En flaska vitt, tjejerna, och från Spanien direktimporterade korvar, ostar och bakverk. Kan det bli bättre?! Babbel om politik, barn, framtiden, fester, kändisar och okändisar samt skvaller på det: Vem har gjort vad, vem ligger med vem (jag, du, vi, andra?) och what happened since last time around?

Och det lustiga är att vi egentligen ses alltför ofta för att ha någon som helst catching up to do men likväl är det liksom vi sparar allt till kvällar som den här. Så undrar folk varför tisdag? And we reply it's because we're all such busy young women att en tisdag kan vara enda möjligheten för en vinkväll.

Nu är det slutbölat och definitivt slutdeppat: Vad som än händer står de här tjejerna bakom mig och jag bakom dem likaså. Oavsett hur olika vi än är har vi varandra, på något sätt, och vi köper varandras nojor och issues rakt av även om vi grälar på varandra för dem.

Så avslutar jag natten ute på trappen med The Smiths på högsta volym, sippandes på sista skvätten vitt och rökandes sista ciggen och jag bara njuter av att jag vet vad som kommer. Sommaren. Sommarromanser, eftersom sådana alltid kommer. Arbete. Pengar.

Imorgon är ledigdag och jag vet inte alls vad jag ska göra med den. När jag kikade på mina timrapporter sedan ett år tillbaka ser jag att jag snittat en halvtid och det känns perfekt med tanke på den annalkande hösten. Nu har jag nästan made up my mind vad gäller den:

Kommer jag inte in på det journalistiska i Luleå, vilket jag troligen inte gör, tar jag ytterligare ett år hemma och ägnar det åt Lisa-recovery i form av terapi av något slag. Det är på tiden nu, och det är skönt med wake up-calls. Fram till dess att jag är en hel människa igen ska jag göra mitt yttersta för att njuta av allt smått och gott livet bjussar på. Man behöver inte ta allt så allvarligt och jag måste inse det. Dessutom kan man aldrig få en BlackJack om man inte ställer sig vid spelbordet, satsar minst en tjuga men högst sextio och hoppas på det bästa. Lik förbannat måste man få romantisera - jag är sådan - och det behöver inte innebära att livet är på annat vis än det egentligen är. Klacksparkar, they say.

Det enda som verkligen fattades ikväll var min Sofia. Nu är det alldeles för länge sedan och jag längtar mig sjuk till nästa helg. Sofia är liksom one of the greatest. Det är då lustigt, vilka vändningar livet tar.

Slutligen peppas jag av Linas ord: "Du skulle aldrig nöja dig med vad de andra nöjer sig med. Det är för mycket jävlaranamma i dig för det." Sådant är sweet och skönt att höra. Imorgon ska jag försöka mig på en halvdan förförelseturne i västerdalarna. Får man säga så? Nå, jag nöjer mig med sällskapet som sådant egentligen. Som sagt är det dags att släppa mina issues och leva litet. Att bete sig som en psychobitch from hell är bara vidrigt och ikväll fick jag i sanning en försmak av sådant beteende. Så jag ber:

Please, if there's a God up there, never let me be like her. Men å andra sidan tycker människor om mig och jag har alltid kunnat stå upp för mig själv på ett bra sätt, på rätt sätt, and it pays off. Jag har hellre få nära vänner än många runt omkring mig som i själva verket can't stand me. Nå, I'm the one and only, och jag säger som Nathalie: I live my life like it's golden golden. Och i storstan är man ung längre än på landsbygden. Apropå ingenting alls, alltså. Jag kanske missar något med livet, men jag har inte kommit på vad riktigt än.