemani: Haha, nej.
Tvångstankar: Det händer.
Någon annan psykisk sjukdom: Räknas fobier?
Någon fysisk sjukdom: Jag hoppas inte det.
Någon skada: Icke.
Färgat håret: Många gånger.
Brutit några ben: Nej.
Några piercings: En.
Egen dator: Självfallet.
Bra självförtroende: Det finns sådana dagar också!
Kysst någon: Självklart.
Köpt kondomer: Japp.
Tagit nakenbilder: Ja.
Sagt jag älskar dig till någon i dag: Nej.
Bjudit ut någon: Nej, jag tror inte det...
Varit kär: Mmm, typ. Tror jag.
Dumpat någon: Ja.
Stulit någonting: Det beror på hur man ser det, jag har aldrig snattat eller så...
Lämnat landet: Såklart.
Rymt hemifrån: *garvar* När jag var typ sju år...
Tuttat eld på nått: Inte på ngt som inte skulle brinna.
Gjort något olagligt: *funderar* Jag tror inte det... Eller...? Jo, det har jag säkert.
HUR :
Går du: Snabbt, målmedvetet.
Springer du: Försöker lära mig det igen.
Svarar du i telefonen: "JadetärLisa".
Fördriver du tiden: Internet, bilkörning, läsning...
Mycket pengar har du: Alldeles för litet.
Tjänar du pengar: Japp. Men de försvinner lika fort igen.
Ofta bäddar du sängen: Hemma? Aldrig.
Ofta diskar du: Hemma? Ytterst sällan.
Många stör du dig på: Hur många vet jag inte, men det händer såklart.
Ofta träffar du din familj: I stort sett varje dag.
TROR DU :
Att du kommer bli något: Förhoppningsvis.
På Gud: På sitt sätt, ja.
På rymdvarelser: Jag vet inte, men jag är livrädd för dem.
Att folk tycker om dig: Ibland tror jag det.
På ett liv efter detta: Vill inte tänka på det.
Att fiskar kan tänka: I don't care, really.
Att du kommer leva länge: Sådant kan man inte veta...
VÄLJ :
Katt eller hund: Hund.
Vit eller svart: Svart.
Varmt eller kallt: Varmt.
Vatten eller land: Land.
Sex eller kyssar: Kyssar.
Telefon eller internet: Internet
Musik eller tystnad: Musik.
Bok eller film: Bok.
BRUKAR DU :
Titta på dig själv i spegeln: Jao.
Gnälla: Haha, absolut!
Skrika: Ibland.
Sova: Japp.
Ha ångest: Japp.
Ta mediciner du inte borde ta: Inte nu längre även om det frestar ibland.
Vilja dö: Nej, inte egentligen.
Drömma mardrömmar: Ibland.
Ta droger: Icke.
Försöka vara annorlunda: Nope.
Klä dig i svart: Jadå, men inte avsiktligt som när jag var yngre.
Gå till kyrkan: Några ggr/år.
Gå i skolan: Ibland.
Röka: Det händer.
Ljuga: Se ovan.
Hata folk: Inte vanligtvis.
Lita på folk: Öh, nej.
VEM :
Saknar du: Jag saknar nog situationer mer än personer just nu. Annars är Sofia nog ett bra svar...
Vill du döda: Inte någon.
Rörde dig sist: En av tanterna på jobbet.
Vill du slå: Inte någon.
Vill du kittla: Så har jag inte tänkt...
Kramade du sist: En av tanterna på jobbet.
Vill du prata med: Ingen alls just nu, faktiskt.
Skrek du på sist: Oj... Ingen aning!
Vill du vara som: Jag vet inte. Jag brukar säga "som alla andra" när jag väl är i den situationen, men egentligen vill jag nog vara mig själv, men litet mer och litet bättre.
Sårade dig sist: *censur*
Vill du bli galet full med: Sofia, Sofia, Sofia.
Gjorde dig riktigt glad senast: Riktigt sådär på riktigt glad? Fredrik, tror jag. Han fick mig då att garva.
Fick du sms från senast: Min bror.
Ringde dig senast: Oona.
Är vackrast på jorden: Ingen aning.
Älskar du mest: Familjen. Alla gånger.
HAR DU :
För många vänner: Icke.
Förföljelsemani: Haha, nej.
Tvångstankar: Det händer.
Någon annan psykisk sjukdom: Räknas fobier?
Någon fysisk sjukdom: Jag hoppas inte det.
Någon skada: Icke.
Färgat håret: Många gånger.
Brutit några ben: Nej.
Några piercings: En.
Egen dator: Självfallet.
Bra självförtroende: Det finns sådana dagar också!
Kysst någon: Självklart.
Köpt kondomer: Japp.
Tagit nakenbilder: Ja.
Sagt jag älskar dig till någon i dag: Nej.
Bjudit ut någon: Nej, jag tror inte det...
Varit kär: Mmm, typ. Tror jag.
Dumpat någon: Ja.
Stulit någonting: Det beror på hur man ser det, jag har aldrig snattat eller så...
Lämnat landet: Såklart.
Rymt hemifrån: *garvar* När jag var typ sju år...
Tuttat eld på nått: Inte på ngt som inte skulle brinna.
Gjort något olagligt: *funderar* Jag tror inte det... Eller...? Jo, det har jag säkert.
HUR :
Går du: Snabbt, målmedvetet.
Springer du: Försöker lära mig det igen.
Svarar du i telefonen: "JadetärLisa".
Fördriver du tiden: Internet, bilkörning, läsning...
Mycket pengar har du: Alldeles för litet.
Tjänar du pengar: Japp. Men de försvinner lika fort igen.
Ofta bäddar du sängen: Hemma? Aldrig.
Ofta diskar du: Hemma? Ytterst sällan.
Många stör du dig på: Hur många vet jag inte, men det händer såklart.
Ofta träffar du din familj: I stort sett varje dag.
TROR DU :
Att du kommer bli något: Förhoppningsvis.
På Gud: På sitt sätt, ja.
På rymdvarelser: Jag vet inte, men jag är livrädd för dem.
Att folk tycker om dig: Ibland tror jag det.
På ett liv efter detta: Vill inte tänka på det.
Att fiskar kan tänka: I don't care, really.
Att du kommer leva länge: Sådant kan man inte veta...
VÄLJ :
Katt eller hund: Hund.
Vit eller svart: Svart.
Varmt eller kallt: Varmt.
Vatten eller land: Land.
Sex eller kyssar: Kyssar.
Telefon eller internet: Internet
Musik eller tystnad: Musik.
Bok eller film: Bok.
Nattens Fredrik-quote:
Fredrik är kul:
"För det första är inte jag pappan och för det andra är hon mamman."
Avdelning kvinnor som inte ska skaffa barn.
"För det första är inte jag pappan och för det andra är hon mamman."
Avdelning kvinnor som inte ska skaffa barn.
"ska jag gå och lägga mig eller finns det ngt vettigare att göra? (probably not...)"
Nyss hemkommen från Oona och hennes katter från helvetet vilket blev orsaken till min relativt snabba sorti. Allergi och linser is not a perfect match! Spelade en del bilspel och insåg att jag verkligen är fröken Sugig vad gäller sådant. Det kändes iofs väldigt... Pja... Amerikanskt, på något sätt, att tillbringa en fredagkväll tillsammans med tre andra människor framför ett playstation. Ibland undrar jag varifrån mina mer eller mindre befogade tankar kommer från?
Jag menar, jag kan befinna mig i en situation vilken som helst, och plötsligt poppar någon helt sjuk parallell upp. Why's that?
Eller som idag vara ute och åka bil bara för att och inse att musiken jag lyssnar på just då skulle göra sig perfekt i Filmen som en dag kommer att bli mitt stora genombrott. Eller att det är jag själv som är huvudpersonen i filmen... Sickfuck.
Jag tror förresten att "sickfuck" är mitt nya inneuttryck. Om jag nu hade varit häftig nog att få skapa inne- och uteuttryck. Men, som alla vet är jag knappast en trendsetter, även om världen hade varit mycket, mycket bättre om så vore.
Imorgon är det Leksand-dags med modern och systern. Vi ska äta Rältagris. Det gör vi varje gång det är medeltidsmarknad i Leksand. Sedan Bolanchejobb vilket känns sådär, och slutligen min hellediga söndag innan nästa vecka drar igång med the new heavy stuff. Btw har jag blivit påöst timmar efter timmar under sommaren. Sådant får mig att känna mig uppskattad. Och med litet tur ytterligare har jag en femtioprocentare att inkassera utöver alla nätter i juli. That's even more sweet. Kollade också min kalender sedan första jävla januari och insåg att jag har jobbat femton av tjugoen helger. Det är ganska skickligt.
Nu: Dags för ett glas rött, en cigg och sedan sänggående. Imorgon får jag sova ut. That's the sweetest thing of them all.
Jag menar, jag kan befinna mig i en situation vilken som helst, och plötsligt poppar någon helt sjuk parallell upp. Why's that?
Eller som idag vara ute och åka bil bara för att och inse att musiken jag lyssnar på just då skulle göra sig perfekt i Filmen som en dag kommer att bli mitt stora genombrott. Eller att det är jag själv som är huvudpersonen i filmen... Sickfuck.
Jag tror förresten att "sickfuck" är mitt nya inneuttryck. Om jag nu hade varit häftig nog att få skapa inne- och uteuttryck. Men, som alla vet är jag knappast en trendsetter, även om världen hade varit mycket, mycket bättre om så vore.
Imorgon är det Leksand-dags med modern och systern. Vi ska äta Rältagris. Det gör vi varje gång det är medeltidsmarknad i Leksand. Sedan Bolanchejobb vilket känns sådär, och slutligen min hellediga söndag innan nästa vecka drar igång med the new heavy stuff. Btw har jag blivit påöst timmar efter timmar under sommaren. Sådant får mig att känna mig uppskattad. Och med litet tur ytterligare har jag en femtioprocentare att inkassera utöver alla nätter i juli. That's even more sweet. Kollade också min kalender sedan första jävla januari och insåg att jag har jobbat femton av tjugoen helger. Det är ganska skickligt.
Nu: Dags för ett glas rött, en cigg och sedan sänggående. Imorgon får jag sova ut. That's the sweetest thing of them all.
I'm gonna get there some day...
Det är precis sådant här som gör livet värt att leva. Och det är precis sådana där situationer jag ibland kan längta mig sjuk efter, även om vanilj är kanonmysigt det också. Men jag tror att om man väl varit där och gillat det är det svårt att go back permanent. Nå, att hitta en sådan Man är svårt. Verkligen svårt. Såvida man inte är ute efter... Ah, never mind. Jag är då inte intresserad.
Bloggtorka...
Jao. Nothing's new, really. Jag känner mig smutsig idag, riktigt så. Ska straxt hoppa in i duschen och skrubba mig ren, tänkte jag. Är hur sjukt trött som helst, kanske tar den gångna veckan ut sin rätt nu?! Inte mkt sova blev det i natt heller, men då jag vaknade till kring kvart över fem imorse var det ren lycka att kunna somna om och sova ytterligare en timme.
Vidare har jag fått än mer arbete i sommar, vilket suits me fine. Dock har jag inte många ledig-dagar, de få jag har är relativt lätträknade. Men, pengar är pengar. Tyvärr.
Och ikväll? Fan vet om jag inte kommer att somna efter den där duschen. Det skulle inte förvåna mig det minsta. Nu är det nog ett sådant där tillfälle då jag lätt skulle kunna somna nu och sova till imorgon. Är dock sugen på att se den där Piaf-filmen, och vet att också Åsa hade lust till det. Ah... Fan vet. Duscha först, i alla fall.
Vidare har jag fått än mer arbete i sommar, vilket suits me fine. Dock har jag inte många ledig-dagar, de få jag har är relativt lätträknade. Men, pengar är pengar. Tyvärr.
Och ikväll? Fan vet om jag inte kommer att somna efter den där duschen. Det skulle inte förvåna mig det minsta. Nu är det nog ett sådant där tillfälle då jag lätt skulle kunna somna nu och sova till imorgon. Är dock sugen på att se den där Piaf-filmen, och vet att också Åsa hade lust till det. Ah... Fan vet. Duscha först, i alla fall.
Mr. Sense of Situation...
...has arrived and I'm beginning to feel damn satisfied.
Jag har fått en öl, två cigaretter och någon Michael Buble med Sinatra-covers och bara det är riktigt sexigt. En dusch, and then I'll just enjoy the moment. Perfekt efter jobbet-kväll this far. *flinar förnöjt* Sexigt är det med karlar som tar för sig i rätt situation. Damn sexy, even.
Jag har fått en öl, två cigaretter och någon Michael Buble med Sinatra-covers och bara det är riktigt sexigt. En dusch, and then I'll just enjoy the moment. Perfekt efter jobbet-kväll this far. *flinar förnöjt* Sexigt är det med karlar som tar för sig i rätt situation. Damn sexy, even.
Jag tror att det var rätt beslut...
Faktiskt har jag inte tvekat en enda gång. Och inte heller har det känts sådär konstigt som det ofta kan göra, när gamla vanor försvinner. Men det känns lugnt inuti, tryggare än på länge. Kanske har jag funnit någons slags temporär harmoni att hanka mig fram med. Hur som uppskattar jag den och dessutom har jag haft ett leende på läpparna från det att jag klev upp ur sängen imorse till nu. Det mesta löser sig. Jag måste bara lära mig att inte överdramatisera allt så gräsligt...
Och så var jag på någon slags jobbintervju idag, ett möte som kändes bra, och kom därifrån med fyra introdagar och förhoppningsvis augustivick utöver extradagar under sommaren så snart jag gått av mina nätter. Om det funkar, that is. Jag var väldigt noga med att förtydliga just det: Att det måste kännas bra, eftersom jag inte vill gå till ett jobb jag vantrivs med eller inte behärskar. Så, på måndag är det dags att testa något nytt. Det kan bära eller brista, men hur som är jag en ny erfarenhet rikare. Bara det är fint. Junilönen kan bli riktigt fin nu, med de sista fyra dagarna. Perfekt. Funkar det jobbet har jag tre extrajobb. Och folk säger att det inte finns några jobb att få?! Pyttsan, heller. Allt går, bara man vill.
As you can see är jag i en uppåtperiod. Jag kanske borde börja kartlägga dessa perioder, se vad som påverkar mitt sinne. Ett brev fick jag idag också, en kallelse till ett stycke psykolog. Det kändes fint. Jag känner mig egentligen inte som ett sickfuck mer än vanligt, men jag tror att jag behöver ösa ur mig, komma ifrån min vrickade syn på relationer, män och inte minst försöka arbeta bort min spyfobi.
Det är lustigt, hur dividerande om fullkornspasta eller ej med killen på Statoil i Leksand kan vara ett led i att göra dagen bra. Bland annat. Tänker jag efter har jag egentligen rätt många saker att glädjas åt. En sådan insikt är fin.
Arbetsdags snart. Idag, imorgon och lördag. Sedan ledigsöndag för att sedan dra fyra dagar till på nyjobbet. Jag känner mig effektiv. Och faktiskt uppskattad. Det är viktigt att fylla en funktion. Kanonviktigt, till och med. Just nu finns det tusen saker jag verkligen vill göra. Och jag tror att jag har möjlighet att göra dem alla.
För övrigt så kan människor förvåna en något så enormt. Sådana positiva överraskningar välkomnar jag verkligen. Då känns det liksom utvecklande och open-minded. Mer sådant, mer sådant. Det här kommer att gå så fint, så fint. Bara det görs på rätt sätt, och jag tror att det kan göras på rätt sätt bara jag vill och orkar engagera mig. *fnittrar litet lätt*
"Det liksom for omkring, det måste varit pollen..."
So I wake up och inser att jag har sällskap i Den Lilla Sovalkoven. Sällskapet heter Sunshine och vi har kommit överens om att vi ska vara liksom oskiljaktiga till november någon gång. Jag tror att allt gråväder i mångt och mycket har varit den största boven i depressionsdramat jag gästpelat i den senaste tiden... För jag menar, hur kan någon människa alls må bra när tamejfasen allt omkring har tappat färgen? Idag blir det MP3-spelare och powerwalk runt Djurås, I assure you. Jag ska bara vakna till och få bort allt vitvinsludd ur huvudet. Och förresten fick förstasidan på Expressen.se mig att storle idag, kanske p.g.a. att de länkade till den här artikeln. Även om sådant där mest är bullshit blev jag kanonglad. Jag behöver sommarkickar nu. Really so.
Och jag måste fråga, eftersom jag nu anammar den härliga svenska avundsjukan, vad Singel-Jessica i Expressen har att komma med som inte jag har? *flinar* Som skribent, alltså. Vi skriver ju om exakt samma skit, tycker jag. Skillnaden är att hon bor i Hufuvdstaden, är yngre och får betalt för det.
Nu ska jag svida om och GÅ. Undrar om man behöver raka benen för en powerwalk i Djurås?
Och jag måste fråga, eftersom jag nu anammar den härliga svenska avundsjukan, vad Singel-Jessica i Expressen har att komma med som inte jag har? *flinar* Som skribent, alltså. Vi skriver ju om exakt samma skit, tycker jag. Skillnaden är att hon bor i Hufuvdstaden, är yngre och får betalt för det.
Nu ska jag svida om och GÅ. Undrar om man behöver raka benen för en powerwalk i Djurås?
Sommarnattseufori...
En flaska vitt, tjejerna, och från Spanien direktimporterade korvar, ostar och bakverk. Kan det bli bättre?! Babbel om politik, barn, framtiden, fester, kändisar och okändisar samt skvaller på det: Vem har gjort vad, vem ligger med vem (jag, du, vi, andra?) och what happened since last time around?
Och det lustiga är att vi egentligen ses alltför ofta för att ha någon som helst catching up to do men likväl är det liksom vi sparar allt till kvällar som den här. Så undrar folk varför tisdag? And we reply it's because we're all such busy young women att en tisdag kan vara enda möjligheten för en vinkväll.
Nu är det slutbölat och definitivt slutdeppat: Vad som än händer står de här tjejerna bakom mig och jag bakom dem likaså. Oavsett hur olika vi än är har vi varandra, på något sätt, och vi köper varandras nojor och issues rakt av även om vi grälar på varandra för dem.
Så avslutar jag natten ute på trappen med The Smiths på högsta volym, sippandes på sista skvätten vitt och rökandes sista ciggen och jag bara njuter av att jag vet vad som kommer. Sommaren. Sommarromanser, eftersom sådana alltid kommer. Arbete. Pengar.
Imorgon är ledigdag och jag vet inte alls vad jag ska göra med den. När jag kikade på mina timrapporter sedan ett år tillbaka ser jag att jag snittat en halvtid och det känns perfekt med tanke på den annalkande hösten. Nu har jag nästan made up my mind vad gäller den:
Kommer jag inte in på det journalistiska i Luleå, vilket jag troligen inte gör, tar jag ytterligare ett år hemma och ägnar det åt Lisa-recovery i form av terapi av något slag. Det är på tiden nu, och det är skönt med wake up-calls. Fram till dess att jag är en hel människa igen ska jag göra mitt yttersta för att njuta av allt smått och gott livet bjussar på. Man behöver inte ta allt så allvarligt och jag måste inse det. Dessutom kan man aldrig få en BlackJack om man inte ställer sig vid spelbordet, satsar minst en tjuga men högst sextio och hoppas på det bästa. Lik förbannat måste man få romantisera - jag är sådan - och det behöver inte innebära att livet är på annat vis än det egentligen är. Klacksparkar, they say.
Det enda som verkligen fattades ikväll var min Sofia. Nu är det alldeles för länge sedan och jag längtar mig sjuk till nästa helg. Sofia är liksom one of the greatest. Det är då lustigt, vilka vändningar livet tar.
Slutligen peppas jag av Linas ord: "Du skulle aldrig nöja dig med vad de andra nöjer sig med. Det är för mycket jävlaranamma i dig för det." Sådant är sweet och skönt att höra. Imorgon ska jag försöka mig på en halvdan förförelseturne i västerdalarna. Får man säga så? Nå, jag nöjer mig med sällskapet som sådant egentligen. Som sagt är det dags att släppa mina issues och leva litet. Att bete sig som en psychobitch from hell är bara vidrigt och ikväll fick jag i sanning en försmak av sådant beteende. Så jag ber:
Please, if there's a God up there, never let me be like her. Men å andra sidan tycker människor om mig och jag har alltid kunnat stå upp för mig själv på ett bra sätt, på rätt sätt, and it pays off. Jag har hellre få nära vänner än många runt omkring mig som i själva verket can't stand me. Nå, I'm the one and only, och jag säger som Nathalie: I live my life like it's golden golden. Och i storstan är man ung längre än på landsbygden. Apropå ingenting alls, alltså. Jag kanske missar något med livet, men jag har inte kommit på vad riktigt än.
Och det lustiga är att vi egentligen ses alltför ofta för att ha någon som helst catching up to do men likväl är det liksom vi sparar allt till kvällar som den här. Så undrar folk varför tisdag? And we reply it's because we're all such busy young women att en tisdag kan vara enda möjligheten för en vinkväll.
Nu är det slutbölat och definitivt slutdeppat: Vad som än händer står de här tjejerna bakom mig och jag bakom dem likaså. Oavsett hur olika vi än är har vi varandra, på något sätt, och vi köper varandras nojor och issues rakt av även om vi grälar på varandra för dem.
Så avslutar jag natten ute på trappen med The Smiths på högsta volym, sippandes på sista skvätten vitt och rökandes sista ciggen och jag bara njuter av att jag vet vad som kommer. Sommaren. Sommarromanser, eftersom sådana alltid kommer. Arbete. Pengar.
Imorgon är ledigdag och jag vet inte alls vad jag ska göra med den. När jag kikade på mina timrapporter sedan ett år tillbaka ser jag att jag snittat en halvtid och det känns perfekt med tanke på den annalkande hösten. Nu har jag nästan made up my mind vad gäller den:
Kommer jag inte in på det journalistiska i Luleå, vilket jag troligen inte gör, tar jag ytterligare ett år hemma och ägnar det åt Lisa-recovery i form av terapi av något slag. Det är på tiden nu, och det är skönt med wake up-calls. Fram till dess att jag är en hel människa igen ska jag göra mitt yttersta för att njuta av allt smått och gott livet bjussar på. Man behöver inte ta allt så allvarligt och jag måste inse det. Dessutom kan man aldrig få en BlackJack om man inte ställer sig vid spelbordet, satsar minst en tjuga men högst sextio och hoppas på det bästa. Lik förbannat måste man få romantisera - jag är sådan - och det behöver inte innebära att livet är på annat vis än det egentligen är. Klacksparkar, they say.
Det enda som verkligen fattades ikväll var min Sofia. Nu är det alldeles för länge sedan och jag längtar mig sjuk till nästa helg. Sofia är liksom one of the greatest. Det är då lustigt, vilka vändningar livet tar.
Slutligen peppas jag av Linas ord: "Du skulle aldrig nöja dig med vad de andra nöjer sig med. Det är för mycket jävlaranamma i dig för det." Sådant är sweet och skönt att höra. Imorgon ska jag försöka mig på en halvdan förförelseturne i västerdalarna. Får man säga så? Nå, jag nöjer mig med sällskapet som sådant egentligen. Som sagt är det dags att släppa mina issues och leva litet. Att bete sig som en psychobitch from hell är bara vidrigt och ikväll fick jag i sanning en försmak av sådant beteende. Så jag ber:
Please, if there's a God up there, never let me be like her. Men å andra sidan tycker människor om mig och jag har alltid kunnat stå upp för mig själv på ett bra sätt, på rätt sätt, and it pays off. Jag har hellre få nära vänner än många runt omkring mig som i själva verket can't stand me. Nå, I'm the one and only, och jag säger som Nathalie: I live my life like it's golden golden. Och i storstan är man ung längre än på landsbygden. Apropå ingenting alls, alltså. Jag kanske missar något med livet, men jag har inte kommit på vad riktigt än.
