Ännu en vecka mot sitt slut...
...och det torde vara fem eller sex veckor kvar tills vi åker till Piteå.
Mym är supersnorig och jag är halvslö men skam den som ger sig - sådan är jag. Torkar man bort allt snor från Eiras näsa gallskriker hon och så är det tröst som gäller. Trots det skär det i mig att höra henne ligga i vagnen och hosta och nysa. Hon är så otroligt superfin och söt att jag blir alldeles fånigt till mig ibland.
Nog om det nu.
Inte mycket annat i rullning i övrigt. Ridning i eftermiddag och Katrin kommer få sig ett gott skratt kan jag tänka mig. Hur länge sedan är det jag satt på en häst? Tio år? Nå, det sägs ju att det ska vara som att cykla, så... I morgon ny frisyr (har inte jag skrivit typ det här inlägget tidigare?) och på lördag soffköp som det verkar. Har också fått i uppdrag av min bättre hälft att börja grunna på semestertripp till sommaren. Piteå är solklart men det hade varit trevligt att se något annat också. Gotland har vi pratat om men bestämt oss för att vänta till Eira har litet mer ut av en sådan resa. Det är litet som att ta henne på Sommarland nu, mycket hon skulle bry sig, liksom. Jag skulle gärna åka till Skottland men... Ah, vi får se.
Nu har Mym sovit den timme hon kan sova och kommer snart börja gnälla och gorma. (Varför hon bara sover en timme åt gången på dagen övergår mitt förstånd... Ja, undantaget i förrgår då hon hade feber och inte gjorde annat än sov.) Vi får plocka i och ur diskmaskinen, hon och jag, och kanske kanske att jag masar oss ut på en promenad. Det visar sig.
Mym är supersnorig och jag är halvslö men skam den som ger sig - sådan är jag. Torkar man bort allt snor från Eiras näsa gallskriker hon och så är det tröst som gäller. Trots det skär det i mig att höra henne ligga i vagnen och hosta och nysa. Hon är så otroligt superfin och söt att jag blir alldeles fånigt till mig ibland.
Nog om det nu.
Inte mycket annat i rullning i övrigt. Ridning i eftermiddag och Katrin kommer få sig ett gott skratt kan jag tänka mig. Hur länge sedan är det jag satt på en häst? Tio år? Nå, det sägs ju att det ska vara som att cykla, så... I morgon ny frisyr (har inte jag skrivit typ det här inlägget tidigare?) och på lördag soffköp som det verkar. Har också fått i uppdrag av min bättre hälft att börja grunna på semestertripp till sommaren. Piteå är solklart men det hade varit trevligt att se något annat också. Gotland har vi pratat om men bestämt oss för att vänta till Eira har litet mer ut av en sådan resa. Det är litet som att ta henne på Sommarland nu, mycket hon skulle bry sig, liksom. Jag skulle gärna åka till Skottland men... Ah, vi får se.
Nu har Mym sovit den timme hon kan sova och kommer snart börja gnälla och gorma. (Varför hon bara sover en timme åt gången på dagen övergår mitt förstånd... Ja, undantaget i förrgår då hon hade feber och inte gjorde annat än sov.) Vi får plocka i och ur diskmaskinen, hon och jag, och kanske kanske att jag masar oss ut på en promenad. Det visar sig.
Snordagen och febernatten...
Mym sov FEM TIMMAR i natt. Vi grundade med BabySemp straxt efter 20, hon umgicks med oss några timmar, fick bröst och sov. Sedan har hon sovit mer eller mindre, med snoret rinnande och lätt feber. Jag hyser inga illusioner om att sömnen har med en ny utvecklingsfas att göra, snarare snoret.
Idag har jag ring jobbet - check - och sagt att jag vill jobba kväll och helg från mars. Sms:ade med Katrin från jobbet igår och kanske ska vi rida på torsdag - check. Det faktum att jag fortfarande kommer i mina gamla ridbyxor från...97? 98? känns helt okej - CHECK! Fredag kväll ska jag klippa/färga håret och får en vad jag hoppas bli litet roligare frisyr än tråkiga Lisa i vanliga fall skulle ha skaffat sig själv. Bilder kommer - om det blir bra. Annars får jag gråta någon vecka och tänka att jag trots allt inte är en direkt offentlig person.
Ikväll, ikväll ska jag äta tacos. Jag laddar faktiskt litet inför det. Och det bästa är att jag med flit ska missa Top Model 2-reprisen i eftermiddag så jag kan se Top Model 2-repris-reprisen imorgon förmiddag istället. Det är så spännande att jag nästan går åt, eller så inte, men ett schysst tidsfördriv i alla fall. Precis som med Lyxfällan känner jag mig så sund när jag ser Top Model. Och är det inte ikväll det är Desperate Housewives på femman?
Naiva jag hade tagit hem alla USA-sända avsnitt av DH och Grey's och trodde att jag skulle se dem på min bärbara samtidigt som jag födde barn. Hmpf. Riktigt SÅ gick det ju inte till och sedan har jag inte orkat/haft tid att se dem. Således får jag göra som alla andra otekniska muppar och följa det på svensk TV istället.
Måste komma igång med matteplugg så småningom, för att inte tala om NkB. Två ämnen jag behöver för att söka till... Nåja. Jag borde göra om mitt högskoleprov också - det var meningen att jag skulle skriva i höstas men med stor mage och enorm trötthet blev det inte riktigt som det skulle. Till hösten igen, kanske.
Later y'all!
Idag har jag ring jobbet - check - och sagt att jag vill jobba kväll och helg från mars. Sms:ade med Katrin från jobbet igår och kanske ska vi rida på torsdag - check. Det faktum att jag fortfarande kommer i mina gamla ridbyxor från...97? 98? känns helt okej - CHECK! Fredag kväll ska jag klippa/färga håret och får en vad jag hoppas bli litet roligare frisyr än tråkiga Lisa i vanliga fall skulle ha skaffat sig själv. Bilder kommer - om det blir bra. Annars får jag gråta någon vecka och tänka att jag trots allt inte är en direkt offentlig person.
Ikväll, ikväll ska jag äta tacos. Jag laddar faktiskt litet inför det. Och det bästa är att jag med flit ska missa Top Model 2-reprisen i eftermiddag så jag kan se Top Model 2-repris-reprisen imorgon förmiddag istället. Det är så spännande att jag nästan går åt, eller så inte, men ett schysst tidsfördriv i alla fall. Precis som med Lyxfällan känner jag mig så sund när jag ser Top Model. Och är det inte ikväll det är Desperate Housewives på femman?
Naiva jag hade tagit hem alla USA-sända avsnitt av DH och Grey's och trodde att jag skulle se dem på min bärbara samtidigt som jag födde barn. Hmpf. Riktigt SÅ gick det ju inte till och sedan har jag inte orkat/haft tid att se dem. Således får jag göra som alla andra otekniska muppar och följa det på svensk TV istället.
Måste komma igång med matteplugg så småningom, för att inte tala om NkB. Två ämnen jag behöver för att söka till... Nåja. Jag borde göra om mitt högskoleprov också - det var meningen att jag skulle skriva i höstas men med stor mage och enorm trötthet blev det inte riktigt som det skulle. Till hösten igen, kanske.
Later y'all!
Grattis, grattis, Lisa!
Idag fyller jag år och jag är inte magsjuk men däremot har jag halsont och huvudvärk och Eira sitter bredvid mig i babysittern och nyser och hostar om varannat. Grattis, grattis, till en halvsjuk mama och en hostande näktergal. Min högsta önskan just nu är två bröst med obegränsad mjölktillgång och en dotter med konstant hunger till klockan 18. Då skulle jag kunna sitta framför TV:n i filt hela dagen. Istället har jag en alldeles för pigg och alert dotter som inte är det minsta lilla gnällig. (Vilket iofs är det allra bästa, men ändå...)
Det måste vara tänder som är på G hos vår sköna fröken: Hon äter maniskt på sina händer och dreglet bara sprutar. Däremellan grinnar och skriker hon, så jag tror att problemet sitter i munnen. Ikväll har vi ytterligare en session akupunktur och imorgon är det födelsedagsmat hs mor som gäller. Vi har nämligen en tradition i vår familj, att den som fyller år får bestämma vilken maträtt som ska ätas den dagen. Svensson-Lisa vill ha tacos eftersom tacos har blivit mat som ligger på Cosmos ute-lista och folk numer aldrig går ihop för att käka tacos. Och varför göra tacos till två pers? Det gör man bara inte...
Får jag gnälla, förresten? Oh heck, jag gör det ändå... Jag hade velat att Eira fick heta typ Stina, Kajsa eller Maja istället. När jag tittar på henne är hon inte en Eira även om namnet är bland de vackraste jag vet. Min halvrödhåriga dotter är något helt snnat än en Eira, men det var det enda vi kunde enas om, så... Men det grämer mig litet, i synnerhet då Magnus avskyr de namn jag gillar osv.
