...och går det som det ska - att hon växer och mår gott som hon ska - så får vi finfrämmande i november. Så livet kan bli. Och som bonus kommer hon att hata oss om sisådär femton år för att hon fyller år så sablans sent. *garvar* Så kan livet bli, det trodde ni inte va? ;) 

Känslor, alltså. Tillbaka i Piteå och jag står inte ut med den här lägenheten. Försökte verkligen sova i natt men slumrade av och till; först efter sju, åtta någon gång lyckades jag somna och sov lugnt till halv tio. Det känns så ruggigt otacksamt men jag kreverar vid tanken på ännu en natt här. Och så är jag så... Det är så otroligt jävla virrigt. Deprimerad närmast, kanske. Det känns litet som jag verkligen släppt allt och jag vet inte alls vad jag ska göra med någonting alls. Hem. Jag vill hem. Bort från den här lägenheten. Bort från att känna mig så stört otrygg. Jag vet inte någonting överhuvudtaget och borde ta tag i tusen saker men energin är verkligen som bortblåst. Helt jävla fucked up och jag skulle inte ens vilja att världens värsta person kände liksom jag gör nu.

Kanske hjälper frisk luft, kanske borde jag ta en promenad. Om inte annat borde jag handla. Om inte annat borde jag åka till skolan och ta tag i allt bestyr där. Om inte annat borde jag... Åtgärda så himla mycket. Men mest av allt vill jag bara... Bort. Och hem. Eller sova till allt är över. Tänk om det vore möjligt. Illamående är jag också. On top of it all.