Lisa - hemmatransan!
Apropå det där med att "webcambusa" och andra suspekta saker på nätet, alltså. En karl blev sur för att jag inte ville dela med mig av mitt sexliv till honom och vips var jag en transa. Detta grundade han på att jag hade för okvinnligt språkbruk. Jösses, jag säger då det! Nå, då lär jag vara Sveriges mest kvinnliga transa alla kategorier. *skrattar*
Listdags!
Stulen från ngn brud på QX...
Namn: Lisa
Piercingar: En.
Tatueringar: Aldrig.
Längd: 167 cm.
Skostorlek: 38-39...
Hårfärg: Brunt.
Önskar du att du bodde någon annanstans: Ibland...
Tänker du på självmord: Nja, inte ofta, direkt... Ibland tänker jag på hur onödigt sådant är.
Tycker andra att du är attraktiv: Well, I guess that's in the eye of the beholder...
Dricker du: Varje dag. Mest kaffe, men också vatten. Ibland dricker jag alkohol också.
Använder du droger: Icke.
Röker du: Det händer.
Vilken parfym använder du: Just nu är favvon Elizabeth Arden's "Provocative woman". Älskar också VanGils "Tendenza".
Vad är du rädd för: Spyor. Magsjuka. Framtiden. Ensamhet. Separationer. Slagsmål. Spindlar i bilen. Eld. El. Mer?
Senaste låten du lyssnade på: Hmm... RixFM spelade "No matter what" med Boyzone när jag åkte från jobbet...
Senaste låt du hade på hjärnan: Haha, Kostervalsen...
Senaste låt du laddade ner: Oj... Kan det ha varit något med Helen Sjöholm, tro?
Senaste personen du ringde: Oona.
Senaste tvprogram du tittade på: "Desperate Housewives"
Senaste personen du tänkte på: Ingen aning. Jag tänker hela tiden... Kan det ha varit Sofia, kanske, eftersom jag läste hennes blogg nyss?
För eller emot...
...långdistansförhållanden: Inget sådant, tack.
...utnyttja någon: Så ska man inte göra.
...självmord: Superlöjligt.
...att använda droger: Nej, vet ni vad!
...sex före äktenskap: Man köper väl inte en bil utan att provköra den först?!
...köra onykter: Lika jävla löjligt som självmord.
...förhållanden: Haha, bad timing...
Har du nånsin...
...gråtit över en pojke: En "pojke"? Det lät löjligt. Men, ja, jag har gråtit över folk av det manliga könet.
...gråtit över en flicka: Nej, inte mig veterligen.
...ljugit för någon: Självklart.
...varit i slagsmål: Japp. Hur meningslöst som helst. Jag slåss med handledssvingar och är klenast i Sverige.
...blivit arresterad: Nej, FY, så pinsamt!
Antal...
...gånger du varit kär: Kär sådär på riktigt? En, tror jag.
...gånger ditt hjärta brustit: Mitt hjärta brister inte. Jag sticker hål på det själv.
...tjejer du kysst: Fler än två.
...personer från grundskolan du har kontakt med: Ingen aning... Fler än två, färre än tjugo.
...gånger ditt namn varit med i tidningen: Se ovan.
Hur tidigt stiger du upp: Det beror på vad jag ska göra/har gjort kvällen innan.
Gillar du att slåss: Öh, nej.
Vad ska du göra ikväll: Dricka vin och hålla mig på mattan i mångt och mycket.
Är du seriös: Jag tror det.
Använder du hårspray: Nästan dagligen numer.
Kan du stå på händer: När jag var liten kunde jag då det. Nu vet jag inte.
Salt eller socker: Salt.
Gillar du ketchup: På korv. Aldrig annars.
Stockholm är: Sveriges hufvudstad.
Göteborg är: Svårt att hitta i.
Kan du sjunga: Icke.
Mer värt än guld: Öh...?
Ett land jag helst vill besöka: Svårt. Jag vill besöka så många länder...
Senast lästa bok: "Flickan som lekte med elden" av Stieg Larsson. Om man bortser från alla böcker jag läst om alltså.
Favoritförfattare: Shit...!
Skriver du dagbok: Bloggar.
Skulle aldrig ta på dig: Något jag inte trivdes i.
Vad du ville bli när du var liten: Jag ville nog skriva redan då. Eller bli sjuksköterska.
Blev du det? Det lutar åt det ena eller det andra, faktiskt.
Brinner för: Ingen aning. Inget alls just nu. Jo, jobb, kanske.
Nojja: Relationer.
Fobier: Emetofobi.
Deppig eller glad? Just nu rollercoaster.
Politiskt insatt: Nej, orkar inte.
Värdesätter du ärlighet?: Japp, även om det är jobbigt att höra sanningar ibland.
Brukar du dra "vita lögner"?: Självfallet.
Är det ok med vita lögner?: Oftast.
Känner du en mytoman?: Ja, jag tror det.
Hur tidigt stiger du upp?: Det beror på...
Vem vet mest om dig?: Svårt... Sofia eller min f.d. Gode Vän, tror jag.
Gillar du att slåss eller?: Fortfarande inte. Vad är det här, varför kommer samma frågor tillbaka? Jag orkar inte deleta dem...
Senast du var riktigt full: För drygt ett år sedan, på Island.
Är du seriös?: Om jag svarar nej här blir det ganska fånigt eftersom jag svarade ja tidigare.
Biologiska syskon och ålder: Biologiska? Räknas inte halvsyskon då? Äh, jo, det gör det! Gustav 19, Amelie snart 18, Arvid 16 och två stycken i Frankrike, Dorian och Gaeton. Vad kan de vara, typ 18 och 15? Ingen aning.
Timmars sömn per natt: Det är väl olika!
Vem är snyggast i världen?: Ingen aning. Jag tänker inte så.
Allergier: Japp.
Vad gör du nästa år?: Ingen aning. Vet du?
Gillar du att laga mat?: Ah, sisådär...
Är du sexuellt frustrerad?: Nej, inte egentligen. Eller, haha, jo, litet kanske...
Favoritserie: Just nu toppar Grey's.
Hur många Nina känner du?: Jag kände en Nina. Hon är död. Och så hette mitt gosedjur så.
Tränar du?: Nu har det varit klent. Nästa vecka är det full rulle igen.
Gillar du ketchup?: Men gud! Bara till korv. Fortfarande.
Små eller stora bokstäver?: Man använder bägge.
Blyga eller framåt killar?: Lagom är bäst.
Är du bra på att måla?: Öh, nej.
Vad har/hade du mvg i?: Språk, samhällsämnen...
Vad har/hade du ig i?: Trafikkunskap. Utan att ens ha läst kursen. Undrar varför...
Är du blyg?: Ibland kan jag bli blyg. Då måste jag spexa.
Vem är den hurtigaste personen du känner?: Ingen aning...
Använder du smycken?: Njae...
Är du feminist?: På Lisa-vis, ja.
Favoritinredningspryl i ditt hem: *skrattar hejdlöst* Att fråga mig om favoritinredningspryl är ungefär samma sak som att fråga en karl om vilken slags söm en gardin ska sys med... Jag hatar inredning och liknande. Och att sy.
Är du glad ?: Njae, just nu är det litet sisådär på den fronten... Men det reder sig, det gör det alltid. Jag behöver nog solsken.
Känner du någon som jobbar på sjukhus?: Japp. Min mor, bland annat.
Vem skulle du vilja ge mjältbrand?: Jag har nog aldrig tänkt så...
När grät du senast?: I förrgår?
Sexigaste kroppsdel: Händer. Helhet.
Tänder på: Situationer.
Om du vore en färg: Blå eller röd, hoppas jag...
Bästa plats på jorden: Min säng.
Pluggar och vill bli: Pluggar till undersköterska. Typ.
Namn: Lisa
Piercingar: En.
Tatueringar: Aldrig.
Längd: 167 cm.
Skostorlek: 38-39...
Hårfärg: Brunt.
Önskar du att du bodde någon annanstans: Ibland...
Tänker du på självmord: Nja, inte ofta, direkt... Ibland tänker jag på hur onödigt sådant är.
Tycker andra att du är attraktiv: Well, I guess that's in the eye of the beholder...
Dricker du: Varje dag. Mest kaffe, men också vatten. Ibland dricker jag alkohol också.
Använder du droger: Icke.
Röker du: Det händer.
Vilken parfym använder du: Just nu är favvon Elizabeth Arden's "Provocative woman". Älskar också VanGils "Tendenza".
Vad är du rädd för: Spyor. Magsjuka. Framtiden. Ensamhet. Separationer. Slagsmål. Spindlar i bilen. Eld. El. Mer?
Senaste låten du lyssnade på: Hmm... RixFM spelade "No matter what" med Boyzone när jag åkte från jobbet...
Senaste låt du hade på hjärnan: Haha, Kostervalsen...
Senaste låt du laddade ner: Oj... Kan det ha varit något med Helen Sjöholm, tro?
Senaste personen du ringde: Oona.
Senaste tvprogram du tittade på: "Desperate Housewives"
Senaste personen du tänkte på: Ingen aning. Jag tänker hela tiden... Kan det ha varit Sofia, kanske, eftersom jag läste hennes blogg nyss?
För eller emot...
...långdistansförhållanden: Inget sådant, tack.
...utnyttja någon: Så ska man inte göra.
...självmord: Superlöjligt.
...att använda droger: Nej, vet ni vad!
...sex före äktenskap: Man köper väl inte en bil utan att provköra den först?!
...köra onykter: Lika jävla löjligt som självmord.
...förhållanden: Haha, bad timing...
Har du nånsin...
...gråtit över en pojke: En "pojke"? Det lät löjligt. Men, ja, jag har gråtit över folk av det manliga könet.
...gråtit över en flicka: Nej, inte mig veterligen.
...ljugit för någon: Självklart.
...varit i slagsmål: Japp. Hur meningslöst som helst. Jag slåss med handledssvingar och är klenast i Sverige.
...blivit arresterad: Nej, FY, så pinsamt!
Antal...
...gånger du varit kär: Kär sådär på riktigt? En, tror jag.
...gånger ditt hjärta brustit: Mitt hjärta brister inte. Jag sticker hål på det själv.
...tjejer du kysst: Fler än två.
...personer från grundskolan du har kontakt med: Ingen aning... Fler än två, färre än tjugo.
...gånger ditt namn varit med i tidningen: Se ovan.
Hur tidigt stiger du upp: Det beror på vad jag ska göra/har gjort kvällen innan.
Gillar du att slåss: Öh, nej.
Vad ska du göra ikväll: Dricka vin och hålla mig på mattan i mångt och mycket.
Är du seriös: Jag tror det.
Använder du hårspray: Nästan dagligen numer.
Kan du stå på händer: När jag var liten kunde jag då det. Nu vet jag inte.
Salt eller socker: Salt.
Gillar du ketchup: På korv. Aldrig annars.
Stockholm är: Sveriges hufvudstad.
Göteborg är: Svårt att hitta i.
Kan du sjunga: Icke.
Mer värt än guld: Öh...?
Ett land jag helst vill besöka: Svårt. Jag vill besöka så många länder...
Senast lästa bok: "Flickan som lekte med elden" av Stieg Larsson. Om man bortser från alla böcker jag läst om alltså.
Favoritförfattare: Shit...!
Skriver du dagbok: Bloggar.
Skulle aldrig ta på dig: Något jag inte trivdes i.
Vad du ville bli när du var liten: Jag ville nog skriva redan då. Eller bli sjuksköterska.
Blev du det? Det lutar åt det ena eller det andra, faktiskt.
Brinner för: Ingen aning. Inget alls just nu. Jo, jobb, kanske.
Nojja: Relationer.
Fobier: Emetofobi.
Deppig eller glad? Just nu rollercoaster.
Politiskt insatt: Nej, orkar inte.
Värdesätter du ärlighet?: Japp, även om det är jobbigt att höra sanningar ibland.
Brukar du dra "vita lögner"?: Självfallet.
Är det ok med vita lögner?: Oftast.
Känner du en mytoman?: Ja, jag tror det.
Hur tidigt stiger du upp?: Det beror på...
Vem vet mest om dig?: Svårt... Sofia eller min f.d. Gode Vän, tror jag.
Gillar du att slåss eller?: Fortfarande inte. Vad är det här, varför kommer samma frågor tillbaka? Jag orkar inte deleta dem...
Senast du var riktigt full: För drygt ett år sedan, på Island.
Är du seriös?: Om jag svarar nej här blir det ganska fånigt eftersom jag svarade ja tidigare.
Biologiska syskon och ålder: Biologiska? Räknas inte halvsyskon då? Äh, jo, det gör det! Gustav 19, Amelie snart 18, Arvid 16 och två stycken i Frankrike, Dorian och Gaeton. Vad kan de vara, typ 18 och 15? Ingen aning.
Timmars sömn per natt: Det är väl olika!
Vem är snyggast i världen?: Ingen aning. Jag tänker inte så.
Allergier: Japp.
Vad gör du nästa år?: Ingen aning. Vet du?
Gillar du att laga mat?: Ah, sisådär...
Är du sexuellt frustrerad?: Nej, inte egentligen. Eller, haha, jo, litet kanske...
Favoritserie: Just nu toppar Grey's.
Hur många Nina känner du?: Jag kände en Nina. Hon är död. Och så hette mitt gosedjur så.
Tränar du?: Nu har det varit klent. Nästa vecka är det full rulle igen.
Gillar du ketchup?: Men gud! Bara till korv. Fortfarande.
Små eller stora bokstäver?: Man använder bägge.
Blyga eller framåt killar?: Lagom är bäst.
Är du bra på att måla?: Öh, nej.
Vad har/hade du mvg i?: Språk, samhällsämnen...
Vad har/hade du ig i?: Trafikkunskap. Utan att ens ha läst kursen. Undrar varför...
Är du blyg?: Ibland kan jag bli blyg. Då måste jag spexa.
Vem är den hurtigaste personen du känner?: Ingen aning...
Använder du smycken?: Njae...
Är du feminist?: På Lisa-vis, ja.
Favoritinredningspryl i ditt hem: *skrattar hejdlöst* Att fråga mig om favoritinredningspryl är ungefär samma sak som att fråga en karl om vilken slags söm en gardin ska sys med... Jag hatar inredning och liknande. Och att sy.
Är du glad ?: Njae, just nu är det litet sisådär på den fronten... Men det reder sig, det gör det alltid. Jag behöver nog solsken.
Känner du någon som jobbar på sjukhus?: Japp. Min mor, bland annat.
Vem skulle du vilja ge mjältbrand?: Jag har nog aldrig tänkt så...
När grät du senast?: I förrgår?
Sexigaste kroppsdel: Händer. Helhet.
Tänder på: Situationer.
Om du vore en färg: Blå eller röd, hoppas jag...
Bästa plats på jorden: Min säng.
Pluggar och vill bli: Pluggar till undersköterska. Typ.
Webcambus och jobbregn...
Det ska stå "Vindrickarkväll och jobbregn" men något i mig, troligen ngt Freudianskt, skrev webcambus i stället. Jag formligen avskyr uttryck som "busa" i nätsammanhang. 100% av gångerna är det kåta karlar som vill visa sina snoppar i webcam eller viska äckelord i telefonluren medan de drar en Tarzan. Fördomar, jag, icke!
Det är litet samma sak som när en kille vill "titta på film". Den frasen betyder "ägna oss åt att utforska varandras kroppar, helst på så vis att jag sätter på dig."
Nå, det här skulle inte handla om sex, men eftersom allt är sex så slutar jag väl inlägget med sex också. Kanske intresserar det mer än att veta att jag är totalt färdig efter att ha jobbat, även om jag faktiskt inte hade någon som helst lust att åka hem. Hur sickfuck är det på en skala, att ens överväga tanken på att stanna på jobbet fastän man slutat för dagen?! Och så fick jag ännu mer jobb i juni. Fortsätter det så här så blir det en rätt vacker paycheck i slutet av juli också, och inte bara i augusti som jag först trodde. Vidare ska jag på typ arbetsintervju i Leksand på torsdag och leder det någonvart är jag bara mer än tacksam.
Tjejerna kikar förbi om ett par, tre timmar. Jag vill verkligen slumra till en stund men vet inte om jag hinner. Har en tvättkorg som måste packas upp och en säng som måste bäddas om. Är det något jag gjort de senaste veckorna så är det att försaka hemmasysslorna till förmån för trevligare göromål på bortaplan. Och skolarbetet ligger åt sidan igen. Av någon anledning har jag slutat bry mig. Jag har all tid i världen och till hösten kan jag ändå inte gå ut på praktik... Av förklarliga skäl.
Är det något jag är i behov av så är det en god dos vanilj. Kärleksvanilj, eller åtminstone "jag gillar dig, du gillar mig och vi kan väl duga åt varandra så länge tills vi hittar något bättre?" Jag vet att jag hatar sådant men nu vore det välbehövligt att bara krypa in i någons famn och somna till en schysst film. Något åt det hållet, i alla fall. Nå, det finns sätt att tillfredsställa alla behov på, tro mig.
Det är litet samma sak som när en kille vill "titta på film". Den frasen betyder "ägna oss åt att utforska varandras kroppar, helst på så vis att jag sätter på dig."
Nå, det här skulle inte handla om sex, men eftersom allt är sex så slutar jag väl inlägget med sex också. Kanske intresserar det mer än att veta att jag är totalt färdig efter att ha jobbat, även om jag faktiskt inte hade någon som helst lust att åka hem. Hur sickfuck är det på en skala, att ens överväga tanken på att stanna på jobbet fastän man slutat för dagen?! Och så fick jag ännu mer jobb i juni. Fortsätter det så här så blir det en rätt vacker paycheck i slutet av juli också, och inte bara i augusti som jag först trodde. Vidare ska jag på typ arbetsintervju i Leksand på torsdag och leder det någonvart är jag bara mer än tacksam.
Tjejerna kikar förbi om ett par, tre timmar. Jag vill verkligen slumra till en stund men vet inte om jag hinner. Har en tvättkorg som måste packas upp och en säng som måste bäddas om. Är det något jag gjort de senaste veckorna så är det att försaka hemmasysslorna till förmån för trevligare göromål på bortaplan. Och skolarbetet ligger åt sidan igen. Av någon anledning har jag slutat bry mig. Jag har all tid i världen och till hösten kan jag ändå inte gå ut på praktik... Av förklarliga skäl.
Är det något jag är i behov av så är det en god dos vanilj. Kärleksvanilj, eller åtminstone "jag gillar dig, du gillar mig och vi kan väl duga åt varandra så länge tills vi hittar något bättre?" Jag vet att jag hatar sådant men nu vore det välbehövligt att bara krypa in i någons famn och somna till en schysst film. Något åt det hållet, i alla fall. Nå, det finns sätt att tillfredsställa alla behov på, tro mig.
Well, told ya...
Stört trött. Knappt fyra timmar sova. Det är ett under att jag vaknade av att klockan ringde. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg att den ringde. Uppenbarligen tryckte jag på snooze... Imorgon ledigdag. Jag kan mao sova. Det visar sig.
Har insett att jag har ett sjujävla jättebra sommarschema, dessutom, även om juli blir tuff. Nå, masochisten i mig får njuta av det, I guess...
Nu arbetsdags. Jag orkar inte sminka mig idag. Annars brukar sådant få en att se mycket, mycket fräschare ut. För nyvaken och redo på knappa fem minuter är inte hot. Or what?
And where, oh where did the sunshine go? Det var dimmigt som fan i natt, men ganska varmt. Jag längtar mig sjuk efter solen...
Har insett att jag har ett sjujävla jättebra sommarschema, dessutom, även om juli blir tuff. Nå, masochisten i mig får njuta av det, I guess...
Nu arbetsdags. Jag orkar inte sminka mig idag. Annars brukar sådant få en att se mycket, mycket fräschare ut. För nyvaken och redo på knappa fem minuter är inte hot. Or what?
And where, oh where did the sunshine go? Det var dimmigt som fan i natt, men ganska varmt. Jag längtar mig sjuk efter solen...
Me being a sick-fuck...
Jag har spelat BubbleBash på mobilen i nästan två timmar och märkte inget förrän mobilbatteriet signalerade hunger. I think I'm turning into a sick-fuck. *garvar* Det är då lustigt, hur fort jag åker upp och ner. För bara några timmar sedan kändes min *CENSUR OCH RESTEN FINNS PÅ ANNAT STÄLLE* Och magkänslan har sällan fel, så då så!
Om ett dygn har jag druckit en flaska vin och sover förhoppningsvisast sötast i världen, med eller utan sängsällskap. Risken finns nog att det blir sådant om än ett mkt platoniskt sådant.
Nå, jag är fortfarande terapi-övertygad. I won't let my up's fool me. *skrattar igen, mest åt det absurda med att kliva upp om knappt fem timmar för att jobba och jag kommer att vara så stört trött*
Ibland tror jag tamejfan att jag har typ borderline light eller kanske helt enkelt är lightvarianten av manodepressiv, men så kommer jag på mig själv att inse vilka ordentligt avtändande, patetiska sick fucks alla med sådana diagnoser är. Åtminstone de jag stött på. Så ångrar jag mig. Naturligtvisast. Jag kommer aldrig att bli en sådan psycho bitch from hell, det är då något som är säkert. Sådana människor finns det inte en käft som orkar ha i sin närvaro, och trots allt har jag vänner av alla olika slag som gillar mig bla bla och vice versa, så jag är inte en psycho bitch from hell.
Psycho bitches from hell raderar man ur sina liv (titta bara så bra det gått hittills då jag stött på sådana...) och ägnar varken Losec eller annan magmedicin åt dem.
Ja, jag skriver uppsatser de nätter jag inte kan sova. Lucky for me är det p.g.a. BubbleBash och inte depp.
Rollercoaster, in deed.
Helt osammanhängade, I tell you.
I really should... *skrattar igen*
Yeah, guess I will. Men inte riktigt än. Kanske om en dag eller två.
(Okej, nu lär jag ge mig! Ambivalens, säger du? No shit.)
Fredrik är f.ö. vis ibland. Eller snarare alldeles för frank, sådär så att det nästan gör ont, men det är nyttigt. I need those wake up-calls. Så börjar jag tänka och det är perfekt. Att tänka i lagom dos, alltså. Just nu får det bara snurra på.
Treveckorsgränsen, they say...
Och jag ska inte följande saker:
- Terrorisera honom på MSN. Sådant är löjligt och stalkervarning. För att inte tala om äckelvarning.
- Terrorisera honom via SMS. Varför? Se ovan. (Ja, okej, sådant har hänt. Jag skäms. Äckligt av mig and I'll try not to make that happen again...)
- Ringa, ringa, ringa och vara mitt ambivalenta jag. Varför? Se ovan igen.
Däremot ska jag:
- Besöka vad den Radikala Mamman kallar Liggalandet. Oh yes. Jag har ångrat mig. Charter dit, tack! Jag vet att det ingår både smarriga drinkar, trevliga konversationer och kärlek i lagom dos på sitt sätt. Dessutom tror jag att det finns ångerrätt om man tackar nej till erbjudandet en gång. I och för sig vet jag inte riktigt, men jag misstänker det. (Detta var återigen inte min promiskuösa sida som talade. Detta var bara kalla fakta. Jag är kräsen och varför nöja sig med dåligt väder på chartern när det finns något som kallas solgaranti?)
- Träna, träna, träna, träna! In deed. Beach 2007. *harklar mig halväcklat*
- Jobba jobba jobba. Och fjäska till mig ännu mer jobb.
