Jag är dödstrött efter att ha sett "En sång för Martin" på ettan, för att inte tala om nästintill rödgråten. Livet är så snuskigt orättvist många gånger, tycker jag. Men just den filmen taggar då i alla fall mig att se på de dementa som inte bara koko eller jobbiga, utan också som någons respektive, förälder eller på annat sätt anhörig. Faktiskt. Så på så vis är det en ruggigt givande film, åtminstone för denna lilla fröken.

Annars går Final Fantasy XII på TV:n i Matthias vardagsrum och jag har missat en liten, liten snutt av det. Sorgligt nog fastnade jag inte så mycket för det som jag hade önskat. Å andra sidan kan det bero på att vi inte direkt marathonspelat, snarare tvärtom. Ska man spela RPG's är det nästan ett måste att sitta i ett sträck och intensivspela. Nå, jag ska göra ett försök endera dagen. Att fastna, menar jag.

Nu måste det vara bedtime. Verkligen så. Natti.