Nu har jag dreglande knodd i knät. Later.
Det måste vara tänder som är på G hos vår sköna fröken: Hon äter maniskt på sina händer och dreglet bara sprutar. Däremellan grinnar och skriker hon, så jag tror att problemet sitter i munnen. Ikväll har vi ytterligare en session akupunktur och imorgon är det födelsedagsmat hs mor som gäller. Vi har nämligen en tradition i vår familj, att den som fyller år får bestämma vilken maträtt som ska ätas den dagen. Svensson-Lisa vill ha tacos eftersom tacos har blivit mat som ligger på Cosmos ute-lista och folk numer aldrig går ihop för att käka tacos. Och varför göra tacos till två pers? Det gör man bara inte...
Får jag gnälla, förresten? Oh heck, jag gör det ändå... Jag hade velat att Eira fick heta typ Stina, Kajsa eller Maja istället. När jag tittar på henne är hon inte en Eira även om namnet är bland de vackraste jag vet. Min halvrödhåriga dotter är något helt snnat än en Eira, men det var det enda vi kunde enas om, så... Men det grämer mig litet, i synnerhet då Magnus avskyr de namn jag gillar osv.
Nu har jag dreglande knodd i knät. Later.
En sjuk fundering...
Nu blir jag kanske...morbid...men jag började fundera på en grej och jag menar inget illa med funderingen. Here goes.
Ibland när Eira bara skriker och krånglar och kinkar och inget alls hjälper flashar det förbi mitt huvud ett trött "förbenade unge, varför väntade jag inte MINST femtio år med att skaffa dig?" Naturligtvis menar jag det inte, men hey, tanken kan gå så när inte ens en brsötvårta är god nog.
Så tänker jag som så, att jag blev gravid bara "sådär", och det finns folk som har svårt att bli det. Men när de väl BLIR det och FÅR barn, tänker de ändå som jag då? Att "shut up and sleep, kiddo!"?
Och tankegången går vidare, till de som varit gravida men vars barn av någon anledning dött - under graviditeten eller förlossningen eller straxt efter - tänker de också så som jag ibland gör (när de har ett levande barn), att tvättkorgen vore ett fint ställe för gråtande barn?
Nej, jag skulle aldrig stoppa Eira i tvättkorgen och ja, jag är extremt tacksam över att ha en välmående so far frisk dotter som kom till "av en slump" mer än planerat, men jag förstår att till föräldraskapet ingår ibland irrationella tankar - oavsett hur mkt man än vet att barn skriker.
Ibland kan jag - skrockfull som jag är - till och med tänka att "Neej, jag ska inte be Gud se efter Eira, för tänk om Gud tar det som att jag ber att hon inte ska vara med oss längre!" och det vore det absolut värsta som skulle kunna hända, att Eira inte var med oss längre.
Vad jag undrar kanske egentligen är om det är skillnad på tacksamhet över att ha fått ett barn? Eller är det normer som menar att den ena borde vara mer tacksam än den andra och vara mer helgonlik än den andra?
Kanonvirrigt, jag vet, men jag bara funderade...
Ibland när Eira bara skriker och krånglar och kinkar och inget alls hjälper flashar det förbi mitt huvud ett trött "förbenade unge, varför väntade jag inte MINST femtio år med att skaffa dig?" Naturligtvis menar jag det inte, men hey, tanken kan gå så när inte ens en brsötvårta är god nog.
Så tänker jag som så, att jag blev gravid bara "sådär", och det finns folk som har svårt att bli det. Men när de väl BLIR det och FÅR barn, tänker de ändå som jag då? Att "shut up and sleep, kiddo!"?
Och tankegången går vidare, till de som varit gravida men vars barn av någon anledning dött - under graviditeten eller förlossningen eller straxt efter - tänker de också så som jag ibland gör (när de har ett levande barn), att tvättkorgen vore ett fint ställe för gråtande barn?
Nej, jag skulle aldrig stoppa Eira i tvättkorgen och ja, jag är extremt tacksam över att ha en välmående so far frisk dotter som kom till "av en slump" mer än planerat, men jag förstår att till föräldraskapet ingår ibland irrationella tankar - oavsett hur mkt man än vet att barn skriker.
Ibland kan jag - skrockfull som jag är - till och med tänka att "Neej, jag ska inte be Gud se efter Eira, för tänk om Gud tar det som att jag ber att hon inte ska vara med oss längre!" och det vore det absolut värsta som skulle kunna hända, att Eira inte var med oss längre.
Vad jag undrar kanske egentligen är om det är skillnad på tacksamhet över att ha fått ett barn? Eller är det normer som menar att den ena borde vara mer tacksam än den andra och vara mer helgonlik än den andra?
Kanonvirrigt, jag vet, men jag bara funderade...
Mission: Saturday.
Vi har överlevt de senaste dagarna också, även om Eira bitvis varit litet av en mardröm. Mammig utan bara helskotta och nätterna har varit bröst bröst bröst igen. Igår lyckades jag dock söva henne kring 22 och hon sov FYRA TIMMAR innan hon vaknade igen. Heja, baby, heja!
Idag hade jag planerat en promenad hem till min mor för plånboks- och potatishämtning men skrinlade de planerna då det blåser på tok för mkt för att JAG ska njuta av promenaden. Eira hade nog inte brytt sig, men mamman är klemig, så då så! Istället blir det en biltur till Farmen innan vi beger oss till Leksand för att hämta smörgåstårta. Siljans konditori har de i särklass bästa räkmackorna och uppenbarligen också de bästa smörgåstårtorna. Vad vet jag om dem, jag har bara köpt till andra och aldrig fått smaka själv, och även denna gång får jag inte smaka något. Ska åka efter schlagern ikväll till förlossningen och lämna smörgåstårta till barnmorska Anna-Lena och den uska som var med hela natten innan Eira föddes.
Och apropå schlagern - vi for upp till Leksand igår för att kolla litet på huruvida stan var schlagerdekorerad eller ej, och bron in till stan hade de faktiskt fått jättefin. Inte en skymt av Alexander Bard, dock. Det hade varit en syn, att se den karln promenera på gatorna där!
I övrigt niente nytt alls... Nästa helg blir soffköp och räkningsbetalning. Typ.
Idag hade jag planerat en promenad hem till min mor för plånboks- och potatishämtning men skrinlade de planerna då det blåser på tok för mkt för att JAG ska njuta av promenaden. Eira hade nog inte brytt sig, men mamman är klemig, så då så! Istället blir det en biltur till Farmen innan vi beger oss till Leksand för att hämta smörgåstårta. Siljans konditori har de i särklass bästa räkmackorna och uppenbarligen också de bästa smörgåstårtorna. Vad vet jag om dem, jag har bara köpt till andra och aldrig fått smaka själv, och även denna gång får jag inte smaka något. Ska åka efter schlagern ikväll till förlossningen och lämna smörgåstårta till barnmorska Anna-Lena och den uska som var med hela natten innan Eira föddes.
Och apropå schlagern - vi for upp till Leksand igår för att kolla litet på huruvida stan var schlagerdekorerad eller ej, och bron in till stan hade de faktiskt fått jättefin. Inte en skymt av Alexander Bard, dock. Det hade varit en syn, att se den karln promenera på gatorna där!
I övrigt niente nytt alls... Nästa helg blir soffköp och räkningsbetalning. Typ.
Morgonstånd...ööh, STUND, har guld i...
...i vaddå? Inte i plånboken i alla fall, även om ekonomin är bättre än ever, trots föräldrapenning och knodd. Och då käkar vi inte...joo, okej då, det gör vi visst...entrecôte för att spara pengar. Just det. Det är inte så många andra som gör det va? Nå, en helt onödig parentes.
Efter hur många veckor då med Eira åkte jag till H&M igår kväll för att få vara Lisa utan barn. Under gårdagens skrikattacker hade jag seriöst funderat på vad som skulle hända om... Så att komma hemifrån ENSAM var verkligen välbehövligt och jag inser allt mer vikten av att jag hittar en hobby. Träning vore bra, men helst av allt skulle jag så gärna rida igen. Inte ridskolerida, alltså, utan skogsrida. Så jag kikar på Blocket och blir mest förbannad över att folk som söker medryttare ska ha BETALT för det.
"Medryttare sökes till 15-årigt varmblodssto. P.g.a. av tidsbrist behöver jag någon som kan motionsrida mitt sävliga ök två till tre gånger i veckan. Du ska vara över arton år, ha ridvana och körkort då hästen finns 5 mil från närmaste busshållplats. Givetvis sköter du även stallsysslor de dagar du rider. Kostnad: 500:-/månaden."
Okej. Snåltarmen i mig reagerar.
