Vuxna människor som beter sig som pubbeungar...
Man kan kalla det något slags codex eller helt enkelt mena att man rättar sig efter normen. Och normen innebär att man lär sig bete sig, anpassa sig till det rådande jävla samhället. Man tar ansvar för sina handlingar och lämpar inte över dem på andra. Mitt liv är mitt ansvar. Inte svårt att förstå. Vidare beter man sig mot människor omkring sig, oavsett hur kränkt, förbannad, sårad, glad eller what the heck ever man genomlider.
Vidare inser man när det är dags att lägga ner, som jag nämnde om det där med att man måste fatta grejen: När jag inte har svarat på Den Överanalytiske Mannens kontaktförsök på tre veckor borde han fatta grejen och inte höra av sig igen. En gyllene regel brukar vara omkring 48 timmar. Har man inte fått svar vid det laget lägger man ner. Att tjata, självömka eller bli förbannad är bara patetiskt och oattraktivt. Och en säker garanti på att it's never gonna happen. Typ.
Till sist lever man efter "lev och låt leva"-konceptet. Vad jag gör är min ensak, vad grannen gör är hans ensak och vad fanimej folk generellt gör ska jag skita i. Så länge det inte handlar om att skvallra över en kopp kaffe. Men, då ska det fanimej stanna vid skvaller de människorna mellan. Inte på sådant sätt att man ringer upp skvallerobjektet och de facto konfronterar den människan. För jag menar, vem i helvete är egentligen intresserad av vem som ligger med vem, vem som säger vad och vem som har kaklat om badrummet?! Eller rättare sagt, vem annan rör det egentligen?
Vi börjar för faan bli vuxna. Och då beter man sig efter ovan nämnda regler som Lisa satt upp. Jag är briljant och folk borde verkligen lyssna på vad jag säger. Livet blir liksom litet lättare då, och jag slipper få magkatarr på grund av människor helt utan social jävla kompetens. Amen to that.
Du är fantastisk lisa!
Det är jag som är den överanalytiske mannen. Om social kompetens är att kommunicera med andra via en blogg så saknar jag fullständigt sådan. Jag föredrar direkt kommunikation. Uppenbarligen ett stort handikapp om fröken bloggare får bestämma.
No hard feelings från min sida. Jag känner stor sympati med spyfobin eftersom även jag hade sådan, och eftersom den totalt förstörde fem år av mitt liv. Det hade jag kunnat berätta för dig, om inte något hos mig gjort dig till en tyst igelkott.
Lev väl - det menar jag.
Det är roligt att se hur människor högaktar sig så till den milda grad att jag förmodas ge dem 15 seconds of fame i en tämligen obesökt blogg. Och gör inte jag det, så får man helt enkelt göra det själv. Så är det när man är socialt kompetent.
Nja, det var kanske inte riktigt så det var. Det slumpade sig helt enkelt så att ditt inlägg kom i direkt anslutning till ett skickat sms, och efter total tystnad från din sida under rätt lång tid - det vet ju du också. :-)
Nu är det utrett, och så där otroligt mycket tror jag nog inte att jag högaktar mig själv. Däremot respekterar jag andra.
Du vet vad jag tycker, så jag skriver inte det här också. Sköt om dig nu.