- Hitta sambo. Well won't happen men jag tänkte sätta in både charm och övertalningsförmåga gentemot lämpligt offer. Så länge jag får mitt privatliv är jag nöjd. Försöka duger.
Och sist men inte minst. Lägga mig i tid om kvällarna. Eller åtminstone inte spela BubbleBash till mobilen dör. På sitt sätt ångrar jag valet av ensamkväll. Det hade varit trevligt med en weekend på annat håll. Typ.
Dumma människor går till tandläkaren...
...smarta människor drar ut tänderna innan de ens börjat värka.
Och nu har jag dragit ut alla potentiella värktänder.
Vad som kvarstår? Förhoppningsvis får jag komma igång med therapy sessions så snart som möjligt. Jag måste verkligen ta tag i mig själv. I'm a complete mess. Nu ska ryggsäcken rehabiliteras, den är för tung. Jag har samlat på mig så otroligt mycket skit de senaste fem åren. Frankly, life doesn't attract me any more.
Nu är jag tillbaka där jag var någon gång i typ oktober, november vad gäller statements: Jag ska inte träffa någon med snopp och umgås mer än nödvändigt med denne, eftersom jag inte klarar av att hantera någon form av relationer som involverar män. Jag är för trasig och har på tok för dålig självkänsla för sådant. Ju fler män, desto trasigare Lisa.
Jag måste lära mig att se att majoriteten av alla män faktiskt bara är ute efter en sak och det är inte personligheter. Det kallas fitta.
Och nu har jag dragit ut alla potentiella värktänder.
Vad som kvarstår? Förhoppningsvis får jag komma igång med therapy sessions så snart som möjligt. Jag måste verkligen ta tag i mig själv. I'm a complete mess. Nu ska ryggsäcken rehabiliteras, den är för tung. Jag har samlat på mig så otroligt mycket skit de senaste fem åren. Frankly, life doesn't attract me any more.
Nu är jag tillbaka där jag var någon gång i typ oktober, november vad gäller statements: Jag ska inte träffa någon med snopp och umgås mer än nödvändigt med denne, eftersom jag inte klarar av att hantera någon form av relationer som involverar män. Jag är för trasig och har på tok för dålig självkänsla för sådant. Ju fler män, desto trasigare Lisa.
Jag måste lära mig att se att majoriteten av alla män faktiskt bara är ute efter en sak och det är inte personligheter. Det kallas fitta.
"Tickle me Emo!"
Hahaha. Fredrik kommer att gilla det här. Hahahaha.
Well, se på fan!
Nu går jag uppåt igen och kan nästan, nästan säga att jag är litet sugen på... Pja, sängsällskap igen. Whatever that means. Men samtidigt vet jag hur urbota idiotiskt det är av mig att förväxla det ena med det andra. Kvinnologik sucks, eller snarare my way of thinking. Jag önskar att jag vore den kvinnliga varianten av en player. Livet hade känts mycket enklare då. Tyvärr är jag en riktig softie underneath it all... Alltför mycket softie till och med.
Snart jobb. Jobb. Jobb. Jobb. Jag ska överväga tanken på bortamatch ikväll, om än en helt asexuell sådan. Vi får se. Hur som måste jag ha mitt schampo: Håret skriker i vild protest mot att tvättas med duschcréme.
Snart jobb. Jobb. Jobb. Jobb. Jag ska överväga tanken på bortamatch ikväll, om än en helt asexuell sådan. Vi får se. Hur som måste jag ha mitt schampo: Håret skriker i vild protest mot att tvättas med duschcréme.
En helt ny människa...
...klev nyss upp ur sängen. Nåja, ny och ny, nu ska man kanske inte vara sådan... Ont i halsen har jag också, men saknar tid att vara sjuk på. Vaknade av telefonen och chefen som ringde och erbjöd ytterligare två arbetsdagar, ikväll och på torsdag. vilket innebär att den enda lediga dagen den här veckan blir onsdag. Perfekt, perfekt. Vidare tog jag själv initiativet till mer jobb då jag ringde Den Andra Kanske Blivande Chefen och blev tillsagd att komma dit torsdag morgon för att bli granskad. Så kommer man till det där med CV och skit: Jag har inget CV. Eller alltså, jag har aldrig orkat knåpa ihop något och jag vet inte hur man ska göra för att få det snyggt.
Alltså, missförstå mig inte, jag tycker mycket om att jobba där jag jobbar. Verkligen. På det stora hela trivs jag hur bra som helst med både arbetskamrater och gamlingar, men till hösten kommer jag att behöva jobb. Verkligen behöva jobb. Jag fundrar till och med på att ringa Arbetsförmedlingen och fråga om det där med stämpling och tjosanhejsan men vet samtidigt hur förbannad jag blir av att prata med sådana instanser. Hur som ska jag börja med att leta efter hyreskontraktet på stugan och troligast ringa och tacka för mig. Flyttar jag till något mindre kommer jag att spara pengar som fan. Och jag menar, så länge jag har min säng, kaffebryggaren och datorn så löser sig det mesta. Jag äter ju aldrig hemma ändå.
Alltså, missförstå mig inte, jag tycker mycket om att jobba där jag jobbar. Verkligen. På det stora hela trivs jag hur bra som helst med både arbetskamrater och gamlingar, men till hösten kommer jag att behöva jobb. Verkligen behöva jobb. Jag fundrar till och med på att ringa Arbetsförmedlingen och fråga om det där med stämpling och tjosanhejsan men vet samtidigt hur förbannad jag blir av att prata med sådana instanser. Hur som ska jag börja med att leta efter hyreskontraktet på stugan och troligast ringa och tacka för mig. Flyttar jag till något mindre kommer jag att spara pengar som fan. Och jag menar, så länge jag har min säng, kaffebryggaren och datorn så löser sig det mesta. Jag äter ju aldrig hemma ändå.
Thank God for the Fredrik...
Efter att ha spenderat tiden efter jobbet med att lyssna på Lars Winnerbäck, tyckt synd om mig själv och grinat förbarmade sig Fredrik som den käre vän han är över mig och gaggade med mig i drygt en timme. Nu vet jag verkligen att jag borde besöka en psykolog och förvandlas från Ms. Issues till Fröken Kärlekochharmoni. Jag vet också att Fredrik är så pass rolig att jag fått skratta mer än vad jag gjort sammanlagt de senaste veckorna. Guld värt, Fredrik. Om inte annat har jag fått spy ur mig en god del ur den där ryggsäcken. Människor vilka jag kan göra sådant inför är lätträknade. En vacker dag löser sig allt. Och troligen till det bästa. Som sagt är imorgon en bra dag att förverkliga mina statements. Amen. Nu ska jag köpa chips. Riktigt goda sådana, för jag menar, vad är det för vits med att köpa äckliga?!
På jobbet slipper jag tänka...
På jobbet kan jag stänga av precis allt annat förutom jobbet. Bli en slags arbetsmaskin och bara fokusera på vad som är väsentligt där. Le och vara glad, gosa runt med tanterna och skoja med gubbarna. Veta att jag åtminstone har det att falla tillbaka på.
Jag är så less på att jag inte har någon som helst självrespekt. Jag är så less på mig själv, och jag är så jävla livrädd för att vara ensam även om jag är van det. Jag tror inte att det är den där yttre ensamheten som är dryg, det är nog mest den mentala. Den där som aldrig har något att luta sig mot. Och den där ryggsäcken är så proppfull men jag vet inte vad jag ska säga om dess innehåll, allt måste censureras så jävligt men ytterst handlar det om att jag stänger av så idiotmycket och blir sådär iskall. Kanske skulle det hjälpa att öppna upp litet men varför i hela fridens namn då? Allt är bara flyktigt ändå, det finns liksom ett slut på allt, och jag är inte pessimistisk, bara van.
Jag önskar att jag hade kunnat få jobba runt, och kommit hem imorgonbitti med bara sömn i huvudet och inget annat. Som jag kanske nämnde förut är sådana saker som gör andra människor glada, på gränsen till euforiska, mig bara ledsen och ångestfylld. So I make a statement: Det var skoj ett tag men nu är det nog och tack för mig.
Hur det än är lyckas jag aldrig kränga av mig ryggsäcken och börja packa en ny. Jag antar att det handlar om att rensa ur i den man redan har istället för att slösa pengar på att köpa en annan.
Ibland önskar jag att jag vore kapabel att ändra på så mycket i ryggsäcken. Kapabel att ge mig själv ett värde. Kapabel att inte försöka skrapa ihop brödsmulor och göra en limpa av dem. Men mest av allt bara få jobba, jobba, jobba. Då slipper jag tänka.
Imorgon kommer allt att kännas mycket bättre. 'Cause baby, enough is enough och jag är trött på försommarlekar som vissnar lika snabbt som löven på midsommarstången. Nu ska jag ta hand om mig själv. Ensamarbete kallas det, och till det fordras många ensamdagar och lika många ensamnätter. Ajöss och tack för fisken.
Jag är så less på att jag inte har någon som helst självrespekt. Jag är så less på mig själv, och jag är så jävla livrädd för att vara ensam även om jag är van det. Jag tror inte att det är den där yttre ensamheten som är dryg, det är nog mest den mentala. Den där som aldrig har något att luta sig mot. Och den där ryggsäcken är så proppfull men jag vet inte vad jag ska säga om dess innehåll, allt måste censureras så jävligt men ytterst handlar det om att jag stänger av så idiotmycket och blir sådär iskall. Kanske skulle det hjälpa att öppna upp litet men varför i hela fridens namn då? Allt är bara flyktigt ändå, det finns liksom ett slut på allt, och jag är inte pessimistisk, bara van.
Jag önskar att jag hade kunnat få jobba runt, och kommit hem imorgonbitti med bara sömn i huvudet och inget annat. Som jag kanske nämnde förut är sådana saker som gör andra människor glada, på gränsen till euforiska, mig bara ledsen och ångestfylld. So I make a statement: Det var skoj ett tag men nu är det nog och tack för mig.
Hur det än är lyckas jag aldrig kränga av mig ryggsäcken och börja packa en ny. Jag antar att det handlar om att rensa ur i den man redan har istället för att slösa pengar på att köpa en annan.
Ibland önskar jag att jag vore kapabel att ändra på så mycket i ryggsäcken. Kapabel att ge mig själv ett värde. Kapabel att inte försöka skrapa ihop brödsmulor och göra en limpa av dem. Men mest av allt bara få jobba, jobba, jobba. Då slipper jag tänka.
Imorgon kommer allt att kännas mycket bättre. 'Cause baby, enough is enough och jag är trött på försommarlekar som vissnar lika snabbt som löven på midsommarstången. Nu ska jag ta hand om mig själv. Ensamarbete kallas det, och till det fordras många ensamdagar och lika många ensamnätter. Ajöss och tack för fisken.
Lyxkaffet är slut...
Eller rättare sagt är mjölken till snabbkaffet slut. Jag dricker inte kaffe med mjölk i vanliga fall, men de senaste morgnarna har jag kunnat lyxa till litet med just kaffemedmjölk eftersom Oona under sin nästan veckolånga övernattning släpat med inte en, utan två liter mjölk. Nå, nu är morgonlyxen ett minne blott... Så kan det vara. Jag får börja brygga vanligt kaffe igen, helt enkelt, eller dricka blaskigt snabbkaffe svart.
Ja, jag vet, I-landsproblem.
Jag har drömt jättemysko i natt. Om tivolitåg och olika sidequests som kom när man körde tågen. Och om Fredrik på en parkbänk och mer behöver jag inte säga om det. Men jag har sovit så gott, så gott, och nu är det snart jobbdags igen. Den här månaden blev en hyfsat fin jobbmånad, måste jag säga, trots att det såg mörkt ut för bara en vecka sedan. Det kanske är bra att ringa och tigga jobb trots allt. *skrattar*
Nästa helg är det Bolanche-helg vilket känns sådär men likväl är inkomstbringande om än ytterst litet. Nästa helg är det även löningshelg vilket innebär att det är dags för räkningarna att betalas, varpå väntan efter junilönen torde vara i full gång. Den här våren har inte varit en rolig vår för min plånbok. Det är dyrt att bli vuxen; lån, räkningar och allmän skit.
Nu ska jag allergisnyta mig och fixa den där blaskiga koppen kaffe.
Solen skiner idag, förresten, även om det blåser stormvindar! Jag blir så glad över ljuset.
Ja, jag vet, I-landsproblem.
Jag har drömt jättemysko i natt. Om tivolitåg och olika sidequests som kom när man körde tågen. Och om Fredrik på en parkbänk och mer behöver jag inte säga om det. Men jag har sovit så gott, så gott, och nu är det snart jobbdags igen. Den här månaden blev en hyfsat fin jobbmånad, måste jag säga, trots att det såg mörkt ut för bara en vecka sedan. Det kanske är bra att ringa och tigga jobb trots allt. *skrattar*
Nästa helg är det Bolanche-helg vilket känns sådär men likväl är inkomstbringande om än ytterst litet. Nästa helg är det även löningshelg vilket innebär att det är dags för räkningarna att betalas, varpå väntan efter junilönen torde vara i full gång. Den här våren har inte varit en rolig vår för min plånbok. Det är dyrt att bli vuxen; lån, räkningar och allmän skit.
Nu ska jag allergisnyta mig och fixa den där blaskiga koppen kaffe.
Solen skiner idag, förresten, även om det blåser stormvindar! Jag blir så glad över ljuset.
"Så inte får han göra några flickebarn med mig..."
"...det lovar jag min mamma, och så dig, bara dig!"
Men ack, så bebiskåt jag är. Om det nu finns ett sådant uttryck. Eller så handlar det helt enkelt om den där välkända biologiska klockan. Eller att det är så mittemellan allt just nu. Vad gäller livet, alltså. Nå, hur som saknar jag riktiga förutsättningar för att skaffa mig ett flickebarn eller en gosse. I alla fall vad gäller det ekonomiska och det där med stadig partner. En riktig sådan har jag inte haft på fyra år. Drygt. Lik förbannat är jag bebiskåt.
Och så funderar jag över vad i helsike jag funderar över. Alltså, jag vet verkligen ingenting om framtiden. Jag har sökt mina utbildningar, och den enda jag möjligen skulle kunna tänka mig att tacka ja till är den journalistiska i Luleå. Hur kul det nu kan vara att bo i Luleå. Men, jag kommer inte att komma in på det journalistiska, om det är jag övertygad. Kvar finns då medie/kommunikation i Umeå, men jag känner mig inte alls taggad.
Vidare finns då det sista alternativet, det som just nu i skrivande stund ligger närmast till hands: Stanna i Gagnef, göra klart den där uskeutbildningen och timvicka litet här och var. På ett sätt vore det skönt: Jag vet vad det handlar om och kommer således inte att bli varken besviken eller himlastormande glad. Men, så återkommer jag delvis till det där med bebiskåtheten och konceptet "stadga sig". Finns ens de möjligheterna i Gagnef? En naiv del av mig säger att varför inte, när alla andra hittar någon att hooka upp med. Den mer realistiska delen skriker "wake up and smell the coffee, fröken!"
Och just det där med att vakna och stoppa näsan i kaffeburken är jag både bra och dålig på. Jag är en duktig kaffepimplare och bryr mig på det stora hela inte riktigt om var jag dricker varken morgonkaffe eller tar en kaffe med dopp på eftermiddagen. (Nej, det där var inte en beskrivning av mig själv som promiskuös på något sätt... Jag är noggrann med kaffepartners, det var mest en kul formulering.)
Det där resonemanget ledde ingen vart. Amen.
För att sammanfatta kvällens blogginlägg så ska det inte göras några som helst ungar även om jag vill ha sådana, och det är samma framtidsångest som vanligt. Trevlig lördagskväll!
Men ack, så bebiskåt jag är. Om det nu finns ett sådant uttryck. Eller så handlar det helt enkelt om den där välkända biologiska klockan. Eller att det är så mittemellan allt just nu. Vad gäller livet, alltså. Nå, hur som saknar jag riktiga förutsättningar för att skaffa mig ett flickebarn eller en gosse. I alla fall vad gäller det ekonomiska och det där med stadig partner. En riktig sådan har jag inte haft på fyra år. Drygt. Lik förbannat är jag bebiskåt.
Och så funderar jag över vad i helsike jag funderar över. Alltså, jag vet verkligen ingenting om framtiden. Jag har sökt mina utbildningar, och den enda jag möjligen skulle kunna tänka mig att tacka ja till är den journalistiska i Luleå. Hur kul det nu kan vara att bo i Luleå. Men, jag kommer inte att komma in på det journalistiska, om det är jag övertygad. Kvar finns då medie/kommunikation i Umeå, men jag känner mig inte alls taggad.
Vidare finns då det sista alternativet, det som just nu i skrivande stund ligger närmast till hands: Stanna i Gagnef, göra klart den där uskeutbildningen och timvicka litet här och var. På ett sätt vore det skönt: Jag vet vad det handlar om och kommer således inte att bli varken besviken eller himlastormande glad. Men, så återkommer jag delvis till det där med bebiskåtheten och konceptet "stadga sig". Finns ens de möjligheterna i Gagnef? En naiv del av mig säger att varför inte, när alla andra hittar någon att hooka upp med. Den mer realistiska delen skriker "wake up and smell the coffee, fröken!"
Och just det där med att vakna och stoppa näsan i kaffeburken är jag både bra och dålig på. Jag är en duktig kaffepimplare och bryr mig på det stora hela inte riktigt om var jag dricker varken morgonkaffe eller tar en kaffe med dopp på eftermiddagen. (Nej, det där var inte en beskrivning av mig själv som promiskuös på något sätt... Jag är noggrann med kaffepartners, det var mest en kul formulering.)
Det där resonemanget ledde ingen vart. Amen.
För att sammanfatta kvällens blogginlägg så ska det inte göras några som helst ungar även om jag vill ha sådana, och det är samma framtidsångest som vanligt. Trevlig lördagskväll!
Islandsångest i ofattbara mått...
Okej. I give up. Om jag trodde att jag hade ångest innan jag tittade på filmer och bilder från Island så hade jag fel. Island ger mig ångest. Å herrejösses, liksom. Det går inte att beskriva ångestkänslan som liksom kryper likt myror genom kroppen när jag kollar på Islandsmaterialet. *ryser* Det om något var ångest. Island, alltså. Så håll till godo. Naturen i sig är makalös, men det liv vi levde var mest pina och pest.
Vi döpte Heimavist där vi bodde till "Hotel Hellton" då de började riva ut badrummen och väggarna, stänga av vattnet och flytta ut oss från våra rum. Ett tag var tanken att vi skulle dela rum. Stället vimlade av byggnadsarbetare (läs: smågrabbar från byn) från morgon till kväll och de gillade när vi var tvungna att kuta i bara handduk mellan de fungerande duscharna och våra rum. För övrigt ville hotellägaren ligga med oss. Detta var vårat statement gällande att nu har vi fått nog. Det hjälpte inte.
En kväll var det typ temakväll på puben. De här killarna skulle ploja till det och vinna en raptävling. Alltså där man rapar, inte rappar. Grejen var bara den att deras plojlook påminde rätt mycket om hur de såg ut till vardags.
Om man inte ville gå på puben kunde man börja kvällen på cafét i Dalvik. Därifrån hade man perfekt uppsyn över lokalbefolkningens lördagsnöje: Att cruisa runt, runt, runt Dalvik i några timmar. Om inte kvällen började med huvudet gömt i händerna slutade den oftast så. Tomas nedan är ett lysande exempel på hur skoj man har på norra Island en helt vanlig kväll. Jenny och Johanna försökte i alla fall göra det bästa av situationen.
Så här såg det ut när man åkte från Dalvik. Det kändes likadant när man kom till Dalvik.
Men hur man än vänder och vrider på det så var det vackert i Dalvik. På sitt sätt.
Och till sist två varnande exempel: Vill man inte göra typ sådant här i MINST tolv timmar i sträck är jobb inom fiskeindustrin ingenting att satsa på. Askul. Hrrm.
Vi döpte Heimavist där vi bodde till "Hotel Hellton" då de började riva ut badrummen och väggarna, stänga av vattnet och flytta ut oss från våra rum. Ett tag var tanken att vi skulle dela rum. Stället vimlade av byggnadsarbetare (läs: smågrabbar från byn) från morgon till kväll och de gillade när vi var tvungna att kuta i bara handduk mellan de fungerande duscharna och våra rum. För övrigt ville hotellägaren ligga med oss. Detta var vårat statement gällande att nu har vi fått nog. Det hjälpte inte.
En kväll var det typ temakväll på puben. De här killarna skulle ploja till det och vinna en raptävling. Alltså där man rapar, inte rappar. Grejen var bara den att deras plojlook påminde rätt mycket om hur de såg ut till vardags.
Om man inte ville gå på puben kunde man börja kvällen på cafét i Dalvik. Därifrån hade man perfekt uppsyn över lokalbefolkningens lördagsnöje: Att cruisa runt, runt, runt Dalvik i några timmar. Om inte kvällen började med huvudet gömt i händerna slutade den oftast så. Tomas nedan är ett lysande exempel på hur skoj man har på norra Island en helt vanlig kväll. Jenny och Johanna försökte i alla fall göra det bästa av situationen.
Så här såg det ut när man åkte från Dalvik. Det kändes likadant när man kom till Dalvik.
Men hur man än vänder och vrider på det så var det vackert i Dalvik. På sitt sätt.
Och till sist två varnande exempel: Vill man inte göra typ sådant här i MINST tolv timmar i sträck är jobb inom fiskeindustrin ingenting att satsa på. Askul. Hrrm.
Gråvädersgrubblerier...
Jag tror att det är nionde dagen av gråväder och regnrusk. Det känns liksom vore det november igen, humöret signalerar tydligt höstdepp och allt känns verkligen bara alldeles förjävla tungt. Av ingen anledning alls, egentligen.
Sverige top 40 på RixFM och jag orkar inte ens bry mig om reklamen. Nu behöver jag ljuspunkter, men det verkar litet som att sådant som får andra människor att känna sig på topp bara skapar ångest hos mig. Tänker litet på det där Desperate Housewives-avsnittet i vilket Susan ger sig upp i bergen för att jaga efter Mike och får en gudie med sig vilken är väldigt frank. Guiden säger till Susan att hon är oförmögen att bara njuta av livet, att hon skapar sin egen dramatik för att inte bli uttråkad. Okej, jag VET att det är en amerikansk skitserie egentligen, men jag är nog litet så. Kan inte bara settle down, vara nöjd och harmonisk, utan måste skapa mig litet action i vad det nu kan vara.
Jag är rätt... Vad heter det, måttlös? när jag väl företar mig något. Tränar jag så blir det verkligen träning som fan ett tag. Skriver jag så är det precis likadant. Plugget likaså. Får jag en hang-up på något annat är det bara det som gäller. Litet en livsperiodare är jag, om man kan kalla det så. Nackdelen med det, är att jag är precis lika måttlös vad gäller att deka ner mig i negativa tankegångar och tycka fruktansvärt synd om mig själv. Ungefär där är jag nu.
I tisdags, tror jag, regnade det som vanligt, och jag och mamma var eniga om att livet för tillfället var ganska meningslöst. Varför gick man ens upp på morgonen? Sådana dagar var man liksom berättigade att bara ligga i sängen eller på soffan och äta hejdlöst. Jag behöver något som triggar mig.
Trots att jag fått bra med jobb nu hjälper det inte riktigt. Jag är rastlös. Inuti-rastlös. Och om drygt fem timmar ska jag jobba.