1. Du har inte TID att rida din häst själv.
2. Du har inte TID att ta reda på din hästs skit själv.
3. Det kommer att kosta din medryttare pengar att KÖRA till hästfan eftersom den är stallad någonstans mitt i ingenstans.
Och ON TOP OF THAT tror du att du ska TJÄNA PENGAR på att någon RIDER DEN HÄST DU 1-2-3?!
Än MER förbannad blir jag över de som söker medryttare till sina FUCKING TÄVLINGSHÄSTAR SOM VINNER PENGAR OCH SEDAN SKA HA BETALT AV DEN SOM EGENTLIGEN TRÄNAR HÄSTEN! Det är litet samma sak som att låta... Sofia köpa trisslotter åt mig för sina pengar och när det väl skrapas vinst är det jag som ska ha pengarna.
För övrigt, femhundra kronor i månaden? 500 x 12 = 6000. SEXTUSEN KRONOR! Vad kostar en termin på ridskola? SEXTUSEN KRONOR för att TA HAND OM NÅGON ANNANS HÄST! Det är väl ägaren som ska betala MEDRYTTAREN om det nu prompt måste involvera pengar?
Eller vill någon barnvakta Eira en kväll? Ni får betala en femhundring så kan jag och Magnus gå på bio och käka middag för den.
(Så om någon känner någon som känner någon blah blah blah så är jag GRYMT intresserad av att motionsrida någon gammal pålle någon/några gånger i veckan. GRATIS. Men jag mockar gärna också. GRATIS.)
Efter hur många veckor då med Eira åkte jag till H&M igår kväll för att få vara Lisa utan barn. Under gårdagens skrikattacker hade jag seriöst funderat på vad som skulle hända om... Så att komma hemifrån ENSAM var verkligen välbehövligt och jag inser allt mer vikten av att jag hittar en hobby. Träning vore bra, men helst av allt skulle jag så gärna rida igen. Inte ridskolerida, alltså, utan skogsrida. Så jag kikar på Blocket och blir mest förbannad över att folk som söker medryttare ska ha BETALT för det.
"Medryttare sökes till 15-årigt varmblodssto. P.g.a. av tidsbrist behöver jag någon som kan motionsrida mitt sävliga ök två till tre gånger i veckan. Du ska vara över arton år, ha ridvana och körkort då hästen finns 5 mil från närmaste busshållplats. Givetvis sköter du även stallsysslor de dagar du rider. Kostnad: 500:-/månaden."
Okej. Snåltarmen i mig reagerar.
1. Du har inte TID att rida din häst själv.
2. Du har inte TID att ta reda på din hästs skit själv.
3. Det kommer att kosta din medryttare pengar att KÖRA till hästfan eftersom den är stallad någonstans mitt i ingenstans.
Och ON TOP OF THAT tror du att du ska TJÄNA PENGAR på att någon RIDER DEN HÄST DU 1-2-3?!
Än MER förbannad blir jag över de som söker medryttare till sina FUCKING TÄVLINGSHÄSTAR SOM VINNER PENGAR OCH SEDAN SKA HA BETALT AV DEN SOM EGENTLIGEN TRÄNAR HÄSTEN! Det är litet samma sak som att låta... Sofia köpa trisslotter åt mig för sina pengar och när det väl skrapas vinst är det jag som ska ha pengarna.
För övrigt, femhundra kronor i månaden? 500 x 12 = 6000. SEXTUSEN KRONOR! Vad kostar en termin på ridskola? SEXTUSEN KRONOR för att TA HAND OM NÅGON ANNANS HÄST! Det är väl ägaren som ska betala MEDRYTTAREN om det nu prompt måste involvera pengar?
Eller vill någon barnvakta Eira en kväll? Ni får betala en femhundring så kan jag och Magnus gå på bio och käka middag för den.
(Så om någon känner någon som känner någon blah blah blah så är jag GRYMT intresserad av att motionsrida någon gammal pålle någon/några gånger i veckan. GRATIS. Men jag mockar gärna också. GRATIS.)
Alla hjärtans dag och den fria amningens paradis...
Och jag är inte ett dugg bitter. Varför skulle jag vara det? Jag har en fin lägenhet och världens finaste sambo och dotter som sovit mer eller mindre sedan midnatt, suttit med i babysittern när vi storfrukosterat med ägg och sill och därefter slurpat i sig en god del babysemp och därefter somnat igen. THAT's my girl! SÅ ska det vara! Mätt, nöjd, torr och glad och det där med fri fucking amning - my ass. Jag vet faktiskt inte om jag ska amma kommande barn om vi har den ynnesten att få några. Jag menar, den där fria jävla amningen har lett till en enda sak: Ungen är ju aldrig hungrig på riktigt.
Tänk er själva, att ni under dagen går och småäter - hur HUNGRIGA är ni på kvällen, oavsett om det ligger en oxfilé på tallriken? Inte särskilt. Nu ska jag starta operation trappa ner bröst och trappa upp flaska. Kanhända funkar det bättre och allt blir familjevänligt och bra.
Igår kväll var jag mer eller mindre...ett vrak. Jag hade kunnat lämna Eira på ICA när hon började skrika där och jag önskade mig mest av allt ett vadderat, mörkt rum och inga tankar alls. Magnus sövde Eira lagom till midnatt och vi hällde upp ett glas vin och PRATADE till 03. SÅ mycket värt. Vi har inte PRATAT på evigheter och han är det bästaste i världen.
Innan dess åkte vi ut till Oxberg med Valle för att kolla på en traktor. Arton grader kallt och som sagt - ska man övernatta där måste man vara jävligt kär. Men jag hade gärna åkt ut dit över dagen idag och grillat en korv framför brasan med Magnus och Eira. Något mer märkvärdigt behövs inte.
Nu ska vi "klippa gräs" - spela Everquest. Så snart vi säger att vi ska spela vaknar Eira. Därför "klipper vi gräs" här hemma numer.
Tänk er själva, att ni under dagen går och småäter - hur HUNGRIGA är ni på kvällen, oavsett om det ligger en oxfilé på tallriken? Inte särskilt. Nu ska jag starta operation trappa ner bröst och trappa upp flaska. Kanhända funkar det bättre och allt blir familjevänligt och bra.
Igår kväll var jag mer eller mindre...ett vrak. Jag hade kunnat lämna Eira på ICA när hon började skrika där och jag önskade mig mest av allt ett vadderat, mörkt rum och inga tankar alls. Magnus sövde Eira lagom till midnatt och vi hällde upp ett glas vin och PRATADE till 03. SÅ mycket värt. Vi har inte PRATAT på evigheter och han är det bästaste i världen.
Innan dess åkte vi ut till Oxberg med Valle för att kolla på en traktor. Arton grader kallt och som sagt - ska man övernatta där måste man vara jävligt kär. Men jag hade gärna åkt ut dit över dagen idag och grillat en korv framför brasan med Magnus och Eira. Något mer märkvärdigt behövs inte.
Nu ska vi "klippa gräs" - spela Everquest. Så snart vi säger att vi ska spela vaknar Eira. Därför "klipper vi gräs" här hemma numer.
Tandagnissel och gråt...
Ja, hade Eira kunnat gnissla tänder hade hon säkert gjort det. Nu är det gråt för att hon ännu inte HAR några tänder, tror vi. Dreglet rinner och händerna är nästintill konstant i munnen, tuggandes på. Bröstet tuggar hon på, sliter i (aj!) och blir helt vansinnig över... Något. Att det kliar? Jag trodde tänderna kom senare men uppenbarligen kan det börja månader innan tänderna ens kommer. Hade hon tagit nappen hade hon gärna fått tugga på den, men vår fröken vägrar i sten - såvida hon inte är hos mamma (alltså min) - att befatta sig med den. Således är nog inte heller bitring ett alternativ. Så vi vyssjar, vi vaggar, vi vankar och ger bröstet. Magontet är i stort borta, med undantag för någon enstaka kväll. Är det inte det ena så verkar det vara det andra. *gnäll gnäll gnäll*
I övrigt är det fredag och det känns skönt. Jag har plockat ner granen som halvstått kvar sedan jul och lagt allt pynt i kassar framför ytterdörren. Om de får fötter och tar sig dit de hör hemma visar sig. (Läs: Om Magnus plockar in allt i förrådet) Dagen ska inledas med Hannabesök och därefter tar jag nog Mym till mor och affären för helghandel. No biggie här, inte. Vi tänkte oss ut till Oxberg över natten men eftersom det inte plogas där förrän imorgon och vi inte kom ner med bilen bestämde vi oss för att låta bli. Drygt, liksom, att bära barnvagn, packning, Eira och oss själva en redig bit i vadhög snö. Istället nöjde vi oss med att sätta på värmen åt Syster Yster och Beris som ska Alla hjärtans dag-mysa därute. Det ska en redig portion kärlighet till om man gör det när termometern visar nästan -20, och eftersom vi har en Eira kan inte vi vara lika värmealstrande som de...
