Höstlediga latdagar...
Jag har sagt NEJ till att jobba mellan de senaste nattpassen och de nästkommande vilket innebär NIO DAGAR LEDIGHET vilket under min tid som aktivt arbetande ALDRIG har hänt. Således har jag nu varit ledig SEX HELA DAGAR och har ytterligare tre kvar innan det är dags för septembers sista två nattjobbspass.
För första gången i hela mitt liv känns de här dagarna... Välbehövliga och sköna som fan, för att vara ärlig. Jag har plockat svamp, gått med doggen, nästan varit trevlig alla dagar, sovit, ätit god mat, varit med Magnus och slängt bort sommarblommorna på balkongen för att ge plats åt höstljung istället. Riktigt kusligt husligt, med andra ord. Idag ska jag lyxa till med att hänga tvätt, baka paj och laga middag bara för att framåt kvällningen ta med den idag ytterligare ett år äldre sambon på promenix med doggen. Det är så otroligt vackra höstdagar nu och bäst av allt är att jag kanske, kanske inte behöver köpa en ny höst/vinterjacka eftersom min gamla vinterjacka fortfarande går att knäppa över magen.
För jag menar, rent ekonomiskt, varför ska jag köpa en ny, större vinterjacka NU, med två månader kvar till do-day när jag säkert kan se hyfsad ut några veckor till och sedan för jävlig i något från mamma lånat resterande tid? Min plan är att undantaget magen inte bli så särskilt mycket bredare, så...
(Och Sanna, jag kommer mig inte för att fota magen... Det känns så otroligt... Fånigt? Men alla säger att jag är så liten, så liten... Spana in magbilder i vecka 20 typ HÄR så stämmer det nog hyfsat med hur min mage ser ut i vecka 31...)
Och ibland får jag panik över att inte vara i Piteå. Det är helt otroligt hur ambivalent man kan vara. Jag saknar skolan enormt mycket på vissa sätt. Då gråter jag en stund och Magnus tröstar mig med att livet inte är slut och att jag har all tid i världen för skola och vuxenbeslut som ska fattas. Ibland vore det faktiskt skönt att vara liten. Jag avundas flickan därinne: Hon kan bara åka med och låta oss bestämma. Jag måste bestämma själv och det är inte enkelt.
För första gången i hela mitt liv känns de här dagarna... Välbehövliga och sköna som fan, för att vara ärlig. Jag har plockat svamp, gått med doggen, nästan varit trevlig alla dagar, sovit, ätit god mat, varit med Magnus och slängt bort sommarblommorna på balkongen för att ge plats åt höstljung istället. Riktigt kusligt husligt, med andra ord. Idag ska jag lyxa till med att hänga tvätt, baka paj och laga middag bara för att framåt kvällningen ta med den idag ytterligare ett år äldre sambon på promenix med doggen. Det är så otroligt vackra höstdagar nu och bäst av allt är att jag kanske, kanske inte behöver köpa en ny höst/vinterjacka eftersom min gamla vinterjacka fortfarande går att knäppa över magen.
För jag menar, rent ekonomiskt, varför ska jag köpa en ny, större vinterjacka NU, med två månader kvar till do-day när jag säkert kan se hyfsad ut några veckor till och sedan för jävlig i något från mamma lånat resterande tid? Min plan är att undantaget magen inte bli så särskilt mycket bredare, så...
(Och Sanna, jag kommer mig inte för att fota magen... Det känns så otroligt... Fånigt? Men alla säger att jag är så liten, så liten... Spana in magbilder i vecka 20 typ HÄR så stämmer det nog hyfsat med hur min mage ser ut i vecka 31...)
Och ibland får jag panik över att inte vara i Piteå. Det är helt otroligt hur ambivalent man kan vara. Jag saknar skolan enormt mycket på vissa sätt. Då gråter jag en stund och Magnus tröstar mig med att livet inte är slut och att jag har all tid i världen för skola och vuxenbeslut som ska fattas. Ibland vore det faktiskt skönt att vara liten. Jag avundas flickan därinne: Hon kan bara åka med och låta oss bestämma. Jag måste bestämma själv och det är inte enkelt.