Sverige top 40 på RixFM och jag orkar inte ens bry mig om reklamen. Nu behöver jag ljuspunkter, men det verkar litet som att sådant som får andra människor att känna sig på topp bara skapar ångest hos mig. Tänker litet på det där Desperate Housewives-avsnittet i vilket Susan ger sig upp i bergen för att jaga efter Mike och får en gudie med sig vilken är väldigt frank. Guiden säger till Susan att hon är oförmögen att bara njuta av livet, att hon skapar sin egen dramatik för att inte bli uttråkad. Okej, jag VET att det är en amerikansk skitserie egentligen, men jag är nog litet så. Kan inte bara settle down, vara nöjd och harmonisk, utan måste skapa mig litet action i vad det nu kan vara.
Jag är rätt... Vad heter det, måttlös? när jag väl företar mig något. Tränar jag så blir det verkligen träning som fan ett tag. Skriver jag så är det precis likadant. Plugget likaså. Får jag en hang-up på något annat är det bara det som gäller. Litet en livsperiodare är jag, om man kan kalla det så. Nackdelen med det, är att jag är precis lika måttlös vad gäller att deka ner mig i negativa tankegångar och tycka fruktansvärt synd om mig själv. Ungefär där är jag nu.
I tisdags, tror jag, regnade det som vanligt, och jag och mamma var eniga om att livet för tillfället var ganska meningslöst. Varför gick man ens upp på morgonen? Sådana dagar var man liksom berättigade att bara ligga i sängen eller på soffan och äta hejdlöst. Jag behöver något som triggar mig.
Trots att jag fått bra med jobb nu hjälper det inte riktigt. Jag är rastlös. Inuti-rastlös. Och om drygt fem timmar ska jag jobba.
Tänker han på mig ibland?
Jag har aldrig någonsin tänkt så här förut. Det är första gången på drygt tjugofyra år tanken har slagit mig:
Tänker han på mig ibland?
För jag resonerar som så, att om jag hade ett barn som jag träffat kanske tio, femton gånger på tjugofyra år och inte ens känner, så skulle jag vara utom mig av förtvivlan. Det skulle vara den första tanken och den sista varje dag.
Hur mår mitt barn? Hur går det för honom eller henne? Är han eller hon lycklig? Har hon eller han artat sig bra? Är hon eller han populär och uppskattad? Kär? Vacker? Begåvad? Är människor stolta över honom eller henne?
Jag önskar att jag skulle kunna säga att det säkert är så han tänker, men jag tror inte att han gör det. Och vidare önskar jag att jag kunde skylla på manssläktet igen och säga att män inte bryr sig lika mycket, men varför skulle det vara så? Det handlar om personer, inte kön.
Jag vet inte om jag egentligen bryr mig, har aldrig haft någon att kalla pappa, men just nu slog tanken mig. Och jag funderar över hur man kan låta bli att bry sig om ett barn? För mig är det tämligen ofattbart.
Det handlar inte om att tycka synd om mig själv, absolut inte. Det var bara en tanke...
Tänker han på mig ibland?
För jag resonerar som så, att om jag hade ett barn som jag träffat kanske tio, femton gånger på tjugofyra år och inte ens känner, så skulle jag vara utom mig av förtvivlan. Det skulle vara den första tanken och den sista varje dag.
Hur mår mitt barn? Hur går det för honom eller henne? Är han eller hon lycklig? Har hon eller han artat sig bra? Är hon eller han populär och uppskattad? Kär? Vacker? Begåvad? Är människor stolta över honom eller henne?
Jag önskar att jag skulle kunna säga att det säkert är så han tänker, men jag tror inte att han gör det. Och vidare önskar jag att jag kunde skylla på manssläktet igen och säga att män inte bryr sig lika mycket, men varför skulle det vara så? Det handlar om personer, inte kön.
Jag vet inte om jag egentligen bryr mig, har aldrig haft någon att kalla pappa, men just nu slog tanken mig. Och jag funderar över hur man kan låta bli att bry sig om ett barn? För mig är det tämligen ofattbart.
Det handlar inte om att tycka synd om mig själv, absolut inte. Det var bara en tanke...
En burk rosafärgad sperma...
Den senaste veckan har jag inte tillbringat nämnvärt mycket tid hemma, utan istället kamperat i västligare delar av Gagnef. Typ. Således har jag inte en aning om vad som finns i mitt kylskåp eftersom min lilla stuga har ockuperats av väninnan och hennes vad-han-nu-är. Så, när jag öppnar kylskåpet faller blicken omedelbums på en liten plastburk med något som definitivt inte ser ut att vara något alls i matväg. Snarare ser innehållet ut som rosafärgad sperma.
Nog begriper jag att det inte ÄR rosafärgad sperma, men måste ändå ringa upp väninnan och fråga varför de har ställt en burk med just det innehållet i mitt kylskåp. Kanske för att de hoppades på att jag skulle tro att det var sylt och käka det med cornflakes? Va? Va? *skrattar*
Och ja, naturligtvis ÄR det sylt, om än riktigt blaskig sådan. Sopkorgen nästa.
Har sovit... Gott, tror jag, i elva timmar. Hyfsat gott men oroligt. Drömt konstigt, om hotellrum, semester, karlar och slagsmål. Kanske försöker mitt undermedvetna bearbeta mina nojor, jag vet inte riktigt. Blev hur som väckt straxt efter nio av jobbpåringning angående ytterligare tre arbetsdagar starting today. Såhär i efterhand var det ett smart drag av mig att förnedra mig så till den milda grad att jag ringde dit och tiggde arbete. So, no party today, men istället för bakfylla imorgon får jag en extra slant i kassan i slutet av juni. Gudarna ska veta att jag behöver det! Vidare fick jag ett litet tips av Matthias mor angående extrajobb, så leder det någonstans vore det än mer tacksamt. För att inte tala om intressant att testa en ny form av åldringsvård... Typ.
Hemma hos mig är det för övrigt alldeles för jävla kallt. Morgonrock, kläder, tofflor, hett kaffe, och ändå försöker jag värma händerna på vattenångan från kaffevattnet.
Det sista nya på Lisa-fronten är att min admin-användare på datorn har tvärkraschat. Allt är svart, förutom ikonerna, och jag vet vad jag gjort för att orsaka problemet: Ändrat tema till Windows XP Classic. Grejen är att jag mycket väl vet hur man ändrar tillbaka det, skulle kunna göra det i sömnen, men problemet är att allt man öppnar också är svart. Ja, förutom ikoner då. Och att fippla runt med bildskärmsinställningar och olika flikar utan att se något alls, inte ens konturerna av fönstret, funkar inte riktigt. Så, nu är jag stuck med mitt guest-konto vilket suger rätt kraftigt, då allt skoj som finns på min dator ligger under min admin-användare. Grattis, liksom.
Nu ska jag duscha. Och jag ska duscha så inihelvetejävlaashett.
Nog begriper jag att det inte ÄR rosafärgad sperma, men måste ändå ringa upp väninnan och fråga varför de har ställt en burk med just det innehållet i mitt kylskåp. Kanske för att de hoppades på att jag skulle tro att det var sylt och käka det med cornflakes? Va? Va? *skrattar*
Och ja, naturligtvis ÄR det sylt, om än riktigt blaskig sådan. Sopkorgen nästa.
Har sovit... Gott, tror jag, i elva timmar. Hyfsat gott men oroligt. Drömt konstigt, om hotellrum, semester, karlar och slagsmål. Kanske försöker mitt undermedvetna bearbeta mina nojor, jag vet inte riktigt. Blev hur som väckt straxt efter nio av jobbpåringning angående ytterligare tre arbetsdagar starting today. Såhär i efterhand var det ett smart drag av mig att förnedra mig så till den milda grad att jag ringde dit och tiggde arbete. So, no party today, men istället för bakfylla imorgon får jag en extra slant i kassan i slutet av juni. Gudarna ska veta att jag behöver det! Vidare fick jag ett litet tips av Matthias mor angående extrajobb, så leder det någonstans vore det än mer tacksamt. För att inte tala om intressant att testa en ny form av åldringsvård... Typ.
Hemma hos mig är det för övrigt alldeles för jävla kallt. Morgonrock, kläder, tofflor, hett kaffe, och ändå försöker jag värma händerna på vattenångan från kaffevattnet.
Det sista nya på Lisa-fronten är att min admin-användare på datorn har tvärkraschat. Allt är svart, förutom ikonerna, och jag vet vad jag gjort för att orsaka problemet: Ändrat tema till Windows XP Classic. Grejen är att jag mycket väl vet hur man ändrar tillbaka det, skulle kunna göra det i sömnen, men problemet är att allt man öppnar också är svart. Ja, förutom ikoner då. Och att fippla runt med bildskärmsinställningar och olika flikar utan att se något alls, inte ens konturerna av fönstret, funkar inte riktigt. Så, nu är jag stuck med mitt guest-konto vilket suger rätt kraftigt, då allt skoj som finns på min dator ligger under min admin-användare. Grattis, liksom.
Nu ska jag duscha. Och jag ska duscha så inihelvetejävlaashett.
Grått, grått, grått...
Nu har det fanimej regnat av och till - mest till - i drygt en vecka. När ska sommaren komma?!
Ikväll är ensamkväll för första gången på hela veckan. Jag tror nog att det är välbehövligt även om det är nice att sova med någon. Nå. Man behöver nog litet quality time för sig själv.
Godnatt.
Ja, redan godnatt.
Ikväll är ensamkväll för första gången på hela veckan. Jag tror nog att det är välbehövligt även om det är nice att sova med någon. Nå. Man behöver nog litet quality time för sig själv.
Godnatt.
Ja, redan godnatt.
"När tankar blev för stora och sprack"
Jag tror att vi som tänker alla lider av småvarianter av borderline, schizofreni och manodepressivitet. Någonstans i villervallan "vara människa" kräver vi litet mer, vill känna litet mer på samma gång som vi förbannar just egenskapen att känna så otroligt mycket, så otroligt starkt. Och den enda gången vi inte känner överhuvudtaget är då vi rullat nedför backen och vi väger alltför mycket för att någon ska orka dra oss i skrindan upp mot toppen igen. Så reser vi oss upp och är fruktansvärt produktiva, kreativa och ambitiösa. Däremellan rullar vi våra ord runt, runt i vår ensamhet fastän vi kanske har en någon i närheten, utöver schizofreni light, liksom, bara för att vi tänker bättre då vi har en öppen dialog med oss själva.
Och Nathalie skriver om sin sanning, och även om det var gårdagens sanning som kanske inte gäller efter en natts god sömn så blir det en sanning för mig, eller snarare ett slags statement jag inte klarar av att leva upp till:
"...om man inte är ärlig är man inte sann mot sig själv och hur ska man då kunna leva utan att kolla sig över axeln efter sin egen skugga?"
Jag vaknar i ett känslovirrvarr av ångest, ensamhet och kalla armar och kan inte låta bli att sucka för mig själv över det faktum att jag tagit gårdagens demoner med mig i sömnen. Så trött på mig själv. Så less på svartellervitt och så trött på att jag aldrig kan få känna mig riktigt som alla de där andra jag egentligen inte skulle vilja vara. Men i slutändan är det för mig som för alla andra: Man liksom biter ihop och vet att klyshan "efter regn kommer solsken" faktiskt stämmer. Troligast handlar allt om att vädret är grått, grått, grått och då blir allt annat omedelbums precis lika grått grått grått.
Och idag ska jag jobba. I förbifarten skickar jag en liten hyllning till Katrin som fick mig att le imorse.
Ha en bra dag, kära människor.
Och Nathalie skriver om sin sanning, och även om det var gårdagens sanning som kanske inte gäller efter en natts god sömn så blir det en sanning för mig, eller snarare ett slags statement jag inte klarar av att leva upp till:
"...om man inte är ärlig är man inte sann mot sig själv och hur ska man då kunna leva utan att kolla sig över axeln efter sin egen skugga?"
Jag vaknar i ett känslovirrvarr av ångest, ensamhet och kalla armar och kan inte låta bli att sucka för mig själv över det faktum att jag tagit gårdagens demoner med mig i sömnen. Så trött på mig själv. Så less på svartellervitt och så trött på att jag aldrig kan få känna mig riktigt som alla de där andra jag egentligen inte skulle vilja vara. Men i slutändan är det för mig som för alla andra: Man liksom biter ihop och vet att klyshan "efter regn kommer solsken" faktiskt stämmer. Troligast handlar allt om att vädret är grått, grått, grått och då blir allt annat omedelbums precis lika grått grått grått.
Och idag ska jag jobba. I förbifarten skickar jag en liten hyllning till Katrin som fick mig att le imorse.
Ha en bra dag, kära människor.
Glad för Gynning...
Av någon anledning blir jag så glad när det går bra för Carolina Gynning. Jag behöver inte säga något mer. She rocks och så enkelt är det.
Inte glömma att andas...
Jag tänkte på det när vi var på väg hem från Borlänge. Att jag inte andades, alltså. Jag blir för upptagen med mina tankar att jag helt sonika glömmer att andas och märker det först då det börjar snurra i huvudet och hjärtat klappar på litet extra. Visst kan man önska att det var Den Mörke Mannens närvaro som får mig att tappa andan, men jag tror tyvärr mer på grubblerier och Coldplay än något annat. Så down to earth är jag.
Och nu hemma hos mor. Potatis i ugnen och jag har marinerat fläskkotletter att lägga på grillen. Snygg-brodern gör sig i ordning för ett bad taste-party och jag tror att han har lyckats med outfiten enbart genom att rota i sin fars garderob. Hade mammadatorn klarat av att få min mobil att funka hade jag bidragit med ett kort på snyggbrodern iförd blå sammetsbyxor med matchande väst och vit skjorta. Det tragiska är att han tamejfan såg bra ut i det också.
Ikväll ska jag till min för tillfället Mc Steamy, glo på film och skjutsa ungar kring mittinatten bara för att återgå till Mc Steamy och krypa ner i sängen. Lovely. Och så tjänar jag en slant på det, så då så!
Förresten har jag lyckats vara på Kupolen i nästan en timme utan att köpa något alls. Wayne's där har f.ö. smarriga lattes. En nyupptäckt, helt enkelt.
Och nu hemma hos mor. Potatis i ugnen och jag har marinerat fläskkotletter att lägga på grillen. Snygg-brodern gör sig i ordning för ett bad taste-party och jag tror att han har lyckats med outfiten enbart genom att rota i sin fars garderob. Hade mammadatorn klarat av att få min mobil att funka hade jag bidragit med ett kort på snyggbrodern iförd blå sammetsbyxor med matchande väst och vit skjorta. Det tragiska är att han tamejfan såg bra ut i det också.
Ikväll ska jag till min för tillfället Mc Steamy, glo på film och skjutsa ungar kring mittinatten bara för att återgå till Mc Steamy och krypa ner i sängen. Lovely. Och så tjänar jag en slant på det, så då så!
Förresten har jag lyckats vara på Kupolen i nästan en timme utan att köpa något alls. Wayne's där har f.ö. smarriga lattes. En nyupptäckt, helt enkelt.
Kanske inte psykiatri ändå...
Jag blir så inihelvetesjävlaastrött på psykiskt störda människor.
Varför tänkte jag inrikta mig på psykiatri? Jag skulle nog flippa... Men å andra sidan, kanske jag inte blir lika förbannad när det handlar om människor jag kan "lämna ifrån mig" när jag slutar för dagen?
Så inihelvetesjävlaastrött. Leave me out, for fuck's sake!
Varför tänkte jag inrikta mig på psykiatri? Jag skulle nog flippa... Men å andra sidan, kanske jag inte blir lika förbannad när det handlar om människor jag kan "lämna ifrån mig" när jag slutar för dagen?
Så inihelvetesjävlaastrött. Leave me out, for fuck's sake!
Förnedringen var ett faktum...
...men igår ringde jag faktiskt till jobbet och skrek ut min desperation.
Okej, Dramaqueen Lisa, du SKREK inte ut din desperation: Du lindade in den i bomull och tiggde på ett mycket patetiskt sätt om att få jobba.
Hur som har jag fått jobb nu. Dels då jag ringde, och dels har telefonen ringt inte mindre än två gånger på en kvart med nya jobberbjudanden. Dessutom har jag gjort en liten kupp också, så får vi se om den leder någonstans alls. *moaahahaha* Nå, hur det än blir så måste jag ringa runt till alla andra vårdjobbställen typ hemtjänsterna och dylikt för att tigga om timvick efter sommaren, eller varför inte under? Jag kommer att behöva alla slantar jag kan norpa åt mig...
Och så veckans "Lisa, du är så jävla ytlig": Matthias ringer och frågar om vi ska ta en fika. Lisa ligger kvar i sängen och säger ja. Då samtalet är avslutat poppar det upp i huvudet:
"Jag har inga skor med mig som matchar byxorna. Faktum är att jag inte alls har några kläder med mig som jag känner för att ta en fika i. Och min hårfön är hemma. Och lightsminket likaså. Crap."
Och sedan NÄR är det min outfit någon vill fika med?! Gud hjälpe mig...
Okej, Dramaqueen Lisa, du SKREK inte ut din desperation: Du lindade in den i bomull och tiggde på ett mycket patetiskt sätt om att få jobba.
Hur som har jag fått jobb nu. Dels då jag ringde, och dels har telefonen ringt inte mindre än två gånger på en kvart med nya jobberbjudanden. Dessutom har jag gjort en liten kupp också, så får vi se om den leder någonstans alls. *moaahahaha* Nå, hur det än blir så måste jag ringa runt till alla andra vårdjobbställen typ hemtjänsterna och dylikt för att tigga om timvick efter sommaren, eller varför inte under? Jag kommer att behöva alla slantar jag kan norpa åt mig...
Och så veckans "Lisa, du är så jävla ytlig": Matthias ringer och frågar om vi ska ta en fika. Lisa ligger kvar i sängen och säger ja. Då samtalet är avslutat poppar det upp i huvudet:
"Jag har inga skor med mig som matchar byxorna. Faktum är att jag inte alls har några kläder med mig som jag känner för att ta en fika i. Och min hårfön är hemma. Och lightsminket likaså. Crap."
Och sedan NÄR är det min outfit någon vill fika med?! Gud hjälpe mig...
Halvarbetslös och jobblängtan...
Jag börjar förstå hur arbetslösa människor känner sig. Nu har jag inte jobbat på två dagar och jag får panik.
SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.
För jag menar, jag blir galen på att inte ha någon som helst rutin och inte heller något direkt syfte med dagen. Och så blir jag så in i bomben stressad över att en lönespec är lägre än den andra och på samma gång blir jag förbannad över det faktum att jag har betalat pengar till A-kassan i snart ett år men ändå inte kommer att få stämpla eftersom jag jobbat för litet. Amen igen.
SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.
Att söka ett nytt jobb just nu är dessutom en omöjlighet eftersom sommarvicket drar igång om en månad och hur skulle det bli om jag lyckades skaffa mig ett fast heltidsjobb och säga till nuvarande chefen att hon minsann får fixa någon annan med så kort varsel?
SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.
Snart ringer jag till jobbet och tjatar om att få komma dit. Jag avskyr verkligen att känna mig så här ineffektiv och sysslolös. Hur segt kan en dag gå, liksom??!!
SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.
Och jag har satt på elementen i huset igen. Likväl sitter jag med arméns värmetröja och fårskinnstofflor och fryser så jag håller på att gå åt. Vidare kokar jag potatis. Någonstans i all sysslolöshet måste jag äta. Det går trots allt inte att leva på enbart kaffe och kärlighet. Eller hur det nu var sagt.
SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.
För jag menar, jag blir galen på att inte ha någon som helst rutin och inte heller något direkt syfte med dagen. Och så blir jag så in i bomben stressad över att en lönespec är lägre än den andra och på samma gång blir jag förbannad över det faktum att jag har betalat pengar till A-kassan i snart ett år men ändå inte kommer att få stämpla eftersom jag jobbat för litet. Amen igen.
SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.
Att söka ett nytt jobb just nu är dessutom en omöjlighet eftersom sommarvicket drar igång om en månad och hur skulle det bli om jag lyckades skaffa mig ett fast heltidsjobb och säga till nuvarande chefen att hon minsann får fixa någon annan med så kort varsel?
SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.
Snart ringer jag till jobbet och tjatar om att få komma dit. Jag avskyr verkligen att känna mig så här ineffektiv och sysslolös. Hur segt kan en dag gå, liksom??!!
SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.
Och jag har satt på elementen i huset igen. Likväl sitter jag med arméns värmetröja och fårskinnstofflor och fryser så jag håller på att gå åt. Vidare kokar jag potatis. Någonstans i all sysslolöshet måste jag äta. Det går trots allt inte att leva på enbart kaffe och kärlighet. Eller hur det nu var sagt.
När är man nöjd som författare?
Joakim ställer sig bland annat den frågan i sin blogg. Samtidigt sätter han fingret på en hel del som jag tror att både författare, bloggare och hobbybloggare liksom jag själv grunnat över: Vad lockar läsare?
Han har helt rätt i att sex lockar läsare. Helgens sexeskapader, en erotisk novell eller bara funderingar kring det. I bloggvärlden lockar av någon anledning bilder på kläder en jädra massa läsare. (Undrar om lika många människor lägger lika mycket tid och uppmärksamhet på Elloskatalogen...?) Politik, vidare, lockar många läsare, men för att skriva om politik måste man orka engagera sig. Som Joakim vidare skriver är reseskildringar alltid uppskattade i bokform men kanske inte i bloggform, såvida vi inte snackar typ Resedagboken.se men å andra sidan kan det lika gärna handla om att kåta killar vill kolla på tjejer i bikini.
Och visst kan man skriva långa utlägg om kärleken, precis som Joakim menar att han enkelt skulle kunna, men frågan blir således hur länge man lyckas upprätthålla ett värde i det, innan det inte blir mer än just tomma, ointressanta ord.
Och apropå kärlek, sex, erotik, kläder och reseskildringar sitter jag hos Matthias, fryser, skriver en blogg där sex, erotik och kläder är nyckelord, och letar efter en möjlighet att ta mig härifrån. *skrattar* Men mest är jag hungrig, även fast jag inte riktigt vet vad jag är sugen på. Dessutom har jag träningsabstinens: Eftersom mina vindrutetorkare fortfarande är trasiga och den senaste veckan inneburit ostadigt väder som fan har jag inte vågat åka och träna. Jag hoppas på att Styvfadern ska ta sig ork att fixa dem åt mig snarast. Faktum är att jag saknar min bodypump.
Han har helt rätt i att sex lockar läsare. Helgens sexeskapader, en erotisk novell eller bara funderingar kring det. I bloggvärlden lockar av någon anledning bilder på kläder en jädra massa läsare. (Undrar om lika många människor lägger lika mycket tid och uppmärksamhet på Elloskatalogen...?) Politik, vidare, lockar många läsare, men för att skriva om politik måste man orka engagera sig. Som Joakim vidare skriver är reseskildringar alltid uppskattade i bokform men kanske inte i bloggform, såvida vi inte snackar typ Resedagboken.se men å andra sidan kan det lika gärna handla om att kåta killar vill kolla på tjejer i bikini.
Och visst kan man skriva långa utlägg om kärleken, precis som Joakim menar att han enkelt skulle kunna, men frågan blir således hur länge man lyckas upprätthålla ett värde i det, innan det inte blir mer än just tomma, ointressanta ord.
Och apropå kärlek, sex, erotik, kläder och reseskildringar sitter jag hos Matthias, fryser, skriver en blogg där sex, erotik och kläder är nyckelord, och letar efter en möjlighet att ta mig härifrån. *skrattar* Men mest är jag hungrig, även fast jag inte riktigt vet vad jag är sugen på. Dessutom har jag träningsabstinens: Eftersom mina vindrutetorkare fortfarande är trasiga och den senaste veckan inneburit ostadigt väder som fan har jag inte vågat åka och träna. Jag hoppas på att Styvfadern ska ta sig ork att fixa dem åt mig snarast. Faktum är att jag saknar min bodypump.
