Jag kom hem sent inatt, kring tre, från jobbet. Tog en dusch och gick och lade mig. All well. Kring 04.30 vaknade Eira och var hungrig varför jag vandrade ut i köket och gjorde välling. Magnus satte sig och matade Eira på sängkanten och jag kröp ner i sängen igen för att somna om. Plötsligt hörs en ENORM smäll och rummet lyses upp i typ gulrött eller något ditåt. Jag får omedelbar panik och vet att vi snart är döda allihopa.

(Modell ryssen kommer eller liknande... Vad nu ryssen skulle göra på Rännarheden...)

Magnus säger att det är Eiras andningslarm som har exploderat och hey - föreställ er DEN paniken va! Tänk om tösen legat i sängen när andningslarmet exploderat. Så ber han mig att tända sänglampan men icke. Tvärdöd. Då börjar jag fatta att det knappast är det batteridrivna andningslarmet. Så kommer Magnus på det: Nattlampan från Clas Ohlsson har exploderat.

Och mycket riktigt. Lampjäveln har typ kortslutit och exploderat.

Idag åkte jag till CO med lampan och berättade att den exploderat tidigt imorse. Gubben i kundtjänsten blev förfärad och med mig fick jag två nya nattlampor. En av samma modell som den som exploderade plus en annan modell som kompensation. Det var fint, Clas Ohlsson. Behöver jag säga vilken av lamporna som sitter i väggen nu?

För övrigt: Grått. Ni som befinner er i Dalarna vet vad jag menar. Jag har gått hela dagen i tron att det varit en sådan där klassisk bakfyllesöndag och mått halverns därefter också. Avslutat dagen har jag och Magnus gjort framför en National Geographics-dokumentär som jag började se i Riga men aldrig hann se klart.

Ytterligare ett hus har vi hunnit kolla på och rätt läge - fel hus. Eller: Hade kåken varit några hundra tusen billigare kanske det hade kunnat övervägas. Imorgon ska vi kika på ytterligare ett, men jag tror knappast att den kåken är aktuell alls. Det första huset var bra enligt min mening - men fel läge. Och litet för dyrt i förhållande på vad som behöver åtgärdas på det. Vi får se. Det brinner inte i knutarna riktigt än, även om det är rätt trångt för oss tre i lägenheten...

Nu ska jag försöka krypa i säng utan att väcka Eira. Imorgon blir tidigmorgon. Dagen är fullspäckad.

...så vi fixar om seglet litet och styr båten åt det håll det blåser. Vad annars göra, liksom? Man kan inte alltid vara bergssäker angående slutdestination eller E.T.A heller för den delen.

Vi har kikat litet på hus, pratat med bank och donat med andra projekt. Jag har köpt nya hyllor till lägenheten och plötsligt hade vi mer space och barnsäkrare än tidigare.

Jag har inte så mycket att förtälja, sorry. Nästa fredag börjar sommarschemat.

Det är litet för mycket just nu.

Nu har jag spenderat en timme med att glo på Grey's, och det är knappast det första avsnittet amerikansk serie av mer eller mindre såpakaraktär jag ser, och jag måste bara fråga: ÄR folk verkligen "sådär" där borta?

JA, jag har varit i USA själv, två gånger, men jag reflekterade aldrig över det där då.

Kanske undrar DU icke-tittare vad sjutton jag syftar på men here goes:

Kille är kär i tjej som är kär tillbaka. Men GIVETVIS kan de inte berätta det för varandra utan dejtar men är allmänt otrevliga mot varandra i övrigt, med förhållandeskräck, otrohet etc. Hur ORKAR folk?

Kille ser tjej i handduk. Fjorton avsnitt behandlar denna katastrof - givetvis kan hon längre inte träffa honom, eller ens befinna sig i samma rum.

Så fort det är något livsavgörande kommer en LÅÅÅNG harang om Gud, Amerika och annat blaha.

Och så det där "avgörande scen"-grejen - jag antar egentligen att det bara har med dramaturgi att göra, men please så fånigt. Ni vet när någon får veta något, kameran zoomar in och man ser ett ansikte som liksom "fryser" i ett uttryck.

Okej, jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men jag tror nog att folk fattar grejen.

Det blir så fånigt att jag inte ens kunde förmå mig TVINGA fram en tår på Grey's idag.

Imorgon ska vi till Ikea.