Apropå ingenting alls, sådär.

Slutet av maj, och jag vaknar med novemberkyla i rummet eller åtminstone därute. Och så det där veliga: Kliva upp eller inte? Till slut blir det mitt snuviga jag som avgör. Stiga upp. För nog har jag blivit snuvig, alltid. Så typiskt mig, att klä av mig vinterstassen alltför tidigt och därmed öppna dörrarna för snor, huvudvärk och möjligen feber. Men skam den som ger sig: Jobbar gör man hur som.

Det enda som får mig att call in sick är nog extrem feber, magsjuka, dödsfall (?) alternativt typ ett brutet ben eller ngt som fordrar sjukhusvistelse. Annars kan man tamejfan masa sig till jobbet, that's my opinion. Att känna sig halvkrasslig, låg eller helt enkelt bara osugen är inte godtagbara ursäkter i mitt liv. Då kan man lika gärna ge fan i att skaffa sig ett jobb. Punkt och slut. Moral-Lisa has spoken.

(För jag menar, vem FAN har lust att kliva upp ur en varm säng till tjugofyra grader kyla och skrapa rutor? Öh, ingen.)

Och nu: Hällregn. Gud, vilket uschligt väder. Jag börjar bli en trist bloggare. När man inte bara pratar om och gnäller över vädret, utan också skriver om det i sin blogg, ja, då är det illa ställt.

Förresten har jag beräknat att jag faktiskt har en hel vecka ledigt efter att ha gjort ikväll och imorgon kväll. Nästintill, i alla fall. Går på igen den åttonde, vilket innebär att jag missar min brors student. Hur pinsam och workoholic får man bli? Nå, jag ställer då alltid upp och jobbar, något annat kan man inte säga.

Så lyssnar jag på Simon and Garfunkel's "The sound of silence" och blir sådär "varförvarjaginteungdå?" Jag tror att saker var litet bättre då, på sitt sätt. Musiken var i alla fall bättre, och människorna hade fortfarande hopp om världen och hopp om varandra. Nu finns det liksom ingen uppriktig snällhet, bara hyckleri och det handlar om att slåss för sig själv och inte mot onödiga krig eller atombomben. På sin höjd köper folk energisparlampor på IKEA och hävdar att de tänker på klimathotet fastän det i själva verket är sina egna elräkningar som gnager i bakhuvudet.

Äh, why all this bloggande? Jag har inget vettigt att skriva ändå. Inte sådär på riktigt. Jag ska kurera min förkylning på något vis, smita iväg till skolan och sedan firra lunch och därefter köra ett pass kvällsintro. Sounds ok to me.