I övrigt är det fredag och det känns skönt. Jag har plockat ner granen som halvstått kvar sedan jul och lagt allt pynt i kassar framför ytterdörren. Om de får fötter och tar sig dit de hör hemma visar sig. (Läs: Om Magnus plockar in allt i förrådet) Dagen ska inledas med Hannabesök och därefter tar jag nog Mym till mor och affären för helghandel. No biggie här, inte. Vi tänkte oss ut till Oxberg över natten men eftersom det inte plogas där förrän imorgon och vi inte kom ner med bilen bestämde vi oss för att låta bli. Drygt, liksom, att bära barnvagn, packning, Eira och oss själva en redig bit i vadhög snö. Istället nöjde vi oss med att sätta på värmen åt Syster Yster och Beris som ska Alla hjärtans dag-mysa därute. Det ska en redig portion kärlighet till om man gör det när termometern visar nästan -20, och eftersom vi har en Eira kan inte vi vara lika värmealstrande som de...
Ööhh...ja just ja...
Torsdag och veckan snart slut igen. Fasen, så snabbt det går ändå, trots att jag inte har något annat än Eira som sysselsättning. Åkte till mors jobb igår kväll och vägde/mätte henne och 5600 väger Flarnet och hade mätt 60cm över marken om hon kunnat stå upp. Stor tjej på elva veckor i morgon och med andra ord snart tre månader.
Hittade även en klänning inför bröllopet i tisdags och blev nöjd med den. Less is more, åtminstone när vi snackar prismässigt. Föräldrapenning är inte något att hurra över, kan jag säga, och vi vill åtminstone försöka komma iväg på semester till sommaren även om hela juli kommer att bli svindyr på grund av diverse olika aktiviteter.
Och helt motsägelsefullt till inlägget ovan så är jag sugen på att köpa en soffa. Den där Ektorpsoffan från Ikea i Idemo beige. Hade gärna skaffat fåtöljer till, men då vi bor trångt är det ingen idé riktigt än. Förr eller senare lär vi ju skaffa ett hus så då kan vi snacka. Förresten känns inte inte som ngn riktig idé att shoppa loss hejvilt vad gäller inredning nu av just den anledningen: när vi väl ska flytta. En tvåa lär vi inte bo i för alltid och varför då slänga pengar på inredning som kanske inte ens passar var vi ska sedan?
Hittade även en klänning inför bröllopet i tisdags och blev nöjd med den. Less is more, åtminstone när vi snackar prismässigt. Föräldrapenning är inte något att hurra över, kan jag säga, och vi vill åtminstone försöka komma iväg på semester till sommaren även om hela juli kommer att bli svindyr på grund av diverse olika aktiviteter.
Och helt motsägelsefullt till inlägget ovan så är jag sugen på att köpa en soffa. Den där Ektorpsoffan från Ikea i Idemo beige. Hade gärna skaffat fåtöljer till, men då vi bor trångt är det ingen idé riktigt än. Förr eller senare lär vi ju skaffa ett hus så då kan vi snacka. Förresten känns inte inte som ngn riktig idé att shoppa loss hejvilt vad gäller inredning nu av just den anledningen: när vi väl ska flytta. En tvåa lär vi inte bo i för alltid och varför då slänga pengar på inredning som kanske inte ens passar var vi ska sedan?
Jag är den jag är och kommer aldrig bli den jag vill(e) vara...
Att leva med Magnus är en jätteresa. Han är en praktiker ut i fingerspetsarna och för honom är saker och ting inte så märkvärdigt eller svårt. "Passar det inte andra så är det deras förlust", på något sätt. Jag har inte kommit dit än - trots allt är jag åtta år yngre - men ibland kommer det flashar för mig om hur jag vill att det ska vara i framtiden och då är Magnus det bästa som finns att prata med.
Jag sitter ofta och kollar på hus på HemNet, av någon anledning och något som slagit mig är hur fint folk har det hemma. Fint men... Sterilt. Kallt. Avskalat. Det bor ingen i huset, det finns ingen själ och inte den där skiten i vrårna som ska till för att man ska trivas. Ett tag funderade jag över hur jag vill ha det hemma och givetvis blir HemNet-modellen standarden, att det trots allt är rätt snyggt om man kan obducera på vardagsrumsbordet eller lyncha den som spiller rödvin på mattan. Men så inser jag att jag inte är den personen och att jag nog egentligen inte heller vill vara den människan.
Påtagen snobbism är det värsta jag vet. Människor som måste försöka vara litet märkvärdigare, litet finare, litet mer korrekta och litet mer förmögna. Jag kommer aldrig att röra mig i de finare salongerna och jag fullkomligt avskyr tillställningar där man måste hålla på någon förlegad etikett, kunna middagskonversera och vara...tillräckligt av allt det där "litet mer" än alla andra.
Jag vill ha mitt köksbord där mina barn kan kladda med kritor utan att det gör något. En kökssoffa där någon på besök kan lägga sig och vila en stund. MIddagar där det är okej att ha mjukisbrallor och raggsockor och tacka nej till efterrätten eftersom man är "förbannat mätt som det är". Middagar där våra barn får fråga "varför" till de storknar utan att det ska vara något konstigt med det.
En miljö där det är okej att inte ha flashigaste jobbet utan att hellre göra något för själen om än det inte belönas och avlönas i samma utsträckning som en ekonomisk utbildning eller liknande. Jag vill få utrymme att utvecklas och trivas med tillvaron och i längden gör jag inte det i ett radhusområde med 2.2 ligg per månad. Den formen av socialt umgänge som bjuds bland övriga människors behov av flocktillhörighet i identiska villor orkar jag inte med. Vi behöver inte den största parabolen eller ballaste bilen men jag vill gärna ha några hästar, en hund och en kärleksfull make tillika far åt mina barn någonstans där man inte ser grannens kvällsrutiner genom fönsterrutan.
DET är vad som är viktigt.
Jag måste sluta bry mig om människor. Måste inse att också jag har ett värde, att jag duger. Måste sluta be om ursäkt för min blotta existens. Men det är så svårt. Har man väl fastnat i ett beteende och ett tankesätt är det inte en del av en tårta att sluta rakt av. Förut var jag en social människa. Nu formligen avskyr jag att träffa nya människor, knyta nya kontakter. Det är en sak på skolan eftersom jag kan gömma mig bakom någon tillgjord intelligens och ordbajsa. Så snart det kommer till privatsnack låser det sig. Att luncha med en klasskompis på tu man hand är vedervärdigt. Jag vet inte vad jag ska säga, vet inte hur jag ska vara eller bete mig. Det är där jag måste göra som Magnus. Inte bry mig. Passar det inte så får det vara så, men det handlar inte om min otillräcklighet.
Kanske kan jag önska mig mer självförtroende och självkänsla i födelsedagspresent?
Nu gnäller min Eira.
Jag sitter ofta och kollar på hus på HemNet, av någon anledning och något som slagit mig är hur fint folk har det hemma. Fint men... Sterilt. Kallt. Avskalat. Det bor ingen i huset, det finns ingen själ och inte den där skiten i vrårna som ska till för att man ska trivas. Ett tag funderade jag över hur jag vill ha det hemma och givetvis blir HemNet-modellen standarden, att det trots allt är rätt snyggt om man kan obducera på vardagsrumsbordet eller lyncha den som spiller rödvin på mattan. Men så inser jag att jag inte är den personen och att jag nog egentligen inte heller vill vara den människan.
Påtagen snobbism är det värsta jag vet. Människor som måste försöka vara litet märkvärdigare, litet finare, litet mer korrekta och litet mer förmögna. Jag kommer aldrig att röra mig i de finare salongerna och jag fullkomligt avskyr tillställningar där man måste hålla på någon förlegad etikett, kunna middagskonversera och vara...tillräckligt av allt det där "litet mer" än alla andra.
Jag vill ha mitt köksbord där mina barn kan kladda med kritor utan att det gör något. En kökssoffa där någon på besök kan lägga sig och vila en stund. MIddagar där det är okej att ha mjukisbrallor och raggsockor och tacka nej till efterrätten eftersom man är "förbannat mätt som det är". Middagar där våra barn får fråga "varför" till de storknar utan att det ska vara något konstigt med det.
En miljö där det är okej att inte ha flashigaste jobbet utan att hellre göra något för själen om än det inte belönas och avlönas i samma utsträckning som en ekonomisk utbildning eller liknande. Jag vill få utrymme att utvecklas och trivas med tillvaron och i längden gör jag inte det i ett radhusområde med 2.2 ligg per månad. Den formen av socialt umgänge som bjuds bland övriga människors behov av flocktillhörighet i identiska villor orkar jag inte med. Vi behöver inte den största parabolen eller ballaste bilen men jag vill gärna ha några hästar, en hund och en kärleksfull make tillika far åt mina barn någonstans där man inte ser grannens kvällsrutiner genom fönsterrutan.
