Idag insåg jag var min bitterhet kommer från. Jag och mamma var på Kupolen idag, och hon köpte en BH på KappAhl. När expediten ska lägga ner den där jävla BH:n i en jättesöt rosa papperskasse säger mamma att hon minsann inte behöver en sådan där papperskasse som ser mer exklusiv ut; det går precis lika bra att lägga BH:n i den där fula jävla Stadiumpåsen. Och katjing går det upp ett ljus för mig. Jag är precis som min mor, eller rättare sagt: My mother has turned me in to a cynical, depressed young woman!

Så jag börjar insistera på den där rosa papperskassen med argumentet att det kommer att kännas litet bättre, litet roligare att gå därifrån. Mamma kontrar med att det är en jobbig påse att slänga. Jag säger att hon behöver en tjugofem, trettioårig toyboy som skämmer bort henne eftersom hon uppenbarligen för över all oglädje på mig vilket inte är bra. För att få tyst på sin imbecilla äldsta dotter tar hon papperspåsen och vi går därifrån.

Märk väl: det här handlar inte om en jävla papperspåse. SÅ fin var den inte. Det hela handlar om att jag är så wrapped up in layers and becoming an onion-girl i stil med Shrek, att jag inte kan se något positivt ens när det är stuck up my ass, hurting. Jag går liksom alltid in i något med tankegången att "Jaha, det här var ju skoj, men snart är det något som skiter sig och då blir det trist. Vad gör jag då åt saken? Äh, lika bra att skita i att ha det skoj och slänga mjölken innan jag ens köpt den." Och jag menar, hur jävla kul är det? Hur pass rolig människa är man då??

Jag antar att min Gode Vän har rätt, som alltid. Gammal är vis, och då ska man lyssna eller helt enkelt get spanked if you don't.

Och tamejfan var det fel på fläktarna på gymmet idag. Jesus Kristus, är det inget mer som ska barka åt skogen?!

Nu ska jag duscha, äta och sväva iväg till Mr. Mockfjärd och glo på film. Det förtjänar jag. Typ.