Dags att skaffa barn?
Alla ska ha barn. Tamejfan ALLA ska ha barn. For fuck's sake: ALLA JÄVLAR SKAFFAR BARN!
Och jag har varken tid, råd eller förutsättningar. That's crappy.
Jag vill också ha barn. Typ.
Snart är jag för gammal. Känns det som i alla fall.
Och jag har varken tid, råd eller förutsättningar. That's crappy.
Jag vill också ha barn. Typ.
Snart är jag för gammal. Känns det som i alla fall.
Och om jag somnar på soffan, vad gjorde väl det?
En hel del, är jag rädd. Jag FÅR inte somna nu. Då är jag ett steg närmare uppfuckad dygnsrytm än vad jag redan är. Men så otroligt, jävla trött.
Och ibland undrar jag om man missar mycket om man väljer bort vissa saker, eller om de finns kvar ändå? Hmm...
Jag måste fan lägga mig en stund på soffan.
Och ibland undrar jag om man missar mycket om man väljer bort vissa saker, eller om de finns kvar ändå? Hmm...
Jag måste fan lägga mig en stund på soffan.
Sinnestillstånds-YouTube...
Keane med "Somewhere only we know":
Lasse W, "Timglas":
Och till min Gode Vän: Lasse W, "Elden". Av någon anledning tänker jag alltid på Honom då jag hör den.
Lasse W, "Timglas":
Och till min Gode Vän: Lasse W, "Elden". Av någon anledning tänker jag alltid på Honom då jag hör den.
Rainy days och Gud vet vad...
Jag vaknade kring 05 imorse av att det kändes liksom någon eller något stack mig i fingret. Ungefär sådär som det sticker till när man ska kolla blodsocker eller liknande... Kanhända drömde jag något i den stilen. Hur som var det rätt creepy.
Idag är one of these days då jag fundrar på framtiden, och jag kollar platsannonserna, hittar en del här och en del där, men törs av någon anledning inte riktigt. Och mamma säger att det är dags för mig att dra igen men jag frågar vart och varför, och känner att jag är så trött på att flytta och faktiskt har jag inte tillbringat så här lång tid på samma plats på många, många år. Ett år imorgon.
Det känns litet som att det här med livet och den förmodade karriären inte är bara för min skull, utan för att inte göra människor omkring mig besvikna. Lillebror åker till något Öststatsland i höst, ska bli läkare, och min veliga lillasyster ska lyckas bli undersköterska till nästa år. Jag vet att jag borde känna mig stressad, och på något sätt gör jag det, men hur lätt är det att välja när man inte vet?
Och jag undrar för vem det är jag ska lyckas? Handlar det om att ens föräldrar - eller i mitt fall förälder - vill kunna se sina ungar efter tonåren och litet till och säga att de lyckades skapa ambitiösa, framgångsrika människor? Till viss del, ja.
Men crap, jag blir alltid så vemodig när jag tänker så här, funderar på varför jag inte gjorde som alla andra: Bet ihop under gymnasietiden och sedan helt enkelt utbildade mig till något vuxet. Så vet jag med mig att det nog inte heller hade funkat. Jag har aldrig varit en sådan som "bara vetat" vad jag ville bli. Eller vad jag vill bli.
På jobbet frågar de ofta om det där med vården verkligen är något jag vill syssla med, och jag svarar velande att jag nog helst hade velat skriva... "Så skriv då!" säger människor och jag svarar att man måste vara realistisk, för att skriva kommer jag nog aldrig att få göra, inte på det sätt som är jag. Kanske mest eftersom jag inte riktigt vet vilket sätt som är jag. Således måste jag göra något annat eftersom man måste ha pengar.
Jag beklagar ofta för mig själv att jag aldrig blev en del av de där estetgängen, men för Guds skull, man var tvungen att vara så jävla märkvärdig och politiskt korrekt för att få ingå i den exklusiva skaran. För att inte tala om den uppsjö palestinasjalar man var tvungen att ha och jag hade bara två, så då så! Dessutom saknade jag rosafärgat, spretigt hår och hångelvänliga läppar målade i någon suspekt färg.
För mig har det alltid handlat om att "komma hem", om att hitta det där som är jag, och de där som är liksom jag, och jag funderar på om det faktiskt ens existerar något dylikt?
Det enda jag verkligen lärt om mig själv är att "ambivalens" är mitt andranamn. Vissa dagar undrar jag verkligen hur det är ställt med mig mentalt, om det kanske finns en diagnos att sätta på hur jag är? Trots allt är jag ett barn av åttiotalet, och vi har lärt att det som inte går att behandla med piller inte finns...
Idag är one of these days då jag fundrar på framtiden, och jag kollar platsannonserna, hittar en del här och en del där, men törs av någon anledning inte riktigt. Och mamma säger att det är dags för mig att dra igen men jag frågar vart och varför, och känner att jag är så trött på att flytta och faktiskt har jag inte tillbringat så här lång tid på samma plats på många, många år. Ett år imorgon.
Det känns litet som att det här med livet och den förmodade karriären inte är bara för min skull, utan för att inte göra människor omkring mig besvikna. Lillebror åker till något Öststatsland i höst, ska bli läkare, och min veliga lillasyster ska lyckas bli undersköterska till nästa år. Jag vet att jag borde känna mig stressad, och på något sätt gör jag det, men hur lätt är det att välja när man inte vet?
Och jag undrar för vem det är jag ska lyckas? Handlar det om att ens föräldrar - eller i mitt fall förälder - vill kunna se sina ungar efter tonåren och litet till och säga att de lyckades skapa ambitiösa, framgångsrika människor? Till viss del, ja.
Men crap, jag blir alltid så vemodig när jag tänker så här, funderar på varför jag inte gjorde som alla andra: Bet ihop under gymnasietiden och sedan helt enkelt utbildade mig till något vuxet. Så vet jag med mig att det nog inte heller hade funkat. Jag har aldrig varit en sådan som "bara vetat" vad jag ville bli. Eller vad jag vill bli.
På jobbet frågar de ofta om det där med vården verkligen är något jag vill syssla med, och jag svarar velande att jag nog helst hade velat skriva... "Så skriv då!" säger människor och jag svarar att man måste vara realistisk, för att skriva kommer jag nog aldrig att få göra, inte på det sätt som är jag. Kanske mest eftersom jag inte riktigt vet vilket sätt som är jag. Således måste jag göra något annat eftersom man måste ha pengar.
Jag beklagar ofta för mig själv att jag aldrig blev en del av de där estetgängen, men för Guds skull, man var tvungen att vara så jävla märkvärdig och politiskt korrekt för att få ingå i den exklusiva skaran. För att inte tala om den uppsjö palestinasjalar man var tvungen att ha och jag hade bara två, så då så! Dessutom saknade jag rosafärgat, spretigt hår och hångelvänliga läppar målade i någon suspekt färg.
För mig har det alltid handlat om att "komma hem", om att hitta det där som är jag, och de där som är liksom jag, och jag funderar på om det faktiskt ens existerar något dylikt?
Det enda jag verkligen lärt om mig själv är att "ambivalens" är mitt andranamn. Vissa dagar undrar jag verkligen hur det är ställt med mig mentalt, om det kanske finns en diagnos att sätta på hur jag är? Trots allt är jag ett barn av åttiotalet, och vi har lärt att det som inte går att behandla med piller inte finns...
Ex-Hitler eller Den Sovande Mannen?
Man måste få överdriva litet, jag är expert på sådant. Att göra en höna av en fjäder, alltså. Så det ska jag göra nu. Jag ska dra en jämförelse: Bra män och dåliga.
Förra sommaren träffade jag någon som efter några månader visade vara en aningens lightvariant på Hitler. Till en början insåg jag inte det, men då alkoholproblem i kombination med andra sinnessjuka nojor, tendenser och regler uppdagades blev det "bättre fly än illa fäkta". Hur som, Hitler sabbade en god del hos mig, har jag märkt alltefter tiden har gått. Jag törs inte riktigt stå upp för mig själv, bland annat. På något sätt.
Hur som, för att Den Sovande Mannen ska kunna ingå i mina funderingar över män - eller var nu detta kommer att sluta - så måste jag dra en av Hitler-historierna från förra sommaren.
Jag minns inte riktigt hur det var, om det var som nu, att jag hade gått av nattjobb eller ngt liknande, men hur som kunde jag inte sova. Och eftersom jag visste att jag inte fick gå upp ur sängen och ut i vardagsrummet för att lägga mig på soffan och läsa blev resultatet följaktligen att jag vred mig ett par, tre gånger i sängen. Smart, bruden. Hitler vaknade och blev komplett vansinnig för att jag inte sov, eller rättare sagt för att jag inte låg stilla i sängen. Efter några minuter hade Hitler fått mig att storgråta, varefter han skäller på mig för det. Då jag reser mig upp för att ta mina saker och gå hem menar han att jag inte får öppna ytterdörren eftersom grannarna kan störas av det. (Nu fattar de som känner mig hur sjukt det hela var, eller rättare sagt hur HAN var som lyckades få mig att stanna kvar...) Det hela slutade med att jag fick stanna kvar i sängen för att sova medan han skulle sova i soffan i vardagsrummet. När jag omedelbums på morgonen stack därifrån blev han skitsur över att jag väckt honom då. Nåja.
Och igår natt jobbade jag, liksom i fredags natt, så när vi ska krypa i säng frågar Den Nu Sovande Mannen om jag verkligen är trött efter att ha varit uppe bara fem, sex timmar. Jag svarar att det visar sig, men att det nog är lika bra att ge det ett försök. "Annars går jag upp och läser" säger jag. Och han säger helt enkelt att jag kan slå på datorn och blogga litet om jag inte kan sova. Förslagsvis om honom, tyckte han.
Så efter att ha vridit mig av och an i sängen, fram och tillbaka, rättat till kuddar och täcke och Gud vet vad mer i närheten av Den Nu Sovande Mannen tassar jag upp och slår på datorn. Och tanken som slår mig är att han inte ens blev förbannad av att jag snurrade runt i sängen. Jag tror inte ens att han skulle bli arg på mig om han vaknade av mitt tangentbordsknatter. Nej, jag tror faktiskt inte det.
Och jag berättar mycket patetiskt och onödigt alldeles innan Den Nu Sovande Mannen somnade att jag inte är så hård som jag verkar, och att han därför måste vara snäll mot mig. Så han skrattar till och kramar om litet mer och säger att han just tänkte på samma sak; Att jag definitivt inte är så hård som jag utger mig för att vara.
Jag vet att jag är en dramaqueen utan dess like, men just nu njuter jag till fullo av att sitta vid datorn, blogga och veta att när jag väl blir trött är det bara att krypa ner bredvid Den Sovande Mannen och kanske till och med känna mig välkommen i sängen. Troligast.
Kaffelyx, nattjobb och Eurovision...
Helgens nattjobb avklarat nu, efter en relativt turbulent natt på jobbet. Ja jävlar, så trött jag är... Och så har jag drömt hur mysko som helst, en sådan där dröm man inte alls vet hur man ska tolka.
Så vaknar jag av telefonen halv tre och tur är det, eftersom jag nog lätt hade kunnat sova runt och därmed vänt på dygnet alldeles. Tanken då var att Oona hade glömt en burk Nescafé på köksbänken, vilket gjorde mig glad. På något sätt kändes det litet lyxigt att dricka snabbkaffe med mjölk. Det är verkligen de små sakerna som gör livet. Jag lutar mer och mer åt det.
Gårdagens Eurovision så, var i sanning ett skämt. Öststatsmusik är inte bra: den är åtminstone tio år "för gammal" men likväl fick de Serbiska flatorna och Aluminiummannen topplaceringar tillsammans med andra konstiga melodier sjungna på språk som ingen förstår. Det var bättre när Sovjet var Sovjet, Jugoslavien var Jugoslavien och Europa delades av en stor mur. Bara det faktum att alla västeuropeiska länder hamnade absolut sist vad gällde placeringar säger en hel del. Men jag menar, majoriteten av alla deltagande länder var ju dessa crappy öststater. Jag led, kan jag säga. Och hur fasen ska dessa länder ha råd att betala för en Eurovision-tillställning?! Jaha, då får vi hit fler traffickingbrudar eftersom de måste få in pengar någonstans från. Jag har som bekant inga som helst fördomar och tur är väl det... Hur som har jag på känn att Schlagern i Sverige eller varför inte alla nordiska länder kommer att kännas relativt meningslös. Trots allt har öststaterna fler nära buddies än vad vi har.
Jag borde duscha nu, och svänga förbi min mor. Kanhända får jag mat där...
Så vaknar jag av telefonen halv tre och tur är det, eftersom jag nog lätt hade kunnat sova runt och därmed vänt på dygnet alldeles. Tanken då var att Oona hade glömt en burk Nescafé på köksbänken, vilket gjorde mig glad. På något sätt kändes det litet lyxigt att dricka snabbkaffe med mjölk. Det är verkligen de små sakerna som gör livet. Jag lutar mer och mer åt det.
Gårdagens Eurovision så, var i sanning ett skämt. Öststatsmusik är inte bra: den är åtminstone tio år "för gammal" men likväl fick de Serbiska flatorna och Aluminiummannen topplaceringar tillsammans med andra konstiga melodier sjungna på språk som ingen förstår. Det var bättre när Sovjet var Sovjet, Jugoslavien var Jugoslavien och Europa delades av en stor mur. Bara det faktum att alla västeuropeiska länder hamnade absolut sist vad gällde placeringar säger en hel del. Men jag menar, majoriteten av alla deltagande länder var ju dessa crappy öststater. Jag led, kan jag säga. Och hur fasen ska dessa länder ha råd att betala för en Eurovision-tillställning?! Jaha, då får vi hit fler traffickingbrudar eftersom de måste få in pengar någonstans från. Jag har som bekant inga som helst fördomar och tur är väl det... Hur som har jag på känn att Schlagern i Sverige eller varför inte alla nordiska länder kommer att kännas relativt meningslös. Trots allt har öststaterna fler nära buddies än vad vi har.
Jag borde duscha nu, och svänga förbi min mor. Kanhända får jag mat där...
Ibland bara rusar nätterna förbi...
I natt var en sådan natt. Plötsligt var klockan halv fyra och det var dags att kika runt på de förhoppningsvis sovande pensionärerna. Och nu är jag hemma igen. Obegripligt, var jag får energin från, trots att det är aprilregn i nästan-mitten av maj.
Det finns gånger jag verkligen älskar mitt jobb, trots att det är underbetalt och stundvis pest. Men så kommer sådana här nätter då allt går så sinnessjukt fort och ikväll är det schlagertema på jobbet. Hrrm.
Och jag förvånas över att jag sover så gott hos någon annan, MED någon annan, och mest att det känns så helrätt att vakna med någon annan. Marvelous. Det gäller att ta tillvara på sådana tillfällen innan de har passerat. Precis som de där nätterna som bara rusar förbi.
Det finns gånger jag verkligen älskar mitt jobb, trots att det är underbetalt och stundvis pest. Men så kommer sådana här nätter då allt går så sinnessjukt fort och ikväll är det schlagertema på jobbet. Hrrm.
Och jag förvånas över att jag sover så gott hos någon annan, MED någon annan, och mest att det känns så helrätt att vakna med någon annan. Marvelous. Det gäller att ta tillvara på sådana tillfällen innan de har passerat. Precis som de där nätterna som bara rusar förbi.
Vårvardag eller vår vardag?
vi väntar hela vårt liv på någon sorts förklaring
någon sorts passion som ska ta oss med storm
någon kärlek som ska säga det är såhär det är
och tamigmed -
men jag tänker jag är trött på det nu
på matinéfilmer med blödiga slut
som så lätt blir blodiga
med andra bilder
jag nöjer mig med någon sorts vardag
någon sorts taminhand- och håll kvar
tänker - jag ger det slentrianmässiga en chans
när jag sagt nej till allt de som sagt ja
när det som är på låtsas gör mer ont
än det som är på riktigt
någon sorts passion någon sorts väntan
jag säger- babykomhit -
det är vår ute
och jag tror jag kan andas bättre såhär
inga löften ingen vardag ingen passion inget sådant
bara ett krav om att stanna kvar lite längre
om att hålla om hela natten
låta solen skina igenom
/Ana-Maria
Det där är så jävla rätt nu. Och nu ska jag till skolan.
någon sorts passion som ska ta oss med storm
någon kärlek som ska säga det är såhär det är
och tamigmed -
men jag tänker jag är trött på det nu
på matinéfilmer med blödiga slut
som så lätt blir blodiga
med andra bilder
jag nöjer mig med någon sorts vardag
någon sorts taminhand- och håll kvar
tänker - jag ger det slentrianmässiga en chans
när jag sagt nej till allt de som sagt ja
när det som är på låtsas gör mer ont
än det som är på riktigt
någon sorts passion någon sorts väntan
jag säger- babykomhit -
det är vår ute
och jag tror jag kan andas bättre såhär
inga löften ingen vardag ingen passion inget sådant
bara ett krav om att stanna kvar lite längre
om att hålla om hela natten
låta solen skina igenom
/Ana-Maria
Det där är så jävla rätt nu. Och nu ska jag till skolan.
DalaKraft och bostadsbyte...
Igår fick jag en elräkning som vida översteg den förra på 2300 kronor. Slår jag ut månadshyran för maj baserad på denna elräkning betalar jag drygt femtusen för min lilla stuga på knappt fyrtio kvadrat. För sextusen får jag en trea här i Gagnef. Gagnefsbostäder är svindyrt. Hur som, jag måste börja kika efter andra bostadsalternativ om jag ska bo kvar i kommunen. Nytt boende och heltidsjobb, så enkelt är det. Grejen är bara den, att en etta inte är att tänka på, eftersom Gagnefsbostäders ettor för det första är nästan omöjliga att få tag på och för det andra har Sveriges dummaste planlösning. I en sådan etta får man helt enkelt välja: TV eller dator? Soffa eller bokhylla? Min säng eller ny säng på 90 cm i bredd?
En tvåa hade kunnat funka, även om priset för en tvåa hos Gagnefsbostäder ligger på nästan fyratusen. Problemet där, är dock att det inte finns några tvåor lediga i Gagnef, men däremot i Björbo. Varför man nu skulle vilja bo där, då det dels skulle innebära nästan en timme körväg till jobbet och dessutom ännu högre bensinkostnader då alla mina vänner bor i Gagnef och ingen frivilligt åker till Björbo. Det är liksom ännu värre än Mockfjärd och DalaFloda tillsammans...
Pyntar jag däremot upp 6070 kronor varje månad finns det treor med precis lika kass planlösning som alla andra av Gagnefsbostäders lägenheter. Jag menar, vem vill ha kök och vardagsrum i samma rum? Matbord och soffa intill varandra? Inte jag i en trea, och definitivt inte för 6070 kronor i månaden.
En lösning är att kolla charkdisken på ICA och se om de har extrapris på sambos. I och för sig en ganska kass lösning då jag inte hittat något alls i den vägen de senaste fyra åren. Nå, hoppet är det sista som överger människan. Annars får jag flytta hem till Modersgestalten, en lösning ingen alls finner behag i. Att flytta hem efter mer än tio år fram och tillbaka är inte riktigt ett alternativ, om jag ska vara ärlig...
Och så började jag skratta sådär för mig själv imorse när jag krupit tillbaka i sängen. Ni vet hur de skriver i tjejtidningarna om det där med att göra sin pojkvän glad: typ bränna en CD med hans favvolåtar, gå omkring i hans tröja en hel dag så att det luktar "dig" om den och liknande fåniga saker. Jag å min sida lovar Mr. Mockfjärd att jag ska fixa Photoshop med fungerande keygen och exakt hur erotiskt är det på en skala? *garvar* Nå, förvisso snackar vi inte parromantik men tanken slog mig bara... Och vad värre är, jag går verkligen bet på det där med fungerande keygen till Photoshop... Jag som är fröken Data.
Nå, tråckeldags en stund till, varpå duschen och skolan hägrar. Jag håller tummarna för inget regn eftersom jag fortfarande inte har några vindrutetorkare!
En tvåa hade kunnat funka, även om priset för en tvåa hos Gagnefsbostäder ligger på nästan fyratusen. Problemet där, är dock att det inte finns några tvåor lediga i Gagnef, men däremot i Björbo. Varför man nu skulle vilja bo där, då det dels skulle innebära nästan en timme körväg till jobbet och dessutom ännu högre bensinkostnader då alla mina vänner bor i Gagnef och ingen frivilligt åker till Björbo. Det är liksom ännu värre än Mockfjärd och DalaFloda tillsammans...
Pyntar jag däremot upp 6070 kronor varje månad finns det treor med precis lika kass planlösning som alla andra av Gagnefsbostäders lägenheter. Jag menar, vem vill ha kök och vardagsrum i samma rum? Matbord och soffa intill varandra? Inte jag i en trea, och definitivt inte för 6070 kronor i månaden.
En lösning är att kolla charkdisken på ICA och se om de har extrapris på sambos. I och för sig en ganska kass lösning då jag inte hittat något alls i den vägen de senaste fyra åren. Nå, hoppet är det sista som överger människan. Annars får jag flytta hem till Modersgestalten, en lösning ingen alls finner behag i. Att flytta hem efter mer än tio år fram och tillbaka är inte riktigt ett alternativ, om jag ska vara ärlig...
Och så började jag skratta sådär för mig själv imorse när jag krupit tillbaka i sängen. Ni vet hur de skriver i tjejtidningarna om det där med att göra sin pojkvän glad: typ bränna en CD med hans favvolåtar, gå omkring i hans tröja en hel dag så att det luktar "dig" om den och liknande fåniga saker. Jag å min sida lovar Mr. Mockfjärd att jag ska fixa Photoshop med fungerande keygen och exakt hur erotiskt är det på en skala? *garvar* Nå, förvisso snackar vi inte parromantik men tanken slog mig bara... Och vad värre är, jag går verkligen bet på det där med fungerande keygen till Photoshop... Jag som är fröken Data.
Nå, tråckeldags en stund till, varpå duschen och skolan hägrar. Jag håller tummarna för inget regn eftersom jag fortfarande inte har några vindrutetorkare!
Borderline, schizofreni, bipolär psykos...
Åh herre hjälp mig... Nu har jag skrivit och läst, läst och skrivit och är äntligen fanimej klar. En hemskrivning och ett prov och jag är KLAR med psykologi och social omsorg och det känns så SKÖNT! Nackdelen med att läsa om dessa psykiska störningar är att jag anser mig ha dem alla. Nå, kanske inte schizofreni då, men visst har jag en bordelinestörning och en lätt släng av manodepressivitet. Utöver min fobi, såklart.
(Och jag kan återigen konstatera att Ms. Cosmopolitan INTE lider av borderline. Däremot kan jag nog bekräfta att fröken Psychobitch from Hell gör det. Hon gav mig för fan magkatarr på mindre än en kvart. Sådant är skickligt.)
Nu ska jag kliva bort från datorn en stund och... Pja... Just det. Vad ska jag göra om jag inte sitter vid datorn? Träningen sket sig, märkte jag. Uppenbarligen har tid och rum slutat existera de senaste timmarna, och dessutom är det kasst väder och jag har inga vindrutetorkare. Kanske ska jag till Mr. Mockfjärd senare, vilket förutsätter no rain. Är det ngt jag skulle behöva är det verkligen en regnväderskväll i soffan. Sådant kan vara rätt mysigt.
Nu: ciao på ett tag.
(Och jag kan återigen konstatera att Ms. Cosmopolitan INTE lider av borderline. Däremot kan jag nog bekräfta att fröken Psychobitch from Hell gör det. Hon gav mig för fan magkatarr på mindre än en kvart. Sådant är skickligt.)