DET är vad som är viktigt.
Jag måste sluta bry mig om människor. Måste inse att också jag har ett värde, att jag duger. Måste sluta be om ursäkt för min blotta existens. Men det är så svårt. Har man väl fastnat i ett beteende och ett tankesätt är det inte en del av en tårta att sluta rakt av. Förut var jag en social människa. Nu formligen avskyr jag att träffa nya människor, knyta nya kontakter. Det är en sak på skolan eftersom jag kan gömma mig bakom någon tillgjord intelligens och ordbajsa. Så snart det kommer till privatsnack låser det sig. Att luncha med en klasskompis på tu man hand är vedervärdigt. Jag vet inte vad jag ska säga, vet inte hur jag ska vara eller bete mig. Det är där jag måste göra som Magnus. Inte bry mig. Passar det inte så får det vara så, men det handlar inte om min otillräcklighet.
Kanske kan jag önska mig mer självförtroende och självkänsla i födelsedagspresent?
Nu gnäller min Eira.
Moderns Eiraego...
På hugget...
Vår lilla glada skit...
Pappor kan också göra två saker samtidigt: tvätta och vara pappa.
Wait for it... Wait for it...
YEAH!
Så inihelvete jävla...FJOMPIGA!
Jag brukar hänga på Familjeliv och klicka runt, och ibland bemödar jag mig om att skriva i något forum. Antingen för att det är en diskussion som engagerar mig ("Är det okej att personal inom barnomsorg besöker swingerklubbar?", till exempel.) eller för att jag tycker att det är så urbota FÅNIGA frågor.
("Är man en sämre förälder som köper begagnat åt sina spädbarn?" - JA, era jävla puckon, säg inte det högt eller soc kommer och plockar ungen. Bättre heroinist än en begagnad vagn!)
Och ibland är det direkt...farliga frågor. ("Min dotter har magsjuka och inte fått i sig just någon vätska på tre dagar, vad ska jag göra?" - Jag vet inte, men du kanske skulle börja med att ringa någon inom sjukvården? Kanske akuten om det är så? Eller helt enkelt ge fan i att sitta vid datorn och fråga hobbyläkare om saken och MÅSTE du prompt RÅDFRÅGA om hur du ska agera kanske du inte skulle skaffa kids från första början!)
Men något av det absolut FÅNIGASTE jag vet är råden om att MATA BABYN MED SKED för att den inte ska bli SUGFÖRVIRRAD. Ett däggdjur, liksom, vars INSTINKT är att SUGA. "Jag frågade på BVC om jag kunde ge napp och det fick jag". Så bra. BVC TILLÄT napp. Jag tror att jag ska fråga på BVC om det är dags att byta storlek på blöjorna snart. Vad har hänt med oss tjejer?
Med risk för att trampa någon på tårna nu...
Först vill vi bli gravida, och när vi väl BLIR det ska vi GNÄLLA i nio månader över hur hemskt det kommer att bli att FÖDA barnet. Redan där tror jag att man bäddar för en långt värre förlossning än nödvändigt. Visst, man kan vara rädd - det har man ALL rätt att vara - men någonstans efterlyser jag litet realistiskt tänkande hos oss kvinnor. Sedan, där det väl ska till att FÖDA barnet finns det de kvinnor som blir FÖRVÅNADE över att det gör ont eller tar tid. Wake up, liksom, vad tror de? Att man ska se ut som Jennifer Aniston i "Vänner" när hon lätt svettig med perfekt smink säger "Aaaah!" och fixar fram en knodd?
Därefter kommer man hem med sitt barn och kan... Inte göra någonting. Inte fatta några som helst beslut gällande sitt barn. Vi måste FRÅGA PÅ INTERNET om det är normalt att barnet sover mycket/litet, äter ofta/sällan, om bajset är normalfärgat och hur ofta andras barn bajsar och så vidare. Däremellan tror man på BVC som en gudom, verkar det som. "Inte ge napp nu, ajabaja!" Sugförvirrad my ass. Jag blir TOKIG. Googlar man på just ordet "sugförvirrad" får man en hel del träffar. FRÅN FORUM. Tillförlitiligheten är enorm. Eller så inte. Googlar man på "nipple confusion" mammals får man fram en del andra träffar men uppenbarligen inte tillräckligt många för att övertyga mig. Icke sa nicke. Hur många matar sina hundvalpar med sked om inte tiken vill ge dem? Eller är flasklammet förbytt mot skedlammet?
VILL man ge sitt barn napp - eller en sked vatten varje dag som jag försöker med Eira - ska man utgå från sig själv.
"Tycker JAG att det här är lämpligt? Känns det bra för MIG? För OSS? Vad säger MAGKÄNSLAN?"
Är man inte helt tappad bakom en vagn förstår man själv vad som är okej och inte.
I början med Eira hade jag enormt dåligt samvete så fort flaskan och ersättningen åkte fram åt henne. Vilken dålig mor var inte jag, som gav henne ersättning istället för bröstet? (Jag hade läst på nätet...) Jag grinade och skrek åt Magnus att fan heller att min dotter skulle få ersättning för att bli mätt, bättre var väl om jag satt med henne 24/7 vid bröstet då! DÅ skulle jag ha lyssnat på den egentliga magkänslan: Det viktiga är att ungen blir mätt och nöjd. Inte att tillfredsställa ett gäng moralhoppor på Familjelivsforumet.
Och ibland tänker jag att storfamiljen är ett utdöende släkte. Att stora syskonskaror kommer att vara mer undantag än regel i framtiden, åtminstone i Sverige. Jag baserar detta på det faktum att så många väljer att skaffa ETT barn och no more eftersom "det var så hemskt att föda barn att jag aldrig mer tänker göra om det". Jag kanske låter elak och som en besserwisser, men vad blir resultatet? Ett land med bara bortskämda ensambarn som framtida makthavare?
Det kanske är ett elakt inlägg, jag vet inte, men avsikten är inte den. Jag blir bara förtvivlad, på något sätt, över hur otroligt dumma vi gör oss. Hur inkapabla att tänka själva och fatta beslut vi har blivit. Var någonstans försvann den starka, självständiga kvinnan och när inträffade det s.k. "bimbobakslaget"? Vi tror oss mogna nog att skaffa barn men inte mogna och kompetenta nog att ta hand om dem efter eget huvud.
Hur gör beduinkvinnorna? Eller mammorna i Bangladesh? Vilket BVC ringer de och frågar om råd? Kanske en långsökt parallell men likväl...
Nu snurrar jag snart in mig i grejer här, så jag ska avsluta, klä på mig själv, Magnus och packa ner Eira i korgen. Vi ska till H&M och luncha innan det är dags för tredje gången akupunktur. Och nej, vi ska inte gifta oss nu, jag och Magnus. Sofia och Walter ska gifta sig och jag ska vara brudtärna. Därav klänningsgrejs igår. Men visst blir jag sotis när jag ser hur otroligt vacker Sofia blir i sin lika vackra klänning...
("Är man en sämre förälder som köper begagnat åt sina spädbarn?" - JA, era jävla puckon, säg inte det högt eller soc kommer och plockar ungen. Bättre heroinist än en begagnad vagn!)
Och ibland är det direkt...farliga frågor. ("Min dotter har magsjuka och inte fått i sig just någon vätska på tre dagar, vad ska jag göra?" - Jag vet inte, men du kanske skulle börja med att ringa någon inom sjukvården? Kanske akuten om det är så? Eller helt enkelt ge fan i att sitta vid datorn och fråga hobbyläkare om saken och MÅSTE du prompt RÅDFRÅGA om hur du ska agera kanske du inte skulle skaffa kids från första början!)
Men något av det absolut FÅNIGASTE jag vet är råden om att MATA BABYN MED SKED för att den inte ska bli SUGFÖRVIRRAD. Ett däggdjur, liksom, vars INSTINKT är att SUGA. "Jag frågade på BVC om jag kunde ge napp och det fick jag". Så bra. BVC TILLÄT napp. Jag tror att jag ska fråga på BVC om det är dags att byta storlek på blöjorna snart. Vad har hänt med oss tjejer?
Med risk för att trampa någon på tårna nu...
Först vill vi bli gravida, och när vi väl BLIR det ska vi GNÄLLA i nio månader över hur hemskt det kommer att bli att FÖDA barnet. Redan där tror jag att man bäddar för en långt värre förlossning än nödvändigt. Visst, man kan vara rädd - det har man ALL rätt att vara - men någonstans efterlyser jag litet realistiskt tänkande hos oss kvinnor. Sedan, där det väl ska till att FÖDA barnet finns det de kvinnor som blir FÖRVÅNADE över att det gör ont eller tar tid. Wake up, liksom, vad tror de? Att man ska se ut som Jennifer Aniston i "Vänner" när hon lätt svettig med perfekt smink säger "Aaaah!" och fixar fram en knodd?
