Jag börjar förstå hur arbetslösa människor känner sig. Nu har jag inte jobbat på två dagar och jag får panik.

SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.

För jag menar, jag blir galen på att inte ha någon som helst rutin och inte heller något direkt syfte med dagen. Och så blir jag så in i bomben stressad över att en lönespec är lägre än den andra och på samma gång blir jag förbannad över det faktum att jag har betalat pengar till A-kassan i snart ett år men ändå inte kommer att få stämpla eftersom jag jobbat för litet. Amen igen.

SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.

Att söka ett nytt jobb just nu är dessutom en omöjlighet eftersom sommarvicket drar igång om en månad och hur skulle det bli om jag lyckades skaffa mig ett fast heltidsjobb och säga till nuvarande chefen att hon minsann får fixa någon annan med så kort varsel?

SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.

Snart ringer jag till jobbet och tjatar om att få komma dit. Jag avskyr verkligen att känna mig så här ineffektiv och sysslolös. Hur segt kan en dag gå, liksom??!!

SnällaGodeGudLåtMigFåGåOchJobbaAmen.

Och jag har satt på elementen i huset igen. Likväl sitter jag med arméns värmetröja och fårskinnstofflor och fryser så jag håller på att gå åt. Vidare kokar jag potatis. Någonstans i all sysslolöshet måste jag äta. Det går trots allt inte att leva på enbart kaffe och kärlighet. Eller hur det nu var sagt.