Jag har aldrig någonsin tänkt så här förut. Det är första gången på drygt tjugofyra år tanken har slagit mig:

Tänker han på mig ibland?

För jag resonerar som så, att om jag hade ett barn som jag träffat kanske tio, femton gånger på tjugofyra år och inte ens känner, så skulle jag vara utom mig av förtvivlan. Det skulle vara den första tanken och den sista varje dag.

Hur mår mitt barn? Hur går det för honom eller henne? Är han eller hon lycklig? Har hon eller han artat sig bra? Är hon eller han populär och uppskattad? Kär? Vacker? Begåvad? Är människor stolta över honom eller henne?

Jag önskar att jag skulle kunna säga att det säkert är så han tänker, men jag tror inte att han gör det. Och vidare önskar jag att jag kunde skylla på manssläktet igen och säga att män inte bryr sig lika mycket, men varför skulle det vara så? Det handlar om personer, inte kön.

Jag vet inte om jag egentligen bryr mig, har aldrig haft någon att kalla pappa, men just nu slog tanken mig. Och jag funderar över hur man kan låta bli att bry sig om ett barn? För mig är det tämligen ofattbart.

Det handlar inte om att tycka synd om mig själv, absolut inte. Det var bara en tanke...