Det kanske borde ha insetts för länge, länge sedan, men jag tror att det är på tiden nu. Jag måste verkligen ta tag i min spyfobi. Kikar jag runt på nätet läser jag om folk som är värre än vad jag är, men inser samtidigt att jag sätter upp liknande restriktioner som de och har den där ångesten med mig precis hela tiden.

Jag vet att ingen gillar att spy, varför skulle någon göra det? Men det handlar inte om att det är obehagligt att spy, det handlar om att jag faktiskt nästan hellre skulle drabbas av cancer än magsjuka. Om man bortser från det faktum att man kan spy av anti cancer-behandling, that is.

Min spyfobi styr mitt liv. Om inte annat är det på god väg att börja göra det. Tänk er att ni sitter på en restaurang och avnjuter en god middag, varpå en maskerad man med automatvapen plötsligt stiger in i lokalen och börjar skjuta omkring sig med syfte att döda. Vad blir den instinktiva reaktionen? Panik, dödsångest och chock. Ni vet inte var ni ska ta vägen, vet bara att ni måste försöka överleva på något som helst sätt. Ungefär så känns det att vara spyfobiker. Och ni kallar mig pjoskig.

När jag är som värst sätter jag upp miljarder restriktioner för mitt liv: jag får inte äta eftersom det är äckligt att spy upp mat och då kommer jag aldrig mer att kunna äta den igen eftersom den för alltid kommer att vara förknippad med att spy. Att besöka en skola eller ett dagis finns inte på kartan eftersom kids är magsjuka typ hela tiden. Att besöka någon överhuvudtaget där risk för magsjuka föreligger finns inte på kartan.

Bussar åker jag inte, likaså tåg. Flyg kan vara jobbigt eftersom människor kräks där, och jag inte kan ta mig ut. Bio är jobbigt att gå på: tänk om någon spyr, eller tänk om jag blir illamående och måste ut fort. (Varför det var jobbigt att gå på bio med Matthias när han hade valt platser inte nära utgången. Är det en relativt tom biosalong går det bra, men inte i en fullsatt...) På typ ICA vimlar det av baciller, och jag har fått fler och fler tvångstankar vad gäller gymmet då det där om någonsin är snuskigt stor risk för magsjuka på alla apparater, stänger och mattor. Krogen är också relativt vidrig, eftersom folk kräks där. För det mesta av fylla, men man vet inte. Och det ger mig panik.

Och blir jag illamående - det kan vara precis vad som helst som utlöser den reaktionen; en smak i munnen, hicka, yrsel, värme, kyla, kommentarer eller liknande - blir det sådär mörkt i huvudet. Jag får hjärtklappning, skakar och kan inte fokusera på något alls. Bara på att "jag får inte spy, jag får inte spy, jag får inte spy".

Detta i sin tur leder till att jag inte får somna före 03 eftersom man kräks mellan mörkrets intrång och 03 men oftast inte på dagen. *peppar peppar* Och så tuggar jag tuggummi oavbrutet, men det måste vara Extra Eucalyptus eftersom den är bäst mot illamåendet och inte sådär sötsliskig som alla minttuggummin som liksom växer i munnen. Således har jag alltid tuggummi med mig, och kan få panikkänslor om jag inte har det. Faktum är att jag kan börja må illa bara av att inte ha tuggummi i närheten. Många gånger sover jag med tuggummi bredvid mig just in case.

Och visst har jag gått hem från jobbet för att någon mått illa. Sjukskrivit mig för att det går magsjuka. Tvingat människor att följa mina restriktioner för hur man undviker magsjuka. Och glöm att jag kan äta normalt om jag åker på semester någonstans. Hur känns det att kunna göra det? Jag vet inte.

Men nu är det nog. Man kan inte leva så här. Jag orkar inte göra det. Helt enkelt. Det ska vara Lisa som går utanför dörren, inte Lisa och emetofobin.