Okej. I give up. Om jag trodde att jag hade ångest innan jag tittade på filmer och bilder från Island så hade jag fel. Island ger mig ångest. Å herrejösses, liksom. Det går inte att beskriva ångestkänslan som liksom kryper likt myror genom kroppen när jag kollar på Islandsmaterialet. *ryser* Det om något var ångest. Island, alltså. Så håll till godo. Naturen i sig är makalös, men det liv vi levde var mest pina och pest.

Vi döpte Heimavist där vi bodde till "Hotel Hellton" då de började riva ut badrummen och väggarna, stänga av vattnet och flytta ut oss från våra rum. Ett tag var tanken att vi skulle dela rum. Stället vimlade av byggnadsarbetare (läs: smågrabbar från byn) från morgon till kväll och de gillade när vi var tvungna att kuta i bara handduk mellan de fungerande duscharna och våra rum. För övrigt ville hotellägaren ligga med oss. Detta var vårat statement gällande att nu har vi fått nog. Det hjälpte inte.





En kväll var det typ temakväll på puben. De här killarna skulle ploja till det och vinna en raptävling. Alltså där man rapar, inte rappar. Grejen var bara den att deras plojlook påminde rätt mycket om hur de såg ut till vardags.





Om man inte ville gå på puben kunde man börja kvällen på cafét i Dalvik. Därifrån hade man perfekt uppsyn över lokalbefolkningens lördagsnöje: Att cruisa runt, runt, runt Dalvik i några timmar. Om inte kvällen började med huvudet gömt i händerna slutade den oftast så. Tomas nedan är ett lysande exempel på hur skoj man har på norra Island en helt vanlig kväll. Jenny och Johanna försökte i alla fall göra det bästa av situationen.





Så här såg det ut när man åkte från Dalvik. Det kändes likadant när man kom till Dalvik.





Men hur man än vänder och vrider på det så var det vackert i Dalvik. På sitt sätt.




Och till sist två varnande exempel: Vill man inte göra typ sådant här i MINST tolv timmar i sträck är jobb inom fiskeindustrin ingenting att satsa på. Askul. Hrrm.