Nu ska jag kliva bort från datorn en stund och... Pja... Just det. Vad ska jag göra om jag inte sitter vid datorn? Träningen sket sig, märkte jag. Uppenbarligen har tid och rum slutat existera de senaste timmarna, och dessutom är det kasst väder och jag har inga vindrutetorkare. Kanske ska jag till Mr. Mockfjärd senare, vilket förutsätter no rain. Är det ngt jag skulle behöva är det verkligen en regnväderskväll i soffan. Sådant kan vara rätt mysigt.
Nu: ciao på ett tag.
Jag och det där emetofobiska...
Det kanske borde ha insetts för länge, länge sedan, men jag tror att det är på tiden nu. Jag måste verkligen ta tag i min spyfobi. Kikar jag runt på nätet läser jag om folk som är värre än vad jag är, men inser samtidigt att jag sätter upp liknande restriktioner som de och har den där ångesten med mig precis hela tiden.
Jag vet att ingen gillar att spy, varför skulle någon göra det? Men det handlar inte om att det är obehagligt att spy, det handlar om att jag faktiskt nästan hellre skulle drabbas av cancer än magsjuka. Om man bortser från det faktum att man kan spy av anti cancer-behandling, that is.
Min spyfobi styr mitt liv. Om inte annat är det på god väg att börja göra det. Tänk er att ni sitter på en restaurang och avnjuter en god middag, varpå en maskerad man med automatvapen plötsligt stiger in i lokalen och börjar skjuta omkring sig med syfte att döda. Vad blir den instinktiva reaktionen? Panik, dödsångest och chock. Ni vet inte var ni ska ta vägen, vet bara att ni måste försöka överleva på något som helst sätt. Ungefär så känns det att vara spyfobiker. Och ni kallar mig pjoskig.
När jag är som värst sätter jag upp miljarder restriktioner för mitt liv: jag får inte äta eftersom det är äckligt att spy upp mat och då kommer jag aldrig mer att kunna äta den igen eftersom den för alltid kommer att vara förknippad med att spy. Att besöka en skola eller ett dagis finns inte på kartan eftersom kids är magsjuka typ hela tiden. Att besöka någon överhuvudtaget där risk för magsjuka föreligger finns inte på kartan.
Bussar åker jag inte, likaså tåg. Flyg kan vara jobbigt eftersom människor kräks där, och jag inte kan ta mig ut. Bio är jobbigt att gå på: tänk om någon spyr, eller tänk om jag blir illamående och måste ut fort. (Varför det var jobbigt att gå på bio med Matthias när han hade valt platser inte nära utgången. Är det en relativt tom biosalong går det bra, men inte i en fullsatt...) På typ ICA vimlar det av baciller, och jag har fått fler och fler tvångstankar vad gäller gymmet då det där om någonsin är snuskigt stor risk för magsjuka på alla apparater, stänger och mattor. Krogen är också relativt vidrig, eftersom folk kräks där. För det mesta av fylla, men man vet inte. Och det ger mig panik.
Och blir jag illamående - det kan vara precis vad som helst som utlöser den reaktionen; en smak i munnen, hicka, yrsel, värme, kyla, kommentarer eller liknande - blir det sådär mörkt i huvudet. Jag får hjärtklappning, skakar och kan inte fokusera på något alls. Bara på att "jag får inte spy, jag får inte spy, jag får inte spy".
Detta i sin tur leder till att jag inte får somna före 03 eftersom man kräks mellan mörkrets intrång och 03 men oftast inte på dagen. *peppar peppar* Och så tuggar jag tuggummi oavbrutet, men det måste vara Extra Eucalyptus eftersom den är bäst mot illamåendet och inte sådär sötsliskig som alla minttuggummin som liksom växer i munnen. Således har jag alltid tuggummi med mig, och kan få panikkänslor om jag inte har det. Faktum är att jag kan börja må illa bara av att inte ha tuggummi i närheten. Många gånger sover jag med tuggummi bredvid mig just in case.
Och visst har jag gått hem från jobbet för att någon mått illa. Sjukskrivit mig för att det går magsjuka. Tvingat människor att följa mina restriktioner för hur man undviker magsjuka. Och glöm att jag kan äta normalt om jag åker på semester någonstans. Hur känns det att kunna göra det? Jag vet inte.
Men nu är det nog. Man kan inte leva så här. Jag orkar inte göra det. Helt enkelt. Det ska vara Lisa som går utanför dörren, inte Lisa och emetofobin.
Jag vet att ingen gillar att spy, varför skulle någon göra det? Men det handlar inte om att det är obehagligt att spy, det handlar om att jag faktiskt nästan hellre skulle drabbas av cancer än magsjuka. Om man bortser från det faktum att man kan spy av anti cancer-behandling, that is.
Min spyfobi styr mitt liv. Om inte annat är det på god väg att börja göra det. Tänk er att ni sitter på en restaurang och avnjuter en god middag, varpå en maskerad man med automatvapen plötsligt stiger in i lokalen och börjar skjuta omkring sig med syfte att döda. Vad blir den instinktiva reaktionen? Panik, dödsångest och chock. Ni vet inte var ni ska ta vägen, vet bara att ni måste försöka överleva på något som helst sätt. Ungefär så känns det att vara spyfobiker. Och ni kallar mig pjoskig.
När jag är som värst sätter jag upp miljarder restriktioner för mitt liv: jag får inte äta eftersom det är äckligt att spy upp mat och då kommer jag aldrig mer att kunna äta den igen eftersom den för alltid kommer att vara förknippad med att spy. Att besöka en skola eller ett dagis finns inte på kartan eftersom kids är magsjuka typ hela tiden. Att besöka någon överhuvudtaget där risk för magsjuka föreligger finns inte på kartan.
Bussar åker jag inte, likaså tåg. Flyg kan vara jobbigt eftersom människor kräks där, och jag inte kan ta mig ut. Bio är jobbigt att gå på: tänk om någon spyr, eller tänk om jag blir illamående och måste ut fort. (Varför det var jobbigt att gå på bio med Matthias när han hade valt platser inte nära utgången. Är det en relativt tom biosalong går det bra, men inte i en fullsatt...) På typ ICA vimlar det av baciller, och jag har fått fler och fler tvångstankar vad gäller gymmet då det där om någonsin är snuskigt stor risk för magsjuka på alla apparater, stänger och mattor. Krogen är också relativt vidrig, eftersom folk kräks där. För det mesta av fylla, men man vet inte. Och det ger mig panik.
Och blir jag illamående - det kan vara precis vad som helst som utlöser den reaktionen; en smak i munnen, hicka, yrsel, värme, kyla, kommentarer eller liknande - blir det sådär mörkt i huvudet. Jag får hjärtklappning, skakar och kan inte fokusera på något alls. Bara på att "jag får inte spy, jag får inte spy, jag får inte spy".
Detta i sin tur leder till att jag inte får somna före 03 eftersom man kräks mellan mörkrets intrång och 03 men oftast inte på dagen. *peppar peppar* Och så tuggar jag tuggummi oavbrutet, men det måste vara Extra Eucalyptus eftersom den är bäst mot illamåendet och inte sådär sötsliskig som alla minttuggummin som liksom växer i munnen. Således har jag alltid tuggummi med mig, och kan få panikkänslor om jag inte har det. Faktum är att jag kan börja må illa bara av att inte ha tuggummi i närheten. Många gånger sover jag med tuggummi bredvid mig just in case.
Och visst har jag gått hem från jobbet för att någon mått illa. Sjukskrivit mig för att det går magsjuka. Tvingat människor att följa mina restriktioner för hur man undviker magsjuka. Och glöm att jag kan äta normalt om jag åker på semester någonstans. Hur känns det att kunna göra det? Jag vet inte.
Men nu är det nog. Man kan inte leva så här. Jag orkar inte göra det. Helt enkelt. Det ska vara Lisa som går utanför dörren, inte Lisa och emetofobin.
Att komma upp ur sängen på två röda...
Den här morgonen innehöll en stor förnedring. I sanning en stor förnedring. Min Gode Vän ringde och väckte mig, varpå vi började diskutera The Arks text till "The worrying kind". Han menade på att texten dels var kass och dessutom, vad var det han sa, typ försvenskad engelska eller ngt ditåt. Han syftade då dels på biten "be good for goodness sake". Och så sjunger de ju inte, det vet väl alla, menade jag. Nu till förnedringsbiten.
(Ååååh, det här tar emot att skriva...!)
Jag trodde att de sjöng "be good for good nothing" och i synnerhet var jag övertygad om att jag hade rätt då jag och min Gode Vän tidigare tvistat om en rad i Gnarls Barkleys "Crazy" där han hävdade att han sjöng "precious fool" medan vad han egentligen sjunger är "bless your soul". Således är min Gode Vän sämre på engelska än vad jag är, och då innebär det att jag alltid har rätt när det gäller engelska språket. Hur som tog det mig en millisekund att ta mig upp ur sängen och klä på mig, bara för att få briljera med den rätta frasen: "Be good for good nothing". Och så inser jag: JAG HADE FEL OCH HAN HADE RÄTT!
Ååååh, den här morgonen börjar illa! *flinar*
Jag måste förresten köpa en kaffebryggare som kan stå igång länge utan att bränna kaffet. Var hittar man en sådan? Tips emottages tacksamt.
Morgonens YouTube blir dessutom följande:
Först såklart The Ark med "The Worrying Kind" i vilken de sjunger "be good for goodness sake".
Och så Gnarls Barkleys "Crazy" i vilken han sjunger "bless your soul".
(Ååååh, det här tar emot att skriva...!)
Jag trodde att de sjöng "be good for good nothing" och i synnerhet var jag övertygad om att jag hade rätt då jag och min Gode Vän tidigare tvistat om en rad i Gnarls Barkleys "Crazy" där han hävdade att han sjöng "precious fool" medan vad han egentligen sjunger är "bless your soul". Således är min Gode Vän sämre på engelska än vad jag är, och då innebär det att jag alltid har rätt när det gäller engelska språket. Hur som tog det mig en millisekund att ta mig upp ur sängen och klä på mig, bara för att få briljera med den rätta frasen: "Be good for good nothing". Och så inser jag: JAG HADE FEL OCH HAN HADE RÄTT!
Ååååh, den här morgonen börjar illa! *flinar*
Jag måste förresten köpa en kaffebryggare som kan stå igång länge utan att bränna kaffet. Var hittar man en sådan? Tips emottages tacksamt.
Morgonens YouTube blir dessutom följande:
Först såklart The Ark med "The Worrying Kind" i vilken de sjunger "be good for goodness sake".
Och så Gnarls Barkleys "Crazy" i vilken han sjunger "bless your soul".
Kvällens YouTube...
Litet som för att make a statement vad gäller frökens humör och tankegångar...
Starting: Rilo Kiley med "Portions for foxes":
Vidare Anna Nalick med "Breathe":
Och slutligen faktiskt Cardigans med "Lovefool" som jag återupptäckte under mitt städryck idag:
(Och det är inte mitt fel att kvaliteten är kass...)
Dessutom har jag insett att min spynoja blir bättre när jag kör bil. Perfekt men ack så dyrt. Natti, folks!
Starting: Rilo Kiley med "Portions for foxes":
Vidare Anna Nalick med "Breathe":
Och slutligen faktiskt Cardigans med "Lovefool" som jag återupptäckte under mitt städryck idag:
(Och det är inte mitt fel att kvaliteten är kass...)
Dessutom har jag insett att min spynoja blir bättre när jag kör bil. Perfekt men ack så dyrt. Natti, folks!
Kisskonst - en smakupplevelse?
Om man frågar Dorinel Marc får man troligen svaret att det smakar inte kiss - men konst.
Konst kan innebära precis vad som helst - faktum är att mitt stökiga hus kan fungera som en form av anti könsroller-konst, måste jag säga, då jag nog verkar mer som en ungkarl än en singeltjej i sina bästa år. Jag menar, jag är nöjd med ett hem i vilket det finns en dator, en säng och en kaffebryggare om ens det. Så alltså är jag inte kvinnligt på det sättet. Micromat har fått en helt ny innebörd. Det är min lifesaver vissa dagar, och heck, det funkar.
Nå, det var inte det jag skulle komma till. Konst kan som sagt vara precis vad som helst, men att kissa på scen, pja, det begriper jag helt enkelt inte. Alltså, jag begriper inte det kulturella i det. Människor får böta för att kissa offentligt, men här kommer en dam och får betalt för att kissa publikt. Hur går det ihop?
Det är liksom jag skulle hävda det konst att bajsa i någons mun. För mig är det inte konst, bara konstigt. Don't get me wrong, folk som sysslar med sådana saker i sängen har min fulla respekt men det är definitivt inget jag vill ge varken en tanke eller ett försök.
Frågan är dock, vad är konstigast: Att kissa på scen eller smaka på det och hävda att det smakar konst?
Konst kan innebära precis vad som helst - faktum är att mitt stökiga hus kan fungera som en form av anti könsroller-konst, måste jag säga, då jag nog verkar mer som en ungkarl än en singeltjej i sina bästa år. Jag menar, jag är nöjd med ett hem i vilket det finns en dator, en säng och en kaffebryggare om ens det. Så alltså är jag inte kvinnligt på det sättet. Micromat har fått en helt ny innebörd. Det är min lifesaver vissa dagar, och heck, det funkar.
Nå, det var inte det jag skulle komma till. Konst kan som sagt vara precis vad som helst, men att kissa på scen, pja, det begriper jag helt enkelt inte. Alltså, jag begriper inte det kulturella i det. Människor får böta för att kissa offentligt, men här kommer en dam och får betalt för att kissa publikt. Hur går det ihop?
Det är liksom jag skulle hävda det konst att bajsa i någons mun. För mig är det inte konst, bara konstigt. Don't get me wrong, folk som sysslar med sådana saker i sängen har min fulla respekt men det är definitivt inget jag vill ge varken en tanke eller ett försök.
Frågan är dock, vad är konstigast: Att kissa på scen eller smaka på det och hävda att det smakar konst?
Vuxna människor som beter sig som pubbeungar...
Är det något jag blir så satans trött på är det när människor som förmodas vara vuxna med allt vad det innebär, är helt oförmögna att bete sig därefter. Jag menar, någonstans mellan tjugo och trettio börjar folk stadga sig; skaffa jobb, skaffa knodds, skaffa partner och eget eller gemensamt boende. Med allt detta, eller bara en eller flera av dessa saker, kommer även något som kallas ansvar. Ansvar gentemot sig själv, och ansvar gentemot människor omkring sig.
Man kan kalla det något slags codex eller helt enkelt mena att man rättar sig efter normen. Och normen innebär att man lär sig bete sig, anpassa sig till det rådande jävla samhället. Man tar ansvar för sina handlingar och lämpar inte över dem på andra. Mitt liv är mitt ansvar. Inte svårt att förstå. Vidare beter man sig mot människor omkring sig, oavsett hur kränkt, förbannad, sårad, glad eller what the heck ever man genomlider.
Vidare inser man när det är dags att lägga ner, som jag nämnde om det där med att man måste fatta grejen: När jag inte har svarat på Den Överanalytiske Mannens kontaktförsök på tre veckor borde han fatta grejen och inte höra av sig igen. En gyllene regel brukar vara omkring 48 timmar. Har man inte fått svar vid det laget lägger man ner. Att tjata, självömka eller bli förbannad är bara patetiskt och oattraktivt. Och en säker garanti på att it's never gonna happen. Typ.
Till sist lever man efter "lev och låt leva"-konceptet. Vad jag gör är min ensak, vad grannen gör är hans ensak och vad fanimej folk generellt gör ska jag skita i. Så länge det inte handlar om att skvallra över en kopp kaffe. Men, då ska det fanimej stanna vid skvaller de människorna mellan. Inte på sådant sätt att man ringer upp skvallerobjektet och de facto konfronterar den människan. För jag menar, vem i helvete är egentligen intresserad av vem som ligger med vem, vem som säger vad och vem som har kaklat om badrummet?! Eller rättare sagt, vem annan rör det egentligen?
Vi börjar för faan bli vuxna. Och då beter man sig efter ovan nämnda regler som Lisa satt upp. Jag är briljant och folk borde verkligen lyssna på vad jag säger. Livet blir liksom litet lättare då, och jag slipper få magkatarr på grund av människor helt utan social jävla kompetens. Amen to that.
Man kan kalla det något slags codex eller helt enkelt mena att man rättar sig efter normen. Och normen innebär att man lär sig bete sig, anpassa sig till det rådande jävla samhället. Man tar ansvar för sina handlingar och lämpar inte över dem på andra. Mitt liv är mitt ansvar. Inte svårt att förstå. Vidare beter man sig mot människor omkring sig, oavsett hur kränkt, förbannad, sårad, glad eller what the heck ever man genomlider.
Vidare inser man när det är dags att lägga ner, som jag nämnde om det där med att man måste fatta grejen: När jag inte har svarat på Den Överanalytiske Mannens kontaktförsök på tre veckor borde han fatta grejen och inte höra av sig igen. En gyllene regel brukar vara omkring 48 timmar. Har man inte fått svar vid det laget lägger man ner. Att tjata, självömka eller bli förbannad är bara patetiskt och oattraktivt. Och en säker garanti på att it's never gonna happen. Typ.
Till sist lever man efter "lev och låt leva"-konceptet. Vad jag gör är min ensak, vad grannen gör är hans ensak och vad fanimej folk generellt gör ska jag skita i. Så länge det inte handlar om att skvallra över en kopp kaffe. Men, då ska det fanimej stanna vid skvaller de människorna mellan. Inte på sådant sätt att man ringer upp skvallerobjektet och de facto konfronterar den människan. För jag menar, vem i helvete är egentligen intresserad av vem som ligger med vem, vem som säger vad och vem som har kaklat om badrummet?! Eller rättare sagt, vem annan rör det egentligen?
Vi börjar för faan bli vuxna. Och då beter man sig efter ovan nämnda regler som Lisa satt upp. Jag är briljant och folk borde verkligen lyssna på vad jag säger. Livet blir liksom litet lättare då, och jag slipper få magkatarr på grund av människor helt utan social jävla kompetens. Amen to that.
Beslutsfattande numero 1!
I've made up my mind. Jag ska försöka vara litet mindre Lisa och litet mer "whatever" än jag brukar. Alltså inte ta allt här i världen så jävla seriöst. Detta insåg jag när jag gjorde ren handfatet och fortsatte sedan tankegången medan jag gjorde rent toaletten. Jag tror att vi kvinnor generellt är mycket mer fundersamma, grubblande, analytiska eller kalla det vad man kalla det vill, än män. Jag menar, kolla på en karl: Han kan med lätthet lägra fem olika kvinnor på en och samma vecka, utan att känna sig det minsta lilla attached till någon av dem. Vi kvinnor får en kyss av en man och börjar fundra på äktenskap, bostadsmöjligheter, ungar och hur man lever lycklig i alla sina dagar tillsammans. Amen. Men Jesus, så dryga vi är!
En man trivs inte på jobbet, så han söker ett nytt, får det och slutar det gamla. Enkelt. Vi kvinnor måste fundera i oändlighet, vrida fram och tillbaka på allt innan vi kanske, möjligen får tummen ur och slutar på den helvetiska arbetsplatsen. Eller stannar kvar och lider i det tysta.
En man säger att han gillar att käka middag med mig, och han menar att det är trevligt att käka middag med mig. Jag säger att jag gillar att äta middag med en karl, och jag menar att jag vill göra det varje kväll from now on. Se ovan fortsättningen. Oh please.
Städning är nyttigt. Jag ska sluta fundera så jävla mycket och helt enkelt bara ta saker och ting för vad de är. Jag vill inte jobba inom äldreomsorgen resten av mitt liv. Nehej, då ska jag inte heller göra det. Jag vill träffa någon på riktigt, stadga mig, skaffa ungar, hus och hela kitet. Ja, men då ska jag göra det, men inse att det inte finns att köpa färdigpaketerat på ICA, utan att man faktiskt måste kämpa litet för det längre än två månader eller en natt. Typ.
Och hur kan FunLight-saften vara så inihelvete vidrig?!
En man trivs inte på jobbet, så han söker ett nytt, får det och slutar det gamla. Enkelt. Vi kvinnor måste fundera i oändlighet, vrida fram och tillbaka på allt innan vi kanske, möjligen får tummen ur och slutar på den helvetiska arbetsplatsen. Eller stannar kvar och lider i det tysta.
En man säger att han gillar att käka middag med mig, och han menar att det är trevligt att käka middag med mig. Jag säger att jag gillar att äta middag med en karl, och jag menar att jag vill göra det varje kväll from now on. Se ovan fortsättningen. Oh please.
Städning är nyttigt. Jag ska sluta fundera så jävla mycket och helt enkelt bara ta saker och ting för vad de är. Jag vill inte jobba inom äldreomsorgen resten av mitt liv. Nehej, då ska jag inte heller göra det. Jag vill träffa någon på riktigt, stadga mig, skaffa ungar, hus och hela kitet. Ja, men då ska jag göra det, men inse att det inte finns att köpa färdigpaketerat på ICA, utan att man faktiskt måste kämpa litet för det längre än två månader eller en natt. Typ.
Och hur kan FunLight-saften vara så inihelvete vidrig?!
Persson som PR-konsult...
Alltså, jag vet att det här varit på tapeten flera dagar, men jag har verkligen inte orkat bry mig. Tills nu. Vad jag menar är inte att jag bryr mig ett skvatt om vad Persson, Schyman eller who the heck ever företar sig, men jag kom att tänka på en sak:
Från att vara H.S.B - Han Som Bestämmer - till att kanske behöva ta order från någon annan, hur fan känns en sådan sak? Jag menar, även som chef över gamla statsministern, känner man sig inte litet konstig då? Litet som att "Ursäkta herr föredetta statsminister, skulle ni vilja vara snäll att...?"
Nu kanske jag ska firra med dagen. Kan inte sitta och häcka framför skärmen hela dagen, även om jag skapat en spellista i mediaplayern och döpt den till typ Lisas godmorgonmusik med en massa musik som hade fått AnaMaria att vara stolt över mig. Typ.
Från att vara H.S.B - Han Som Bestämmer - till att kanske behöva ta order från någon annan, hur fan känns en sådan sak? Jag menar, även som chef över gamla statsministern, känner man sig inte litet konstig då? Litet som att "Ursäkta herr föredetta statsminister, skulle ni vilja vara snäll att...?"
Nu kanske jag ska firra med dagen. Kan inte sitta och häcka framför skärmen hela dagen, även om jag skapat en spellista i mediaplayern och döpt den till typ Lisas godmorgonmusik med en massa musik som hade fått AnaMaria att vara stolt över mig. Typ.
Sinne för humor...
Fredrik har verkligen lyckats vara rolig i sin blogg. Det där är in deed humor jag gillar, inte minst med tanke på hur skrämmande många som faktiskt köper det faktum att de blivit snorrika, vunnit en guld-rolex eller tjugosju miljoner dollar. Litet som de där människorna som klickar på banners som menar på att deras datorer håller på att krascha och man måste ladda ner just det där programmet för att förhindra det. Eller lyxkryssningar. Eller en livstids förbrukning kattmat. Typ. När ska folk lära sig att ingenting, läs: INGENJÄVLATING comes for free i det samhälle vi lever?! Om jag inte ens kan få en påse chips gratis på ICA, varför skulle då någon i ett Ugghabuggha-land ge mig en massa pengar? (Vilket i sig vore idiotiskt då de flesta Ugghabuggha-länder nog skulle behöva de pengarna till typ mat, vaccin och liknande...)
