Jag tror att vi som tänker alla lider av småvarianter av borderline, schizofreni och manodepressivitet. Någonstans i villervallan "vara människa" kräver vi litet mer, vill känna litet mer på samma gång som vi förbannar just egenskapen att känna så otroligt mycket, så otroligt starkt. Och den enda gången vi inte känner överhuvudtaget är då vi rullat nedför backen och vi väger alltför mycket för att någon ska orka dra oss i skrindan upp mot toppen igen. Så reser vi oss upp och är fruktansvärt produktiva, kreativa och ambitiösa. Däremellan rullar vi våra ord runt, runt i vår ensamhet fastän vi kanske har en någon i närheten, utöver schizofreni light, liksom, bara för att vi tänker bättre då vi har en öppen dialog med oss själva.

Och Nathalie skriver om sin sanning, och även om det var gårdagens sanning som kanske inte gäller efter en natts god sömn så blir det en sanning för mig, eller snarare ett slags statement jag inte klarar av att leva upp till:

"...om man inte är ärlig är man inte sann mot sig själv och hur ska man då kunna leva utan att kolla sig över axeln efter sin egen skugga?"

Jag vaknar i ett känslovirrvarr av ångest, ensamhet och kalla armar och kan inte låta bli att sucka för mig själv över det faktum att jag tagit gårdagens demoner med mig i sömnen. Så trött på mig själv. Så less på svartellervitt och så trött på att jag aldrig kan få känna mig riktigt som alla de där andra jag egentligen inte skulle vilja vara. Men i slutändan är det för mig som för alla andra: Man liksom biter ihop och vet att klyshan "efter regn kommer solsken" faktiskt stämmer. Troligast handlar allt om att vädret är grått, grått, grått och då blir allt annat omedelbums precis lika grått grått grått.

Och idag ska jag jobba. I förbifarten skickar jag en liten hyllning till Katrin som fick mig att le imorse.

Ha en bra dag, kära människor.