Därefter kommer man hem med sitt barn och kan... Inte göra någonting. Inte fatta några som helst beslut gällande sitt barn. Vi måste FRÅGA PÅ INTERNET om det är normalt att barnet sover mycket/litet, äter ofta/sällan, om bajset är normalfärgat och hur ofta andras barn bajsar och så vidare. Däremellan tror man på BVC som en gudom, verkar det som. "Inte ge napp nu, ajabaja!" Sugförvirrad my ass. Jag blir TOKIG. Googlar man på just ordet "sugförvirrad" får man en hel del träffar. FRÅN FORUM. Tillförlitiligheten är enorm. Eller så inte. Googlar man på "nipple confusion" mammals får man fram en del andra träffar men uppenbarligen inte tillräckligt många för att övertyga mig. Icke sa nicke. Hur många matar sina hundvalpar med sked om inte tiken vill ge dem? Eller är flasklammet förbytt mot skedlammet?
VILL man ge sitt barn napp - eller en sked vatten varje dag som jag försöker med Eira - ska man utgå från sig själv.
"Tycker JAG att det här är lämpligt? Känns det bra för MIG? För OSS? Vad säger MAGKÄNSLAN?"
Är man inte helt tappad bakom en vagn förstår man själv vad som är okej och inte.
I början med Eira hade jag enormt dåligt samvete så fort flaskan och ersättningen åkte fram åt henne. Vilken dålig mor var inte jag, som gav henne ersättning istället för bröstet? (Jag hade läst på nätet...) Jag grinade och skrek åt Magnus att fan heller att min dotter skulle få ersättning för att bli mätt, bättre var väl om jag satt med henne 24/7 vid bröstet då! DÅ skulle jag ha lyssnat på den egentliga magkänslan: Det viktiga är att ungen blir mätt och nöjd. Inte att tillfredsställa ett gäng moralhoppor på Familjelivsforumet.
Och ibland tänker jag att storfamiljen är ett utdöende släkte. Att stora syskonskaror kommer att vara mer undantag än regel i framtiden, åtminstone i Sverige. Jag baserar detta på det faktum att så många väljer att skaffa ETT barn och no more eftersom "det var så hemskt att föda barn att jag aldrig mer tänker göra om det". Jag kanske låter elak och som en besserwisser, men vad blir resultatet? Ett land med bara bortskämda ensambarn som framtida makthavare?
Det kanske är ett elakt inlägg, jag vet inte, men avsikten är inte den. Jag blir bara förtvivlad, på något sätt, över hur otroligt dumma vi gör oss. Hur inkapabla att tänka själva och fatta beslut vi har blivit. Var någonstans försvann den starka, självständiga kvinnan och när inträffade det s.k. "bimbobakslaget"? Vi tror oss mogna nog att skaffa barn men inte mogna och kompetenta nog att ta hand om dem efter eget huvud.
Hur gör beduinkvinnorna? Eller mammorna i Bangladesh? Vilket BVC ringer de och frågar om råd? Kanske en långsökt parallell men likväl...
Nu snurrar jag snart in mig i grejer här, så jag ska avsluta, klä på mig själv, Magnus och packa ner Eira i korgen. Vi ska till H&M och luncha innan det är dags för tredje gången akupunktur. Och nej, vi ska inte gifta oss nu, jag och Magnus. Sofia och Walter ska gifta sig och jag ska vara brudtärna. Därav klänningsgrejs igår. Men visst blir jag sotis när jag ser hur otroligt vacker Sofia blir i sin lika vackra klänning...
Magnus kastratlöfte, Örebrodag med klänning och Eira-fika...
First things first.
06 ringde väckarklockan och jag är den enda morgonpigga i vår familj. Hade Magnus kunnat låta som Eira gjorde (skrik, kink, gnäll) hade han nog gjort det. Nå, han har jobbat en vecka, så har är förlåten. Eira gnällde i bilstolen tills hon kom in i bilen; lights out och hon vaknade mycket lämpligt i Örebro.
I Örebro var vi helt ensamma i bröllopsbutiken och det där var årets största lögn. ALLA ska gifta sig och ALLA var DÄR för att införskaffa lämpliga kreationer till sin högtidsdag. Jag hittade dock en klänning både jag och Sofia var nöjda med och... Den fanns inte i rätt färg. Oh crap. Förhoppningsvis går det att få tag på den i rätt nyans eftersom det var en killerdress och jag och Magnus ska få åtminstone en Eirafri natt på hotell... Under tiden fick Eira vara med pappsen och Walter på långpromenad i Örebro. Eira cafédebuterade också och på något sjukt sätt blir jag stolt över Flarn-Farsan som tar sin tös på café. Bounspoäng inför hotellnatten i juli...
Efter mat och årets första semla - den godaste jag ätit! - begav vi oss hemåt lagom i tid till att lyssna på schlagerpremiären på P4. När Caroline af Ugglas sjöng lovade Magnus att han skulle låta kastrera sig om hon vann. Tydligen ansåg han att chansen för Carro Pippi att ens gå vidare var... Minimal. Hemma insåg jag att Eira nog kommer att få syskon ändå, men skrattet blev gott när Caroline gick vidare inte en utan TRE gånger sammanlagt. Nå, hon lär inte vinna. Kvällens copycat var den där lillkillen - Jonathan någonting - som lyckades med bedriften att helt uppenbart ha rippat både Jackson Family's "ABC" och Westlife's "World of our own". Pinsamt värre.
NU vill jag kvällsfika och försöka stoppa Eira i säng. Hon har sovit hela vägen hem och är kanonpigg medan jag och Magnus är tämligen trötta. Det är söndag imorgon dock, så vi kan sova hur länge vi vill! :D
06 ringde väckarklockan och jag är den enda morgonpigga i vår familj. Hade Magnus kunnat låta som Eira gjorde (skrik, kink, gnäll) hade han nog gjort det. Nå, han har jobbat en vecka, så har är förlåten. Eira gnällde i bilstolen tills hon kom in i bilen; lights out och hon vaknade mycket lämpligt i Örebro.
I Örebro var vi helt ensamma i bröllopsbutiken och det där var årets största lögn. ALLA ska gifta sig och ALLA var DÄR för att införskaffa lämpliga kreationer till sin högtidsdag. Jag hittade dock en klänning både jag och Sofia var nöjda med och... Den fanns inte i rätt färg. Oh crap. Förhoppningsvis går det att få tag på den i rätt nyans eftersom det var en killerdress och jag och Magnus ska få åtminstone en Eirafri natt på hotell... Under tiden fick Eira vara med pappsen och Walter på långpromenad i Örebro. Eira cafédebuterade också och på något sjukt sätt blir jag stolt över Flarn-Farsan som tar sin tös på café. Bounspoäng inför hotellnatten i juli...
Efter mat och årets första semla - den godaste jag ätit! - begav vi oss hemåt lagom i tid till att lyssna på schlagerpremiären på P4. När Caroline af Ugglas sjöng lovade Magnus att han skulle låta kastrera sig om hon vann. Tydligen ansåg han att chansen för Carro Pippi att ens gå vidare var... Minimal. Hemma insåg jag att Eira nog kommer att få syskon ändå, men skrattet blev gott när Caroline gick vidare inte en utan TRE gånger sammanlagt. Nå, hon lär inte vinna. Kvällens copycat var den där lillkillen - Jonathan någonting - som lyckades med bedriften att helt uppenbart ha rippat både Jackson Family's "ABC" och Westlife's "World of our own". Pinsamt värre.
NU vill jag kvällsfika och försöka stoppa Eira i säng. Hon har sovit hela vägen hem och är kanonpigg medan jag och Magnus är tämligen trötta. Det är söndag imorgon dock, så vi kan sova hur länge vi vill! :D
Sentimentalt buhu...
Jag borde egentligen springa och duscha nu eftersom Eira sover, men jag kan inte låta bli...
Hon är så fin, vår skrutt. I natt sov hon ända till 02 i vagnen innan hon ville ha mat. Mat fick hon och somnade om intill mig och imorse hann jag äta frukost med Magnus innan hon vaknade, kinkade och var hungrig. Så mat igen och hon slocknade. Jag låg och tittade på ungen i en dryg timme och lyssnade på hur hon andades. Hon är så fin att jag skulle kunna äta upp henne.
Och så tänker jag på att intill mig ligger en liten, varm och värnlös varelse som bara har mig och Magnus (bortsett från två släkter bakom som backup, men ändå...) och beror på oss. Som en liten valp som gör allt för att få vara kvar i flocken. En liten tjej som liksom jag vid vuxen ålder har barndomsminnen. Saker att le åt och saker som får ögonen att tåras.