Jag har haft en sådan där frysa-natt, eller rättare sagt vaknat av att jag frös trots att det är strålande sol ute. Men, inte fan är det varmt ute. "Den varmaste sommaren på XXX år". Okej, jag antar att den sommaren inte är här riktigt ännu... Det är trots allt inte ens mitten på maj. Snarare är det alldeles för lång tid kvar till löning, om man ska vara sådan...
Idag ska jag försöka avsluta psykiatriuppgiften, laga middag och kanske smita iväg en sväng med doggen.
Och så förvånas jag över att jag får hänga vid någon annans dator i någon annans hem. Jag hade fått krupp på en människa som gjorde detsamma hos mig. Morgontid är datorn MIN och ingen annans. Jag måste få mitt bloggutrymme samt kolla alla (o)viktigheter there is.
Som en parentes måste jag bara förtälja att jag är Ms. Oniongirl och därför inte gillar när folk jag inte känner ska överanalysera tamejfan allt jag tar mig för. Jag måste få leva mitt liv som jag vill, och även om jag funderar mycket på varför osv. innebär det inte att vilt främmande människor har rätten att göra det åt mig. Må så vara att jag är en intressant själ, men så jävla intressant kan en chipsknaprande brud från Gagnef vara. Dessutom har jag lärt mig lita på magkänslan, och när den säger åt mig att lägga benen på ryggen (inte på någon annans rygg, alltså...) så är jag ganska snar att göra det. För jag menar, känns något inte okej kommer det med största sannolikhet heller aldrig bli det. Amen.
Jag kan verkligen inte slita mig från bloggen... Jesus.
Jag har haft en sådan där frysa-natt, eller rättare sagt vaknat av att jag frös trots att det är strålande sol ute. Men, inte fan är det varmt ute. "Den varmaste sommaren på XXX år". Okej, jag antar att den sommaren inte är här riktigt ännu... Det är trots allt inte ens mitten på maj. Snarare är det alldeles för lång tid kvar till löning, om man ska vara sådan...
Idag ska jag försöka avsluta psykiatriuppgiften, laga middag och kanske smita iväg en sväng med doggen.
Och så förvånas jag över att jag får hänga vid någon annans dator i någon annans hem. Jag hade fått krupp på en människa som gjorde detsamma hos mig. Morgontid är datorn MIN och ingen annans. Jag måste få mitt bloggutrymme samt kolla alla (o)viktigheter there is.
Som en parentes måste jag bara förtälja att jag är Ms. Oniongirl och därför inte gillar när folk jag inte känner ska överanalysera tamejfan allt jag tar mig för. Jag måste få leva mitt liv som jag vill, och även om jag funderar mycket på varför osv. innebär det inte att vilt främmande människor har rätten att göra det åt mig. Må så vara att jag är en intressant själ, men så jävla intressant kan en chipsknaprande brud från Gagnef vara. Dessutom har jag lärt mig lita på magkänslan, och när den säger åt mig att lägga benen på ryggen (inte på någon annans rygg, alltså...) så är jag ganska snar att göra det. För jag menar, känns något inte okej kommer det med största sannolikhet heller aldrig bli det. Amen.
Jag kan verkligen inte slita mig från bloggen... Jesus.
Jag är bäst när jag är bitter...
Idag insåg jag var min bitterhet kommer från. Jag och mamma var på Kupolen idag, och hon köpte en BH på KappAhl. När expediten ska lägga ner den där jävla BH:n i en jättesöt rosa papperskasse säger mamma att hon minsann inte behöver en sådan där papperskasse som ser mer exklusiv ut; det går precis lika bra att lägga BH:n i den där fula jävla Stadiumpåsen. Och katjing går det upp ett ljus för mig. Jag är precis som min mor, eller rättare sagt: My mother has turned me in to a cynical, depressed young woman!
Så jag börjar insistera på den där rosa papperskassen med argumentet att det kommer att kännas litet bättre, litet roligare att gå därifrån. Mamma kontrar med att det är en jobbig påse att slänga. Jag säger att hon behöver en tjugofem, trettioårig toyboy som skämmer bort henne eftersom hon uppenbarligen för över all oglädje på mig vilket inte är bra. För att få tyst på sin imbecilla äldsta dotter tar hon papperspåsen och vi går därifrån.
Märk väl: det här handlar inte om en jävla papperspåse. SÅ fin var den inte. Det hela handlar om att jag är så wrapped up in layers and becoming an onion-girl i stil med Shrek, att jag inte kan se något positivt ens när det är stuck up my ass, hurting. Jag går liksom alltid in i något med tankegången att "Jaha, det här var ju skoj, men snart är det något som skiter sig och då blir det trist. Vad gör jag då åt saken? Äh, lika bra att skita i att ha det skoj och slänga mjölken innan jag ens köpt den." Och jag menar, hur jävla kul är det? Hur pass rolig människa är man då??
Jag antar att min Gode Vän har rätt, som alltid. Gammal är vis, och då ska man lyssna eller helt enkelt get spanked if you don't.
Och tamejfan var det fel på fläktarna på gymmet idag. Jesus Kristus, är det inget mer som ska barka åt skogen?!
Nu ska jag duscha, äta och sväva iväg till Mr. Mockfjärd och glo på film. Det förtjänar jag. Typ.
Så jag börjar insistera på den där rosa papperskassen med argumentet att det kommer att kännas litet bättre, litet roligare att gå därifrån. Mamma kontrar med att det är en jobbig påse att slänga. Jag säger att hon behöver en tjugofem, trettioårig toyboy som skämmer bort henne eftersom hon uppenbarligen för över all oglädje på mig vilket inte är bra. För att få tyst på sin imbecilla äldsta dotter tar hon papperspåsen och vi går därifrån.
Märk väl: det här handlar inte om en jävla papperspåse. SÅ fin var den inte. Det hela handlar om att jag är så wrapped up in layers and becoming an onion-girl i stil med Shrek, att jag inte kan se något positivt ens när det är stuck up my ass, hurting. Jag går liksom alltid in i något med tankegången att "Jaha, det här var ju skoj, men snart är det något som skiter sig och då blir det trist. Vad gör jag då åt saken? Äh, lika bra att skita i att ha det skoj och slänga mjölken innan jag ens köpt den." Och jag menar, hur jävla kul är det? Hur pass rolig människa är man då??
Jag antar att min Gode Vän har rätt, som alltid. Gammal är vis, och då ska man lyssna eller helt enkelt get spanked if you don't.
Och tamejfan var det fel på fläktarna på gymmet idag. Jesus Kristus, är det inget mer som ska barka åt skogen?!
Nu ska jag duscha, äta och sväva iväg till Mr. Mockfjärd och glo på film. Det förtjänar jag. Typ.
Irrationell irritation...
...eller så är det helt enkelt PMS-dags igen. Det är lustigt att man kan bli grälsjuk, vilja tjafsa om något helt omotiverat bara för att få spy ur sig. Jag blir då sådan, och vid sådana tillfällen tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte lever med någon. Istället brukar jag ge mig på min Gode Vän, så därför ber jag om ursäkt redan på förhand. Jag kommer att bråka. Så enkelt är det. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än ser mönstret, det går liksom inte att svälja. Usch usch. Vi kvinnor lever i ett hormonhelvete, och så snart det är överstökat för ena månaden dröjer det drygt en vecka och vi är tillbaka där vi började: med ömma tuttar, PMS och irrationell irritation samt no more "kåt, glad och tacksam" eftersom vi riskerar att bli gravida och sådant är farligt. Helvetesmaskiner vi är. Fy faan. Ska det vara så jävla svårt att få sig ett enda jävla ligg utan att behöva tänka på barn??!!
Ja, jag är irriterad. Och mest irriterad är jag på min huvudvärk som inte går över. Och så är jag irriterad på mamma. Och på min syster. Och på magsjukor. Och på mat. Och på det faktum att jag trots att jag fick den absolut bästa lönen sedan augusti förra året inte har en jävla spänn kvar, eftersom alla jävla pengar gått åt till räkningar, försäkringar, skit och jag vet inte vad mer. Inte till något roligt i alla fall.
Och jag är så inihelvete trött på att skriva uppsatser om utvecklingsstörda, och så här får man inte säga, men I don't give a fuck about utvecklingsstörda. Det intresserar mig inte, och kommer heller aldrig att göra det, och vidare har jag tänkt förhindra en födsel av ett sådant barn så långt det går eftersom jag fanimej inte orkar engagera mig i något annat än vanliga, healthy kids. Ååh, en sådan hemsk människa jag är, men vad faan, folk tänker så, men man "får" inte tycka så, eftersom "alla människor har lika värde" och yeah right.
Vidare är jag så jävla less på småortsmentalitet och alla jävlar som måste hålla koll på vad grannen äter till middag, vilka som är si och vilka som är så och vilka som gör vad. Oh please.
Till sist är jag less på alla de där jävla emo-människorna som ska skära i sig i armarna, sminka sig svart och ha demoner i handväskan. Men jesus, lägg ner! Jag tror fanimej att läkarna sätter diagnosen borderline, manodepressiv och liknande just to please them. Så att de ska kunna skylla på något. Jag blir så less. Är det inte svart så är det svartare. Men orka!
Jag kan dessutom inte påstå att jag har ätit speciellt bra idag. Jag kanske ska köpa en banan innan jag sticker iväg på träning. Ååh, helvetes jävla skithormoner!
Ja, jag är irriterad. Och mest irriterad är jag på min huvudvärk som inte går över. Och så är jag irriterad på mamma. Och på min syster. Och på magsjukor. Och på mat. Och på det faktum att jag trots att jag fick den absolut bästa lönen sedan augusti förra året inte har en jävla spänn kvar, eftersom alla jävla pengar gått åt till räkningar, försäkringar, skit och jag vet inte vad mer. Inte till något roligt i alla fall.
Och jag är så inihelvete trött på att skriva uppsatser om utvecklingsstörda, och så här får man inte säga, men I don't give a fuck about utvecklingsstörda. Det intresserar mig inte, och kommer heller aldrig att göra det, och vidare har jag tänkt förhindra en födsel av ett sådant barn så långt det går eftersom jag fanimej inte orkar engagera mig i något annat än vanliga, healthy kids. Ååh, en sådan hemsk människa jag är, men vad faan, folk tänker så, men man "får" inte tycka så, eftersom "alla människor har lika värde" och yeah right.
Vidare är jag så jävla less på småortsmentalitet och alla jävlar som måste hålla koll på vad grannen äter till middag, vilka som är si och vilka som är så och vilka som gör vad. Oh please.
Till sist är jag less på alla de där jävla emo-människorna som ska skära i sig i armarna, sminka sig svart och ha demoner i handväskan. Men jesus, lägg ner! Jag tror fanimej att läkarna sätter diagnosen borderline, manodepressiv och liknande just to please them. Så att de ska kunna skylla på något. Jag blir så less. Är det inte svart så är det svartare. Men orka!
Jag kan dessutom inte påstå att jag har ätit speciellt bra idag. Jag kanske ska köpa en banan innan jag sticker iväg på träning. Ååh, helvetes jävla skithormoner!
Jag gillar också barn...
...precis som peddoparet det berättas om i Expressen. Eller, rättare sagt peddoparets kommentar när trettioåriga Therese "befriade treåriha Wilman från pedofilerna": "Vi gillar barn".
Men fint det då. Jag tycker också om barn, åh tro mig, men inte försöker jag ta andras ungar med argumentet att jag gillar dem. Ungarna alltså. (Och inte heller föräldrarna, men det är en annan femma...)
Och apropå det där med ungar så pratade jag med ex-väninnan igår, som berättade att de fått utökning vad gällde plastungar. Så, jag måste fråga: Varför i helvete skaffar folk barn om de ändå inte tänkt ta hand om dem? Jag menar, det är ju inte som så, att man ska skaffa knodds bara för att det är skoj just då, och man sju, åtta år senare får för sig att krogen är mycket skojigare. Sick fuck.
Men fint det då. Jag tycker också om barn, åh tro mig, men inte försöker jag ta andras ungar med argumentet att jag gillar dem. Ungarna alltså. (Och inte heller föräldrarna, men det är en annan femma...)
Och apropå det där med ungar så pratade jag med ex-väninnan igår, som berättade att de fått utökning vad gällde plastungar. Så, jag måste fråga: Varför i helvete skaffar folk barn om de ändå inte tänkt ta hand om dem? Jag menar, det är ju inte som så, att man ska skaffa knodds bara för att det är skoj just då, och man sju, åtta år senare får för sig att krogen är mycket skojigare. Sick fuck.
Things that make me laugh...
Blippade runt på LunarStorm och hamnade hos en gammal klasskompis från Geijertiden. Hur som skrattade jag högt när jag läste hans presentation, och den var faktiskt så pass uppriktigt skojig att jag måste lägga ut den här.
Hej, mitt namn är XXX... Jag är den jävligaste person du någonsin kommer träffa.
Jag är manschauvinist, mansgris, kåtbock, player.
Jag är egoistisk, saknar möjligheten att känna sympati med svaga.
Jag lever i min verklighet, inte din.
Jag följer mina regler och ingen tjej kommer att kunna få mig att tappa fokus på mina mål.
Jag är den bästa älskaren du någonsin skulle kunna träffa.
Jag är killen som har sex med din fru, det är mitt namn hon ropar i natten.
Jag är smartare än dig, jag är rikare än dig
Du är välkommen in i mitt liv men glöm inte att om du inte är tillräcklig för mig så kommer det att finnas andra kvinnor där att fylla upp dom områden du inte klarar.
Fördelarna med mig är att du alltid kommer veta vad jag tänker för jag säger det alltid som det är.
Tro mig, negativa åsikter om mig tas inte in i min verklighet. Det finns för mycket postivit i mitt liv för att jag skulle bli påverkad av en sur feminist på lunar.
Give it your best shot ;)
Av någon anledning så... Haha, jaa... Det var fyndigt. Och väldigt ungdomligt, om inte annat. Det påminner mig om the sweet, ol' days med grabbarna i Gagnef. De där som alltid fick en att garva, och de där som alla gick laget runt med, om man får vara så uppriktig i en blogg. De där åren jag tror alla av oss ler med värme åt, och alla de där nätterna med TV-spelande och förtryckarvitsar. De där åren som försvann när alla de där grabbarna skaffade familjer och vi tjejer satt kvar i vad vi ännu sitter kvar i. Oh God, that was sweet in deed. Och ungefär så här kul hade vi, eller i alla fall två av grabbarna, då:
Tänk, jag hade glömt att jag hade bilder från den tiden... *skrattar* Jesus...
Nu ska jag ta med mig huvudvärken till mamma, käka lunch och sedan åka och plugga.
Hej, mitt namn är XXX... Jag är den jävligaste person du någonsin kommer träffa.
Jag är manschauvinist, mansgris, kåtbock, player.
Jag är egoistisk, saknar möjligheten att känna sympati med svaga.
Jag lever i min verklighet, inte din.
Jag följer mina regler och ingen tjej kommer att kunna få mig att tappa fokus på mina mål.
Jag är den bästa älskaren du någonsin skulle kunna träffa.
Jag är killen som har sex med din fru, det är mitt namn hon ropar i natten.
Jag är smartare än dig, jag är rikare än dig
Du är välkommen in i mitt liv men glöm inte att om du inte är tillräcklig för mig så kommer det att finnas andra kvinnor där att fylla upp dom områden du inte klarar.
Fördelarna med mig är att du alltid kommer veta vad jag tänker för jag säger det alltid som det är.
Tro mig, negativa åsikter om mig tas inte in i min verklighet. Det finns för mycket postivit i mitt liv för att jag skulle bli påverkad av en sur feminist på lunar.
Give it your best shot ;)
Av någon anledning så... Haha, jaa... Det var fyndigt. Och väldigt ungdomligt, om inte annat. Det påminner mig om the sweet, ol' days med grabbarna i Gagnef. De där som alltid fick en att garva, och de där som alla gick laget runt med, om man får vara så uppriktig i en blogg. De där åren jag tror alla av oss ler med värme åt, och alla de där nätterna med TV-spelande och förtryckarvitsar. De där åren som försvann när alla de där grabbarna skaffade familjer och vi tjejer satt kvar i vad vi ännu sitter kvar i. Oh God, that was sweet in deed. Och ungefär så här kul hade vi, eller i alla fall två av grabbarna, då:
Tänk, jag hade glömt att jag hade bilder från den tiden... *skrattar* Jesus...
Nu ska jag ta med mig huvudvärken till mamma, käka lunch och sedan åka och plugga.
Höstväder och kanelbullesug...
I och för sig vet jag inte riktigt om det är höstväder eller ej. Det känns så inne, i alla fall. Kanonkallt, eller så är det bara jag som är frusen idag. Har sovit liksom jag befunnit mig i koma, och vaknade till liv för inte alltför länge sedan. Med ett enormt sug efter kanelbullar. Således ska jag åka hemöver och ta en sväng till OK/Q8 för att inhandla en äkta bake up-sådan och en kopp singelkaffe. Jag tror bestämt att jag tar duschen hemma idag. *gäspar stort*
Var och kikade på Spiderman 3 igår och det var bra. Ibland behöver jag inte överanalysera saker mer. Man kan låta saker vara bara "bra" eller "dåliga". Och Spiderman 3 var bra. Punkt.
Later.
Var och kikade på Spiderman 3 igår och det var bra. Ibland behöver jag inte överanalysera saker mer. Man kan låta saker vara bara "bra" eller "dåliga". Och Spiderman 3 var bra. Punkt.
Later.
Det börjar med magont och huvudvärk...
...trots att jag sovit rätt fina timmar i natt. Och så funderar jag över om det kan finnas ett samband, då jag hade magont innan förra 7.30-16-passet? And once again? Jag vet inte, och just nu vill jag bara krypa ned i sängen och sova, bara en timme till, vilket vore ljuvligt.
Nu så. Bye bye.
Nu så. Bye bye.
Och det hela slutade med en grogg...
Jag var duktig flicka idag; kom hem från jobbet och kröp i säng. Varpå jag helt plötsligt finner mig sittandes framför datorn med en grogg. Varför är jag inte förvånad? Och än mindre förvånad kommer jag att bli inför det faktum att jag kommer att dricka max tre klunkar grogg innan jag återgår till sängen. Av någon anledning var jag bara tvungen att blogga, trots att jag inte har något alls att säga.
Det känns litet som att jag flyter på jag vet inte vad. Positiv energi, förmodar jag, trots att arbetsdagen var tung i huvudet och jag gång på gång ställde mig frågan varför i helvete jag jobbar med vad jag gör. Så kommer svaret i form av humor från en av tanterna och jag minns exakt vad det är jag uppskattat med jobbet. Plötsligt är det litet lättare att gå hem.
Och utan att lägga några egentliga, direkta värderingar i Amy Diamonds "Shooting Star" är det litet så mina morgnar den senaste veckan har varit;
Sun's busting in through the drapes
I awake as a new day starts
Feeling I am clear in my mind
I'm alive, I'm in love
Feel it in my heart
The day opens up
On the world like a dream
And I start to smile
This thing I have with you
Is not a feeling
A sense it is more
Like a state of mind
Jag tar det mest liksom jag är en liten fröken Feel-good these days. Och faktum är att jag unnar mig själv det.
Nu ska jag dricka mina fyra klunkar grogg och återgå till sängen. Snart är det dags att vara på jobbet igen.
För övrigt är det här en av Robbie W's absolut bästa låtar. Verkligen så.
Och vem skulle tacka nej till Robbie himself om han stod utanför ens dörr och bad om en dejt? Well, I wouldn't...
Det känns litet som att jag flyter på jag vet inte vad. Positiv energi, förmodar jag, trots att arbetsdagen var tung i huvudet och jag gång på gång ställde mig frågan varför i helvete jag jobbar med vad jag gör. Så kommer svaret i form av humor från en av tanterna och jag minns exakt vad det är jag uppskattat med jobbet. Plötsligt är det litet lättare att gå hem.
Och utan att lägga några egentliga, direkta värderingar i Amy Diamonds "Shooting Star" är det litet så mina morgnar den senaste veckan har varit;
Sun's busting in through the drapes
I awake as a new day starts
Feeling I am clear in my mind
I'm alive, I'm in love
Feel it in my heart
The day opens up
On the world like a dream
And I start to smile
This thing I have with you
Is not a feeling
A sense it is more
Like a state of mind
Jag tar det mest liksom jag är en liten fröken Feel-good these days. Och faktum är att jag unnar mig själv det.
Nu ska jag dricka mina fyra klunkar grogg och återgå till sängen. Snart är det dags att vara på jobbet igen.
För övrigt är det här en av Robbie W's absolut bästa låtar. Verkligen så.
Och vem skulle tacka nej till Robbie himself om han stod utanför ens dörr och bad om en dejt? Well, I wouldn't...
Fröknarna Flin på restaurangen...
Åker till Älvmötet för en morgonkaffe med Oona och stöter ihop med Åsa i dörren. Vi skrattar litet och Christer frågar vem av oss som haft bortamatch eftersom vi är där redan innan nio en lördagmorgon. Åsa ska till Göteborg, berättar hon, varpå Oona säger att "Jaha, nu kommer nästa" och Lina travar in genom dörren. Så har fröknarna Flin slutit upp för morgonskvaller och Christer takes off med argumentet att det hela blir litet för mycket när vi alla fyra är där. Jag tror att våren och solskenet ger oss alla en kick: Från vinterdepressioner och ångest i handväskorna har vi förvandlats till försommarläckra fröknarna Flin med endorfiner och vårkänslor på kinderna istället för allt rouge vi kletat på under vintern.
Jag tror att man ibland måste bara få njuta av stunden, glömma hösten och glömma den där vardagsgråheten som träder in någon gång fram mot november. Och vi pratar om framtiden, som vanligt, om var vi ska och vad vi vill, och alla enas vi om att det är så skönt att Oona öppnar sitt café: Det ger oss liksom en ursäkt att stanna kvar i lilla Gagnef. Trots allt har vi varandras sällskap. Och trots allt går det att leva hyggligt här; skaffa sig jobb, utbildning och så vidare. Men å andra sidan är vi alla uppåt nu, vi mår alla toppen, och sådana gånger lockar inte andra platser lika mycket. Kanske är det sommaren, kanske är det det faktum att vi börjar trivas med oss själva, jag vet inte riktigt.
Idag mår då jag alldeles strålande och har börjat läsa Carolina Gynnings "Ego girl" igen. Det är helt funkis och snart ska jag till jobbet igen. Life can be pretty fucking great sometimes. Let's just hope it stays that way!
Jag tror att man ibland måste bara få njuta av stunden, glömma hösten och glömma den där vardagsgråheten som träder in någon gång fram mot november. Och vi pratar om framtiden, som vanligt, om var vi ska och vad vi vill, och alla enas vi om att det är så skönt att Oona öppnar sitt café: Det ger oss liksom en ursäkt att stanna kvar i lilla Gagnef. Trots allt har vi varandras sällskap. Och trots allt går det att leva hyggligt här; skaffa sig jobb, utbildning och så vidare. Men å andra sidan är vi alla uppåt nu, vi mår alla toppen, och sådana gånger lockar inte andra platser lika mycket. Kanske är det sommaren, kanske är det det faktum att vi börjar trivas med oss själva, jag vet inte riktigt.
Idag mår då jag alldeles strålande och har börjat läsa Carolina Gynnings "Ego girl" igen. Det är helt funkis och snart ska jag till jobbet igen. Life can be pretty fucking great sometimes. Let's just hope it stays that way!
Arbetsglädje och vitt vin...
Jag blir så glad av att komma till jobbet, och få höra Eva säga med värme i rösten att "Gud så kul att det är DU som kommer!" Sådana gånger går arbetsdagen fort och blir alldeles ypperligt jättetrevligt.
Nu är jag färdigjobbad för dagen, ska bege mig mot Mockfjärd med en flaska vitt och en god bok för litet trevligt sällskap eller ej. Man behöver inte alltid vara social för att umgås. Faktum är att man kan umgås utan att göra det.
