Jag vaknade kring 05 imorse av att det kändes liksom någon eller något stack mig i fingret. Ungefär sådär som det sticker till när man ska kolla blodsocker eller liknande... Kanhända drömde jag något i den stilen. Hur som var det rätt creepy.

Idag är one of these days då jag fundrar på framtiden, och jag kollar platsannonserna, hittar en del här och en del där, men törs av någon anledning inte riktigt. Och mamma säger att det är dags för mig att dra igen men jag frågar vart och varför, och känner att jag är så trött på att flytta och faktiskt har jag inte tillbringat så här lång tid på samma plats på många, många år. Ett år imorgon.

Det känns litet som att det här med livet och den förmodade karriären inte är bara för min skull, utan för att inte göra människor omkring mig besvikna. Lillebror åker till något Öststatsland i höst, ska bli läkare, och min veliga lillasyster ska lyckas bli undersköterska till nästa år. Jag vet att jag borde känna mig stressad, och på något sätt gör jag det, men hur lätt är det att välja när man inte vet?

Och jag undrar för vem det är jag ska lyckas? Handlar det om att ens föräldrar - eller i mitt fall förälder - vill kunna se sina ungar efter tonåren och litet till och säga att de lyckades skapa ambitiösa, framgångsrika människor? Till viss del, ja.

Men crap, jag blir alltid så vemodig när jag tänker så här, funderar på varför jag inte gjorde som alla andra: Bet ihop under gymnasietiden och sedan helt enkelt utbildade mig till något vuxet. Så vet jag med mig att det nog inte heller hade funkat. Jag har aldrig varit en sådan som "bara vetat" vad jag ville bli. Eller vad jag vill bli.

På jobbet frågar de ofta om det där med vården verkligen är något jag vill syssla med, och jag svarar velande att jag nog helst hade velat skriva...  "Så skriv då!" säger människor och jag svarar att man måste vara realistisk, för att skriva kommer jag nog aldrig att få göra, inte på det sätt som är jag. Kanske mest eftersom jag inte riktigt vet vilket sätt som är jag. Således måste jag göra något annat eftersom man måste ha pengar.

Jag beklagar ofta för mig själv att jag aldrig blev en del av de där estetgängen, men för Guds skull, man var tvungen att vara så jävla märkvärdig och politiskt korrekt för att få ingå i den exklusiva skaran. För att inte tala om den uppsjö palestinasjalar man var tvungen att ha och jag hade bara två, så då så! Dessutom saknade jag rosafärgat, spretigt hår och hångelvänliga läppar målade i någon suspekt färg. 

För mig har det alltid handlat om att "komma hem", om att hitta det där som är jag, och de där som är liksom jag, och jag funderar på om det faktiskt ens existerar något dylikt?

Det enda jag verkligen lärt om mig själv är att "ambivalens" är mitt andranamn. Vissa dagar undrar jag verkligen hur det är ställt med mig mentalt, om det kanske finns en diagnos att sätta på hur jag är? Trots allt är jag ett barn av åttiotalet, och vi har lärt att det som inte går att behandla med piller inte finns...