En liten tjej som också kommer att ha drömmar, förhoppningar, förväntningar. Som kommer att känna besvikelser, lycka och lyckas, misslyckas, ramla och skrubba knäna men resa sig igen, borsta bort gruset - så småningom utan hjälp av mor eller far - och komma upp litet starkare och litet stoltare.
Hon är verkligen...det bästa som någonsin hänt. Min skrutt. VÅR skrutt.
NU ska jag duscha. Imorgon Örebro, btw, och prova fina fina klänningar. Jag hoppas Eira är en sweetie och sköter sig!
(Och det är sant som jag läste någonstans på nätet: Varje förälder har världens vackraste barn!)
Förresten var bilden nedan hysteriskt rolig. Jag hoppas nästan att den är äkta.
Hon är så fin, vår skrutt. I natt sov hon ända till 02 i vagnen innan hon ville ha mat. Mat fick hon och somnade om intill mig och imorse hann jag äta frukost med Magnus innan hon vaknade, kinkade och var hungrig. Så mat igen och hon slocknade. Jag låg och tittade på ungen i en dryg timme och lyssnade på hur hon andades. Hon är så fin att jag skulle kunna äta upp henne.
Och så tänker jag på att intill mig ligger en liten, varm och värnlös varelse som bara har mig och Magnus (bortsett från två släkter bakom som backup, men ändå...) och beror på oss. Som en liten valp som gör allt för att få vara kvar i flocken. En liten tjej som liksom jag vid vuxen ålder har barndomsminnen. Saker att le åt och saker som får ögonen att tåras.
En liten tjej som också kommer att ha drömmar, förhoppningar, förväntningar. Som kommer att känna besvikelser, lycka och lyckas, misslyckas, ramla och skrubba knäna men resa sig igen, borsta bort gruset - så småningom utan hjälp av mor eller far - och komma upp litet starkare och litet stoltare.
Hon är verkligen...det bästa som någonsin hänt. Min skrutt. VÅR skrutt.
NU ska jag duscha. Imorgon Örebro, btw, och prova fina fina klänningar. Jag hoppas Eira är en sweetie och sköter sig!
(Och det är sant som jag läste någonstans på nätet: Varje förälder har världens vackraste barn!)
Förresten var bilden nedan hysteriskt rolig. Jag hoppas nästan att den är äkta.
Sådär fjantkul...
Blev utmanad av Sandra att kolla bland mina bildmappar, ta den 6:e mappen och den 6:e bilden, lägga upp och skriva något om. Måste själv utmana tre stycken att göra detsamma, så jag väljer Emme, Minna och Sinnika (och för den delen också Tessan/Dirren om de/han vill)
Här kommer så min bild:
(Bilden tagen av Jenny eller Johanna som var på Island samtidigt som jag)
Eftersom det inte är jag som tagit bilden har jag ingen egentlig personlig förankring till den, men den är ganska talande vad gäller var vi bodde någonstans, i Dalvik på norra Island, där det i princip kändes lika isolerat och ensamt som det där huset ser ut att vara. När molnen ser ut som bergen på bilden där får jag fortfarande brutalångest eftersom Island var... En riktigt jobbig del av mina ringa snart 26 år.
Och så kvällens parentes: Det ska vara Magnus dotter till att bli lugn i vagnen och skratta åt Lasse Erikssons sång i "De norrbottniska satansverserna". Snacka om lokalpatriotism vid dryga två månader, liksom. Sötunge. Sötpappa.
Här kommer så min bild:
(Bilden tagen av Jenny eller Johanna som var på Island samtidigt som jag)
Eftersom det inte är jag som tagit bilden har jag ingen egentlig personlig förankring till den, men den är ganska talande vad gäller var vi bodde någonstans, i Dalvik på norra Island, där det i princip kändes lika isolerat och ensamt som det där huset ser ut att vara. När molnen ser ut som bergen på bilden där får jag fortfarande brutalångest eftersom Island var... En riktigt jobbig del av mina ringa snart 26 år.
Och så kvällens parentes: Det ska vara Magnus dotter till att bli lugn i vagnen och skratta åt Lasse Erikssons sång i "De norrbottniska satansverserna". Snacka om lokalpatriotism vid dryga två månader, liksom. Sötunge. Sötpappa.
Ännu en ointressant update...
Jaa, jag vet! Jag har inget alls att skriva om egentligen. På något sätt har jag blivit så sjukt blasé - oengagerad borde vara mitt namn. Jag orkar inte. Har ingen lust. Finner ingen mening alls i att... Någonting alls.
I natt vrålade hon sådär igen och till slut fick jag sätta mig i soffan med henne och låta henne suga på bröstet till hon var nöjd. En dryg timme senare sov hon, så jag försökte lägga henne i vagnen men icke. Då åkte hon ner i vår säng - det gick att ha henne där då eftersom hon var för trött för panikkavande - och fick bröst ett tag till. Jag är så totalt slut. Det är inte roligt och jag vet att livet inte är roligt men inte trodde jag att jag på något sätt skulle avsky det här så mycket. Dagarna går ut på att hålla henne lugn och nöjd och eftermiddagarna till att försöka försöka grunda så bra att hon kanske slipper vråla i timmar framåt natten. Det är mitt liv. Och däremellan en dusch när Magnus kommit hem. Jag räcker inte till för allt jag vill vara.
Jag håller dock tummarna för att det ska gå över de närmaste månaderna. Någonstans läste jag att kolik inte håller i sig mer än till typ fyra månaders ålder och hon blir tio veckor imorgon. Sex to go om vi har otur. Men det måste bli bättre. Det MÅSTE bli bättre.
Värst av allt är nog hur sjukt besviken jag är på mig själv. Jag har inte Magnus tålamod. Jag kan inte prestera som han kan, och det får mig att känna mig ännu sämre och än mer uppgiven. Och när jag känner mig så fruktansvärt kass blir allt ännu tyngre.
Eller så helt enkelt: Gud, låt mig sova tills dess att det här är över och så kan jag glömma att det överhuvudtaget varit.
I natt vrålade hon sådär igen och till slut fick jag sätta mig i soffan med henne och låta henne suga på bröstet till hon var nöjd. En dryg timme senare sov hon, så jag försökte lägga henne i vagnen men icke. Då åkte hon ner i vår säng - det gick att ha henne där då eftersom hon var för trött för panikkavande - och fick bröst ett tag till. Jag är så totalt slut. Det är inte roligt och jag vet att livet inte är roligt men inte trodde jag att jag på något sätt skulle avsky det här så mycket. Dagarna går ut på att hålla henne lugn och nöjd och eftermiddagarna till att försöka försöka grunda så bra att hon kanske slipper vråla i timmar framåt natten. Det är mitt liv. Och däremellan en dusch när Magnus kommit hem. Jag räcker inte till för allt jag vill vara.
Jag håller dock tummarna för att det ska gå över de närmaste månaderna. Någonstans läste jag att kolik inte håller i sig mer än till typ fyra månaders ålder och hon blir tio veckor imorgon. Sex to go om vi har otur. Men det måste bli bättre. Det MÅSTE bli bättre.
Värst av allt är nog hur sjukt besviken jag är på mig själv. Jag har inte Magnus tålamod. Jag kan inte prestera som han kan, och det får mig att känna mig ännu sämre och än mer uppgiven. Och när jag känner mig så fruktansvärt kass blir allt ännu tyngre.
Eller så helt enkelt: Gud, låt mig sova tills dess att det här är över och så kan jag glömma att det överhuvudtaget varit.
Så...tisdag, var det väl?
Grejen med att vara hemma med Eira och inte ha något vettigt liv är att det liksom inte riktigt spelar någon roll vad det är för dag. Helgerna är förvisso litet roligare eftersom Magnus är hemma, men i övrigt är det nästan strunt samma. På ett sätt tycker jag att det är jätteroligt att vara hemma och ta hand om Eira, medan en annan sida av mig kreverar över att inte ha någon vettig sysselsättning. Det är litet liksom livet fortsätter för alla andra - de som har jobb, skola eller något annat att göra om dagarna - medan jag står helt stilla i en värld av mat, bajs, skrik och... Ingenting alls.
Jag menar, jag är inte alls husmorstypen. Att pyssla hemma är något jag formligen avskyr. Städning, tvätt, "tvungen" matlagning och allmän annan markservice är det värsta jag vet. Man gör det en gång och bara vetskapen om att man måste göra samma sak om en timme, imorgon eller om en vecka gör det outhärdligt. Jag skulle hellre göra en sak EN gång men göra det förbaskat bra. Repetativt arbete är pest.