Tjao.
Nu är jag färdigjobbad för dagen, ska bege mig mot Mockfjärd med en flaska vitt och en god bok för litet trevligt sällskap eller ej. Man behöver inte alltid vara social för att umgås. Faktum är att man kan umgås utan att göra det.
Tjao.
"And just like the change of seasons, I know you'll be back again..."
Jag är allergisk.
Och så fundersam på det.
Så pass fundersam att jag fundrade på att åka och shoppa.
Sådär som kvinnor gör när de har mycket i huvudet.
Så gjorde jag en kontokonsultation och insåg att jag nog får tänka utan shopping.
Och jag har snackat mig ur en uppsats i skolan.
Sådant känns fint och jag känner mig beläst och intelligent trots att jag inte ens öppnat boken.
Men sådant säger man inte till sin lärare.
Att man är en naturbegåvning, alltså.
Ibland undrar jag om vissa saker faktiskt är alldeles åt helvete onödiga.
Litet som att man kanske inte hade behövt köpa en ny bil.
I alla fall inte om den gamla man fortfarande hade var körduglig och mycket väl skulle ha gått genom besiktningen.
Men man ändå känner för att slösa pengar i onödan på en helt ny bil.
Varpå man kan ge sig fan på att det blir något idiotiskt elfel som kostar skjortan, bara efter några månader.
Nog för att det är roligt att köra en ny bil, men körvanan har man ju trots allt bäst med den gamla.
Och egentligen är det här ingen metafor för någonting.
Just informing.
För att undvika missförstånd.
Så ingen behöver ta åt sig.
Och ingen behöver känna sig varken begagnad eller ny.
Personligen är jag mest hungrig.
Men köket är för stökigt.
Och jag ska ändå iväg och jobba om fem och en halv timme.
Korvstroganoff lockar mest av allt.
Även om jag gärna hade lunchat med någon.
Och fått prata av mig mycket billigare än vad shopping hade inneburit.
Trots allt köpte jag en ny parfym häromdagen och den borde nog dimpa ner i postlådan typ idag.
Jag borde verkligen diska.
Och äta.
Och så fundersam på det.
Så pass fundersam att jag fundrade på att åka och shoppa.
Sådär som kvinnor gör när de har mycket i huvudet.
Så gjorde jag en kontokonsultation och insåg att jag nog får tänka utan shopping.
Och jag har snackat mig ur en uppsats i skolan.
Sådant känns fint och jag känner mig beläst och intelligent trots att jag inte ens öppnat boken.
Men sådant säger man inte till sin lärare.
Att man är en naturbegåvning, alltså.
Ibland undrar jag om vissa saker faktiskt är alldeles åt helvete onödiga.
Litet som att man kanske inte hade behövt köpa en ny bil.
I alla fall inte om den gamla man fortfarande hade var körduglig och mycket väl skulle ha gått genom besiktningen.
Men man ändå känner för att slösa pengar i onödan på en helt ny bil.
Varpå man kan ge sig fan på att det blir något idiotiskt elfel som kostar skjortan, bara efter några månader.
Nog för att det är roligt att köra en ny bil, men körvanan har man ju trots allt bäst med den gamla.
Och egentligen är det här ingen metafor för någonting.
Just informing.
För att undvika missförstånd.
Så ingen behöver ta åt sig.
Och ingen behöver känna sig varken begagnad eller ny.
Personligen är jag mest hungrig.
Men köket är för stökigt.
Och jag ska ändå iväg och jobba om fem och en halv timme.
Korvstroganoff lockar mest av allt.
Även om jag gärna hade lunchat med någon.
Och fått prata av mig mycket billigare än vad shopping hade inneburit.
Trots allt köpte jag en ny parfym häromdagen och den borde nog dimpa ner i postlådan typ idag.
Jag borde verkligen diska.
Och äta.
Magsjuka och tvättberg...
"Lisa, Arvid kräks!" vrålar mamma knappa fem minuter efter min ankomst till Farmen.
"Hejdå" ropar jag och vänder på klacken. Tur att jag inte hunnit ta av mig skorna, och än mer tur att jag inte hunnit börja dona med tvätten. I sådana fall hade jag varit tvungen att desinfecera kläder, handdukar och sängkläder innan jag kunnat använda dem igen, tvättade eller ej. Det börjar nog bli läge för KBT om jag någonsin ska kunna skaffa familj. Jag menar, jag kan ju inte lämna man och barn vind för våg bara för att någon spyr. Än mindre ska jag behöva låta bli en massa saker om det på något sätt föreligger en risk för spyor. Å andra sidan, skulle jag genomgå KBT med mål att kunna spy så skulle jag bli bulimiker, är jag rädd.
Nu har jag en överfull tvättkorg och seriösa planer på att nyttja min nya avlastningsyta, sängen, till sömn ikväll. Det var liksom ett par, tre dagar sedan jag sist använde den... Först ska jag hur som till Oona och basta, för första gången på alldeles för länge... Hur kvällen sedan artar sig visar sig.
Från en mus till en annan...
Från att ha använt Matthias spelhastighetsinställda mus till min "vanliga" känner jag mig handikappad. Dock är min baby bäst av alla, trots att den inte är flashy-flashy. Och jag formligen älskar mitt gamla knattertangentbord som kommer att få följa med så länge det bara är möjligt.
Dagen goda gärning blir vidare att handla åt mormor och det är varmt nog att bära sommarklänning idag. Perfect!
Dagen goda gärning blir vidare att handla åt mormor och det är varmt nog att bära sommarklänning idag. Perfect!
Sexköp, kvinnofrågor och Den Lyckliga Horan...
På Aftonbladet skriver de om den nya sortens sexköpare. Det vill säga att de svenska män som idag köper sex inte vill bidra till trafficking, utan hellre använder sig av ordet "eskort" när de köper inte bara sex utan också "sällskap och närhet". Och i och med det skapar dessa män för sig själva bilden av den Lyckliga Horan. Hon som säljer sex för att hon är kåt, bejakar sin egen sexualitet, drygar ut kassan och helt enkelt vill. Men finns den Lyckliga Horan?
Då återkommer jag till frågan jag ställde tidigare: Kan tjejer som menar sig bejakar sin sexualitet stå rakryggade efter femtio ligg och säga att det kom något positivt ut av det? Sak samma måste ju gälla den mer eller mindre Lyckliga Horan?
Det finns olika former av prostituerade. Dels de där heroin-hororna, om man får kalla dem så, som är så långt nere i träsket att de säljer sex för att få pengar till knark. Och så trafficking-brudarna, vilka lurats in i något och inte kan ta sig därifrån. Vidare de "vanliga" svenska tjejerna som säljer sex för att dryga ut kassan, och slutligen de där lyxhororna. Jag väljer att utesluta heroinhororna och traffickingbrudarna eftersom de är två helt klart tragiska grupper. Men så de andra?
Horar vi svenska tjejer inte bara för pengar men också för bekräftelse?
Jag kan tänka mig att det till en början kan vara en enorm egoboost, att inse att män är beredda att betala pengar för att nyttja ens kropp. Och en riktig kick att helt plötsligt kunna unna sig stövlar för femtusen när man innan knappt haft råd med ett paket nudlar i slutet av studielånet, eller fina julklappar åt kidsen som man knappt klarat av att försörja. Just då tror jag att det finns en Lycklig Hora. Men sedan så?`
Dels tror jag att man trubbas av mer och mer sexuellt; ingenting varken ger eller berör längre, vilket skapar svårigheter då man ska inleda ett "riktigt" förhållande med en man. Har man ens en normal syn på män efter att ha prostituerat sig, eller ser man alla män som potentiella sexköpare? Och hur återgår man till att själv kunna ha sex med hjärta och själ, liv och lust? Att kunna se att en man vill ha en, inte bara för det sexuella, utan för den unika person man är? Men inte minst, hur hanterar man att avstå alla de extra slantar man tjänat ihop? I det här läget tror jag inte på en Lycklig Hora.
Jag har svårt för män, har svårt att hantera relationer eftersom jag glömt hur man gör. I mitt fall handlar det inte om bakomliggande prostitution, utan snarare om en rätt skev självbild och en hemsk syn på manssläktet. Män vill doppa, så enkelt är det, i alla fall i mitt huvud. På samma gång vill jag inget hellre än att en kille ska vilja ha MIG, min person. Inte mitt sexuella jag. Är det något jag är så vansinnigt trött på är det killar som menar att "Jag vill inte ha ett förhållande med dig, men vi kan ju ha sex, och du är trevlig att umgås med... Ja, tills jag träffar en tjej jag finner flickvänsvärdig, alltså."
Vad hos mig är det som gör att jag är knullbar men intet mer? Vad hos någon kvinna alls gör henne knullbar men inte mer?
Jag tror att sex är alldeles för upphypat. Och jag tror definitivt att människor har slutat värna om varandra. Relationer och tvåsamhetsframtid har blivit så fruktansvärt sekundärt, och ändå är det precis vad de allra flesta söker.
Personligen är jag mest trött på att inleda relationer med män då jag vet att det aldrig kommer att bli aktuellt med en kärleksrelation. Men så återkommer jag till just det där "..tills jag träffar en tjej jag finner flickvänsvärdig" och ibland känner jag mig litet som Meredtih i Grey's när hon vädjar till Mc. Dreamy att "Choose me, love me!" och jag känner mig precis lika patetisk som hon sådana gånger. För hur absurt är det inte, att behöva be om kärlek och tvåsamhet?
Så återgår jag till Aftonbladets artikel om de nya svenska sexköparna. Nedanför artikeln finns en länk till diskussionsforumet, med frågeställningen "Kan det vara okej att köpa sex?" Klickar man in sig där hamnar man på avdelningen Aftonbladet - Kvinna. Och helt plötsligt indikerar Aftonbladet att det här med sexköp är något för kvinnor att debattera om, ta ansvar för och motarbeta. Låt männen köpa sex av de Lyckliga Hororna, men upp till kamp, ni kvinnor som har fått nog. Sick-fuck.
Då återkommer jag till frågan jag ställde tidigare: Kan tjejer som menar sig bejakar sin sexualitet stå rakryggade efter femtio ligg och säga att det kom något positivt ut av det? Sak samma måste ju gälla den mer eller mindre Lyckliga Horan?
Det finns olika former av prostituerade. Dels de där heroin-hororna, om man får kalla dem så, som är så långt nere i träsket att de säljer sex för att få pengar till knark. Och så trafficking-brudarna, vilka lurats in i något och inte kan ta sig därifrån. Vidare de "vanliga" svenska tjejerna som säljer sex för att dryga ut kassan, och slutligen de där lyxhororna. Jag väljer att utesluta heroinhororna och traffickingbrudarna eftersom de är två helt klart tragiska grupper. Men så de andra?
Horar vi svenska tjejer inte bara för pengar men också för bekräftelse?
Jag kan tänka mig att det till en början kan vara en enorm egoboost, att inse att män är beredda att betala pengar för att nyttja ens kropp. Och en riktig kick att helt plötsligt kunna unna sig stövlar för femtusen när man innan knappt haft råd med ett paket nudlar i slutet av studielånet, eller fina julklappar åt kidsen som man knappt klarat av att försörja. Just då tror jag att det finns en Lycklig Hora. Men sedan så?`
Dels tror jag att man trubbas av mer och mer sexuellt; ingenting varken ger eller berör längre, vilket skapar svårigheter då man ska inleda ett "riktigt" förhållande med en man. Har man ens en normal syn på män efter att ha prostituerat sig, eller ser man alla män som potentiella sexköpare? Och hur återgår man till att själv kunna ha sex med hjärta och själ, liv och lust? Att kunna se att en man vill ha en, inte bara för det sexuella, utan för den unika person man är? Men inte minst, hur hanterar man att avstå alla de extra slantar man tjänat ihop? I det här läget tror jag inte på en Lycklig Hora.
Jag har svårt för män, har svårt att hantera relationer eftersom jag glömt hur man gör. I mitt fall handlar det inte om bakomliggande prostitution, utan snarare om en rätt skev självbild och en hemsk syn på manssläktet. Män vill doppa, så enkelt är det, i alla fall i mitt huvud. På samma gång vill jag inget hellre än att en kille ska vilja ha MIG, min person. Inte mitt sexuella jag. Är det något jag är så vansinnigt trött på är det killar som menar att "Jag vill inte ha ett förhållande med dig, men vi kan ju ha sex, och du är trevlig att umgås med... Ja, tills jag träffar en tjej jag finner flickvänsvärdig, alltså."
Vad hos mig är det som gör att jag är knullbar men intet mer? Vad hos någon kvinna alls gör henne knullbar men inte mer?
Jag tror att sex är alldeles för upphypat. Och jag tror definitivt att människor har slutat värna om varandra. Relationer och tvåsamhetsframtid har blivit så fruktansvärt sekundärt, och ändå är det precis vad de allra flesta söker.
Personligen är jag mest trött på att inleda relationer med män då jag vet att det aldrig kommer att bli aktuellt med en kärleksrelation. Men så återkommer jag till just det där "..tills jag träffar en tjej jag finner flickvänsvärdig" och ibland känner jag mig litet som Meredtih i Grey's när hon vädjar till Mc. Dreamy att "Choose me, love me!" och jag känner mig precis lika patetisk som hon sådana gånger. För hur absurt är det inte, att behöva be om kärlek och tvåsamhet?
Så återgår jag till Aftonbladets artikel om de nya svenska sexköparna. Nedanför artikeln finns en länk till diskussionsforumet, med frågeställningen "Kan det vara okej att köpa sex?" Klickar man in sig där hamnar man på avdelningen Aftonbladet - Kvinna. Och helt plötsligt indikerar Aftonbladet att det här med sexköp är något för kvinnor att debattera om, ta ansvar för och motarbeta. Låt männen köpa sex av de Lyckliga Hororna, men upp till kamp, ni kvinnor som har fått nog. Sick-fuck.
Varför jag inte gillar datastolar...
Nu vet jag varför jag aldrig köpt någon datastol utan istället nöjt mig med min fotpall från Ikea. På min älskade fotpall kan jag sitta hur jag vill; med benen rakt ut, med benen i kors, med ett ben under mig, i skräddarställning, som "vanligt", grensle... I en datastol går det inte. Dels för att den är för hög. Och kan man sänka den är det oftast för låg istället. En datastol har oftast armstöd, vilket innebär att man inte kan sitta i skräddarställning. Och korsa benen går oftast inte heller eftersom, återigen, stolen är för hög i förhållande till databordet. Ergonomi, vad är det?
Förresten tillbringade jag jättemånga timmar i skogen igår, och det var i sanning länge sedan jag gjorde om man bortser från sommarstugan. Dessutom insåg jag att jag är för emlig för att fiska: jag tycker ju synd om den stackars fisken! Snacka om att lägga nutida mänskliga värderingar i något så primitivt... Och många timmar utomhus equals frisk luft vilket equals farligt, vilket equals trötthet vilket equals det faktum att jag har sovit till fanimej tio idag.
Och så tror jag att jag och Åsa har drabbats av liknande framtidsångest: Vill vi egentligen till Umeå? Vill vi verkligen göra ditt eller datt? På samma gång är jag panikslagen över hösten och det faktum att jag måste hitta ett stadigt jobb om jag inte ska fortsätta plugga på högre nivå. Men å andra sidan, det är ju egentligen inte plugga jag vill. Faktum är att jag inte har velat det alls sedan högstadiet. Och det är nästan tio år. Så kan man fråga sig varför jag ändå gjort det? Pja, easy money, och alltid är väl någon form av studier till någon nytta... Nå, först ska jag avverka sommaren och alla nätter arbete.
För övrigt har jag insett att jag inte kommer att kunna bevista någon som helst schlagerfest i år. De som vill schlagerpartaja med mig får snällt komma till mitt jobb, eftersom jag kör nätter då. Åh, typiskt.
Nu ska jag hoppa in i duschen, tror jag. Jag fryser om fötterna och ser ut som hej kom och hjälp mig.
Fredrik-lista...
Tre saker jag inte förstår:
- Får väl säga som Fredrik, då, fast motsatsen: Män!
- Bilar
- Partyprissar
Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
- Pennor
- 50 tomma DVD-skivor
- En telefon
Tre saker jag gör just nu:
- Bloggar
- Surfar
- Försöker uppbåda energi att ta mig in i duschen.
Tre saker jag vill göra innan jag dör:
- Villa, volvo, vovve, ungar, man.
- Resa mer.
- Komma fram till vad jag vill bli, och sedan bli det.
Tre saker jag kan göra:
- Köra bil.
- Shoppa helt i onödan.
- Äta chips.
Tre saker jag inte kan:
- Måla
- Meka med bilar, cyklar, IKEA-möbler...
- Spara.
Tre saker jag skulle vilja lära mig:
- Skriva bättre.
- Träffa människor.
- Bli mer pedantisk.
Tre favoriträtter:
- Det här...
- ...är alldeles...
- ...för svårt.
Tre personer jag utmanar:
- Jag har...
- ...fan i mig...
- ...ingen aning.
- Får väl säga som Fredrik, då, fast motsatsen: Män!
- Bilar
- Partyprissar
Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
- Pennor
- 50 tomma DVD-skivor
- En telefon
Tre saker jag gör just nu:
- Bloggar
- Surfar
- Försöker uppbåda energi att ta mig in i duschen.
Tre saker jag vill göra innan jag dör:
- Villa, volvo, vovve, ungar, man.
- Resa mer.
- Komma fram till vad jag vill bli, och sedan bli det.
Tre saker jag kan göra:
- Köra bil.
- Shoppa helt i onödan.
- Äta chips.
Tre saker jag inte kan:
- Måla
- Meka med bilar, cyklar, IKEA-möbler...
- Spara.
Tre saker jag skulle vilja lära mig:
- Skriva bättre.
- Träffa människor.
- Bli mer pedantisk.
Tre favoriträtter:
- Det här...
- ...är alldeles...
- ...för svårt.
Tre personer jag utmanar:
- Jag har...
- ...fan i mig...
- ...ingen aning.
Jag har försakat allt för mycket lately...
Tvätt, städning och skolarbete, menar jag. Och träning. Tänk, att det är så lätt att skjuta saker och ting åt sidan bara för att roa sig med annat. Typ Sälen-resan. Vilken jag f.ö. lyckades fånga några gyllene moments från. Och eftersom jag under kvällen sade att dessa filmsnuttar skulle ut på YouTube anser jag att jag är i min fulla rätt att lägga upp dem eftersom ingen protesterade. Så då så. Jag hade en jättekul Sälen-tripp. Verkligen. *hrrm* Det är sådana resor som får mig att vansinnes-längta efter tråkigt vuxenliv med villa, volvo, vovve och kids. Never again ski-rock i Sälen. (Och det sista klippet är bara ett exempel på hur jävligt krogen i Sälen var. Ingen mening alls med det.) Jag är f.ö. inte med på något av klippen då det är jag som håller i kameran. Och hade jag varit med på något av klippen hade det inte varit ett dugg shocking eftersom jag är en tråkig party-crasher.
The sun is always shining, except when it rains...
Idag skiner solen, vilket är tur med tanke på mina trasiga vindrutetorkare.
Agneta som jag jobbar med är så rysligt bra, inte bara på sitt jobb, utan också som människa, känns det som. Så jag pratade med henne, om det där med framtiden och liknande saker. Jag vet inte om jag blev särskilt mycket vettigare egentligen, men det känns litet som att jag vet vad jag i slutändan vill.
Naturligtvis vill jag skaffa mig en bra karl och sedan skaffa barn. Hade en diskussion med Faludejten om det där med ungar, och jag kommer egentligen inte riktigt ihåg vad vi sade, men jag tror att han hävdade något i stil med att man inte "skulle" skaffa barn av "egoistiska" skäl, alltså att man ville ha barn punkt och slut. Så jag var tvungen att fråga Agneta om det faktiskt var så man skulle tänka, men hon tyckte inte så. Och eftersom Agneta är vettig och bra så kan jag fortsätta längta efter barn av helt egoistiska skäl, för att till slut skaffa mig barn av helt egoistiska skäl.
Så frågade jag om det där med Mr. Right Now, eftersom jag är litet cynisk vad gäller en Mr. Right... "Du bara vet" svarade hon, och jag kontrade med att fråga om det kanske kunde vara så att man tror sig tycka att någon är en Mr. Right Now bara för att man så innerligt vill att det ska vara så. Litet som för att man känner sig stressad... För att bara nöja sig ska man nog inte göra, men jag tänker att det kanske är lätt att förstora saker - sådant är vi kvinnor och vissa män experter på - bara för att man lessnat på att närma sig trettio och fortfarande vara singel och därför ser saker bara för att man önskar att de vore så.
Och till sist undrade jag vad man gör om man skaffar barn med någon och förhållandet skiter sig, men hon sade att man klarar det. Att man faktiskt gör det. Det kändes riktigt fint att höra. Och jag tror nog att jag skulle klara det.
Jag är kanontrött och höll på att snooza sönder klockan imorse. Kanske får jag jobba imorgon också, det visar sig. Nu ska jag dock duscha, leta rätt på en öppen mataffär och åka till mor med middagsmat. Det är en bra början, om inte annat...
Agneta som jag jobbar med är så rysligt bra, inte bara på sitt jobb, utan också som människa, känns det som. Så jag pratade med henne, om det där med framtiden och liknande saker. Jag vet inte om jag blev särskilt mycket vettigare egentligen, men det känns litet som att jag vet vad jag i slutändan vill.
Naturligtvis vill jag skaffa mig en bra karl och sedan skaffa barn. Hade en diskussion med Faludejten om det där med ungar, och jag kommer egentligen inte riktigt ihåg vad vi sade, men jag tror att han hävdade något i stil med att man inte "skulle" skaffa barn av "egoistiska" skäl, alltså att man ville ha barn punkt och slut. Så jag var tvungen att fråga Agneta om det faktiskt var så man skulle tänka, men hon tyckte inte så. Och eftersom Agneta är vettig och bra så kan jag fortsätta längta efter barn av helt egoistiska skäl, för att till slut skaffa mig barn av helt egoistiska skäl.
Så frågade jag om det där med Mr. Right Now, eftersom jag är litet cynisk vad gäller en Mr. Right... "Du bara vet" svarade hon, och jag kontrade med att fråga om det kanske kunde vara så att man tror sig tycka att någon är en Mr. Right Now bara för att man så innerligt vill att det ska vara så. Litet som för att man känner sig stressad... För att bara nöja sig ska man nog inte göra, men jag tänker att det kanske är lätt att förstora saker - sådant är vi kvinnor och vissa män experter på - bara för att man lessnat på att närma sig trettio och fortfarande vara singel och därför ser saker bara för att man önskar att de vore så.
Och till sist undrade jag vad man gör om man skaffar barn med någon och förhållandet skiter sig, men hon sade att man klarar det. Att man faktiskt gör det. Det kändes riktigt fint att höra. Och jag tror nog att jag skulle klara det.
Jag är kanontrött och höll på att snooza sönder klockan imorse. Kanske får jag jobba imorgon också, det visar sig. Nu ska jag dock duscha, leta rätt på en öppen mataffär och åka till mor med middagsmat. Det är en bra början, om inte annat...
En kall morgon och lika kall säng...
Jag tror att det blir en grå dag idag igen. Sköna maj, vad hände? Det är inte riktigt min grej, att vakna och frysa. Jag gillar det till och med inte alls. Allt är kallt; huset, sängen, jag. Vilket således innebär att det är kallt på jobbet också. I'd better bring the tjocktröja, or else I'll frysa ihjäl. Som Ana-Maria hade sagt. Typ.
Dags att åka. Fyyyy.
Dags att åka. Fyyyy.