Alltså, sorry Fredrik...
Jag har verkligen ingenting alls att blogga om, bara trista graviditetsgrejer och mig veterligen är det bara jag som bryr mig om dem. Och Magnus litet sådär sambosympatiskt. *flinar*
Kanske är grejen med att vara gravid just att man blir så... Gravid. Men face it, det bor en alien inuti och plötsligt får jag inte ens sova ifred, än mindre göra annat på egen hand. Hur kan då folk begära att man ska vara fokuserad på andra triviala saker som tillexempel partajet till helgen, nya säsongen av Idol eller andra människors relationer?
Läser man därtill på alla (gravid)forum som finns så innebär konceptet "gravid" automatiskt att man förvandlas från en normal människa till någon som formligen älskar broderier och heminredning, någon som plötsligt bara ska "svänga ihop en sockerkaka åt gubben" Vidare får man reda på det farliga med att dricka opastöriserad mjölk, käka vaacuumförpackad skinka och nåde den som så mycket som sniffat på ett glas vitt. (Well, done them all...)
Något annat som plötsligt dyker upp är de gravida kvinnornas lusta att plötsligt jämföra vikt. Innan en graviditet yppas det aldrig ett ord om viktuppgång - tvärtom stoltseras det över ett kilo NER. Gud nåde dig om vågen visar neråt under en graviditet - arton kilo upp i samma vecka verkar vara mer standard och CocaCola Company jublar över att ha hittat en målgrupp som verkligen fungerar. En liten hint: Gravidtetskilon försvinner - snaskkilon gör det INTE.
Vi köpte förresten barnvagn för jättelänge sen, en blå kombivagn, alltså en som är både sitt- och liggvagn och som man således kan använda längre än enbart en liggvagn. Tjejen som inkasserade 700 kronor för vagnen ifråga bad om ursäkt för att det var en -00 i modellen. Jag var tvärnöjd och jag vet att Magnus var precis lika tvärnöjd över det faktum att vi helt plötsligt hade sparat 7300 kronor - nyrpiset på en modell -08. Vi är usla parents to be som inte unnar vår (så sakteliga) växande dotter den senaste vagnen. En vacker dag kommer hennes terapiräkningar till oss.
Däremot vet jag att jag omöjligen kan gå upp i vikt av VÄTSKA i kroppen: En biverkning av tillståndet graviditet är GRÅTANDE. Ibland är det faktiskt möjligt att gråta över precis vad som helst, något käre Magnus inte riktigt förstått då han kommer hem och berättar att han kanske måste slå ihjäl en fågel på jobbet eftersom ingen annan vågar. Gråt!! Eller som då hästen Korven blev uppäten av en varg (läste om det i Aftonbladet) kunde jag inte ens gå förbi löpsedeln på ICA utan att känna tårarna komma. Magnus skrattade rått åt det faktum att man döper en häst till Korven - en häst som senare blir uppäten, precis som det sig anstår en korv. Gråt!!
Nå, jag ska masa mig själv och min ytterst lilla mage med den ännu mindre flickan i och ta en dusch innan jag förbarmar mig över hemmahunden. Modern är i Riga och doggen blir kanonlycklig över en promenad. Därefter blir det husmoderliga sysslor - middagslagande - innan Magnus kommer hem från jobbet. Till natten arbete vilket är välbehövligt som fan.
Emetofobens dilemma...
Det jobbiga med att vara spyfobiker är att jag inte vet om jag mår illa-illa eller om jag egentligen bara är förbannat hungrig.
I övrigt: Sovande sambo, fucked up dygnsrytm, halvsnorig och... Egentligen riktigt, riktigt trött, men eftersom jag är som jag är kan jag inte gå och lägga mig om jag är "magsjuk". Imorgon: Kartonger och mormor.
Igår: Man lägger varken bebisar eller matlådor i värmeskåpet på förlossningen; där ligger handdukar. Jag och Magnus har uppenbarligen bara babysar och käk i huvudet. Och grymt morbid humor.
I övrigt är det ruggigt ensamt på toppen. Jag hoppas att vi får stanna där.