Å andra sidan vill jag vara hemma och se Eira le, ha nackträning med henne och somna intill henne när Magnus gått till jobbet på morgonen. Det ljuvligaste som finns är att ta upp en nyvaken, gnällande tös ur vagnen, lägga henne mot min axel och lukta på hur sömngott hon luktar. Om jag jobbade missade jag det. Och jag börjar ana hur fort det går: För några veckor sedan var hon inte alls lika "med" i blicken. Nu registrerar hon vad som händer på ett helt annat sätt och som sagt är hon avsevärt starkare i nacken. Snart kan vi nog ha henne med vid matbordet i stol istället för i babysittern på golvet...
Ibland får jag vibbar av att... Nej, jag vet inte. Jag saknar Piteå en hel del, faktiskt. Nackdelen med Piteå är att jag är för bunden till min familj här nere och det blir så långt. Så sällan. Så konstigt. Kanske handlar det bara om att jag skulle behöva träffa nya människor här, om att VI skulle behöva göra det. Och göra sådana där saker som vi bägge gillar. Det verkar liksom vi blir här, på något sätt. Magnus gör kanonbra ifrån sig på jobbet och ingen kunde vara stoltare över honom än jag. Samtidigt har jag ett enormt behov av socialt umgänge och H&M har inte alltid tid. Dessutom vore det roligt att träffa... Ja, några som liksom ÄR som vi och HAR det som vi. Mysko va?
Jag menar, jag är inte alls husmorstypen. Att pyssla hemma är något jag formligen avskyr. Städning, tvätt, "tvungen" matlagning och allmän annan markservice är det värsta jag vet. Man gör det en gång och bara vetskapen om att man måste göra samma sak om en timme, imorgon eller om en vecka gör det outhärdligt. Jag skulle hellre göra en sak EN gång men göra det förbaskat bra. Repetativt arbete är pest.
Å andra sidan vill jag vara hemma och se Eira le, ha nackträning med henne och somna intill henne när Magnus gått till jobbet på morgonen. Det ljuvligaste som finns är att ta upp en nyvaken, gnällande tös ur vagnen, lägga henne mot min axel och lukta på hur sömngott hon luktar. Om jag jobbade missade jag det. Och jag börjar ana hur fort det går: För några veckor sedan var hon inte alls lika "med" i blicken. Nu registrerar hon vad som händer på ett helt annat sätt och som sagt är hon avsevärt starkare i nacken. Snart kan vi nog ha henne med vid matbordet i stol istället för i babysittern på golvet...
Ibland får jag vibbar av att... Nej, jag vet inte. Jag saknar Piteå en hel del, faktiskt. Nackdelen med Piteå är att jag är för bunden till min familj här nere och det blir så långt. Så sällan. Så konstigt. Kanske handlar det bara om att jag skulle behöva träffa nya människor här, om att VI skulle behöva göra det. Och göra sådana där saker som vi bägge gillar. Det verkar liksom vi blir här, på något sätt. Magnus gör kanonbra ifrån sig på jobbet och ingen kunde vara stoltare över honom än jag. Samtidigt har jag ett enormt behov av socialt umgänge och H&M har inte alltid tid. Dessutom vore det roligt att träffa... Ja, några som liksom ÄR som vi och HAR det som vi. Mysko va?
Man blir aldrig nöjd...
Jag har gnällt över att Eira inte har sovit, att hon bara skrikit och så vidare. Nu sover ungen. Hon har vaknat tre gånger sedan midnatt, ätit, fått ny blöja och... Somnat om. Vi hade en stund på förmiddagen, hon och jag, när hon tittade på tvättmaskinen och garvade och jag sjöng litet för henne, men sedan var det gnugg i ögonen och däcka i vagnen. Helt... Otroligt. Jag ska njuta av det, jag vet, men nu funderar jag nästan på om hon är sjuk på riktigt. Nå, hon andas i vagnen och vänder runt med täcket på olika sätt, så lever gör hon då!
Det är NU jag borde ha tagit tillfället i akt och städat - hos oss är det tämligen asvidrigt efter x antal veckor som mer eller mindre gått ut på att få Eira lugn och nöjd. Men egoisten i mig har tillbringat dagen (japp, jag var vaken redan kring 09...) med att spela EQ och slösurfa. Inte ens tvätten har jag tagit reda på eftersom Eira sover i rummet.
Ikväll ska vi på akupunktur igen. Jag tror verkligen på att det funkar. Folk får prata placebo bäst de vill, men när min drygt två månader gamla dotter tvärdäckar efter att ha blivit stucken, ja, då pratar jag verkan mer än något annat!
Och, om någon vill vara barnvakt är det här nedan en film jag SÅ gärna vill gå och se på bio när den kommer!
Och hur gick det...?
På fredagen sade mamma att hon skulle vara nattbarnvakt så jag och Magnus lämnade Eira hos mamma. Då hade hon redan sovit där från 15.30 och kring 19.30 åkte jag och Magnus därifrån.
Vi tog en tripp till Oxberg för att sätta på värmen men kom oss inte ens ner till huset med nya bilen, varför vi gav upp tanken på övernattning där. Åkte hem istället och här kommer det ultimata beviset på hur fånig man blir som nybliven mamma. Allt jag kunde tänka på var 1) vilken usel mamma jag var som lämnade min nio veckor gamla tjej hos MIN mor för att få sova en natt och 2) när jag kom innanför dörren och såg Eiras socka på golvet, den tomma barnvagnen i sovrummet och det blöjklädda skötbordet i badrummet och började gråta över att hon inte var med oss och på hur hemskt det skulle vara om hon dog osv.
När jag coolat ner mig en del spelade vi Everquest 2 ett tag och sedan tog jag en lavadusch. Straxt innan midnatt kröp jag ner i sängen för att läsa Gardells fenomenala "Om Gud" men hann inte så långt innan mor min ringde och sade att jag fick komma och hämta Eira som bara skrek. Vid det laget kändes det litet som att det inte spelade någon roll att hon skrek: Jag längtade förtvivlat mycket efter henne. När jag väl kom till mamma SOV vårt lilla Flarn. Bestämde mig då för att trots det stanna hos mamma över natten och 00.30 vaknade tösen och fick mat av mig. Lade henne därefter i vagnen och hon somnade omedelbums. Halv två kröp jag i säng, somnade en dryg timme senare och vaknade innan 05 av... Att det var tyst i huset. Eira hade sovit hela natten, praktiskt taget. Hon fick mat igen innan 06 och vid 09 var jag tvungen att väcka henne eftersom vi hade akupunkturtid klockan 11.
De som tvivlar på akupunkturens verkan borde ha varit med. Dels satte Mona inte mindre än 20 nålar och tre sådana där klistermagneter eller vad det nu är i mina öron och jag kände hur ett valiumliknande vattenfall sköljde över mig och jag SLAPPNADE AV för första gången på veckor. Sedan stack hon Eira en gång i varje hand och Eira som vid det laget vaknat efter bilturen och börjat korva sig i bilstolen, kasta med huvudet osv slocknade. Rakt av. Stick stick och lights out. Jag sov på vägen hem och sov hemma igen mellan 15 och 18. Eira vaknade för mat men sov även hon därefter.
Kring 20 vaknade Eira på allvar igen och började gasta. Vi försökte avleda med bröst och bad och vaggning och allt möjligt till midnatt då jag tog henne med mig till sängen. Halv två - och nittio minuter bröstätande senare - var jag lika ledsen som liten Eira så Magnus tog henne, lade henne på mage (ajabaja enligt Socialstyrelsen) i vagnen och en dryg halvtimme senare sov knodden. Halv tre sov även jag och Magnus och uppenbarligen vaknade Eira först på morgonen, för när jag vaknade vid 11 hade jag henne intill mig. Hade något vagt minne av att jag matat henne under natten men var inte riktigt hundra, så jag har faktiskt sovit en hel natt för första gången på nio veckor.
Folk har frågat om det är kolik Eira har haft, och jag har svarat att "No, goddammit, det är INTE kolik!" Men frågan är - kolik eller ej? Mona pratade om kolik - att det säkert var så - och när jag Googlade "kolik" märkte jag och Magnus att samtliga symptom stämde in på vårt Flarn. Akupunkturen ska funka på tre gånger, menade Mona, och gör det inte det sticker hon i öronen på Eira också. Imorgon kväll ska vi dit igen och förhoppningsvis, förhoppningsvis är det en god del bättre då. Tre gånger har vi råd med - man får prioritera - men blir det fler är det litet frågan om. Hur som: Jag klarar inte av att ha det som vi haft det i flera veckor nu.
Ooh, en sådan roman jag skrivit om... Absolut inget alls egentligen. Kanske ville jag bara skriva av mig litet. Eira sover efter en lång frukost och nackträning - hon är kanonbra på mage nu, lyfter huvudet och HÅLLER det där också. Hon fattar bara inte riktigt hur hon ska koordinera armar och ben för att ta sig fram, så hon liksom ormar sig fram, sakta men säkert och blir redigt förbannad när det inte går som hon egentligen vill. Hon är en riktig tosis, vår tjej!
