Man måste få överdriva litet, jag är expert på sådant. Att göra en höna av en fjäder, alltså. Så det ska jag göra nu. Jag ska dra en jämförelse: Bra män och dåliga.

Förra sommaren träffade jag någon som efter några månader visade vara en aningens lightvariant på Hitler. Till en början insåg jag inte det, men då alkoholproblem i kombination med andra sinnessjuka nojor, tendenser och regler uppdagades blev det "bättre fly än illa fäkta". Hur som, Hitler sabbade en god del hos mig, har jag märkt alltefter tiden har gått. Jag törs inte riktigt stå upp för mig själv, bland annat. På något sätt.

Hur som, för att Den Sovande Mannen ska kunna ingå i mina funderingar över män - eller var nu detta kommer att sluta - så måste jag dra en av Hitler-historierna från förra sommaren.

Jag minns inte riktigt hur det var, om det var som nu, att jag hade gått av nattjobb eller ngt liknande, men hur som kunde jag inte sova. Och eftersom jag visste att jag inte fick gå upp ur sängen och ut i vardagsrummet för att lägga mig på soffan och läsa blev resultatet följaktligen att jag vred mig ett par, tre gånger i sängen. Smart, bruden. Hitler vaknade och blev komplett vansinnig för att jag inte sov, eller rättare sagt för att jag inte låg stilla i sängen. Efter några minuter hade Hitler fått mig att storgråta, varefter han skäller på mig för det. Då jag reser mig upp för att ta mina saker och gå hem menar han att jag inte får öppna ytterdörren eftersom grannarna kan störas av det. (Nu fattar de som känner mig hur sjukt det hela var, eller rättare sagt hur HAN var som lyckades få mig att stanna kvar...) Det hela slutade med att jag fick stanna kvar i sängen för att sova medan han skulle sova i soffan i vardagsrummet. När jag omedelbums på morgonen stack därifrån blev han skitsur över att jag väckt honom då. Nåja.

Och igår natt jobbade jag, liksom i fredags natt, så när vi ska krypa i säng frågar Den Nu Sovande Mannen om jag verkligen är trött efter att ha varit uppe bara fem, sex timmar. Jag svarar att det visar sig, men att det nog är lika bra att ge det ett försök. "Annars går jag upp och läser" säger jag. Och han säger helt enkelt att jag kan slå på datorn och blogga litet om jag inte kan sova. Förslagsvis om honom, tyckte han.

Så efter att ha vridit mig av och an i sängen, fram och tillbaka, rättat till kuddar och täcke och Gud vet vad mer i närheten av Den Nu Sovande Mannen tassar jag upp och slår på datorn. Och tanken som slår mig är att han inte ens blev förbannad av att jag snurrade runt i sängen. Jag tror inte ens att han skulle bli arg på mig om han vaknade av mitt tangentbordsknatter. Nej, jag tror faktiskt inte det.

Och jag berättar mycket patetiskt och onödigt alldeles innan Den Nu Sovande Mannen somnade att jag inte är så hård som jag verkar, och att han därför måste vara snäll mot mig. Så han skrattar till och kramar om litet mer och säger att han just tänkte på samma sak; Att jag definitivt inte är så hård som jag utger mig för att vara. 

Jag vet att jag är en dramaqueen utan dess like, men just nu njuter jag till fullo av att sitta vid datorn, blogga och veta att när jag väl blir trött är det bara att krypa ner bredvid Den Sovande Mannen och kanske till och med känna mig välkommen i sängen. Troligast.