Jag har aldrig tidigare upplevt det. Känslan av att längta efter ledighet och inga direkta måsten. Ska jobba på onsdag och torsdag kväll - jag gnäller inte över det, tvärtom - men min tanke hade varit en heldag i Oxberg med krattning och liknande sysslor för att sedan dra med hunden hemåt framåt kvällen och grilla. Jag hade velat ha tid att vårstäda där, tid att rensa, kasta, behålla och tid att fixa en brygga och en ny gräsmatta istället för den min vidriga kusin förstört för något år sedan och sedan aldrig återställt. Hade velat ha tid att hjälpa mormor i trädgården och hade velat ha tid att... Bara vara. Och jag har aldrig känt så.

Men faktum är att det nog vore riktigt skönt att kunna ha... Semester. Betald semester och tid att göra allt det där på. Det känns liksom så många saker är så annorlunda, jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Idag blev i alla fall en hyfsat effektiv dag trots att den inte hade utsikter att bli det: Jag har kört bilen till och från verkstaden, gått två långpromenader med doggen, lagat middag och rensat litet i trädgården med mormor. Nu är det läggdags snart eller åtminstone dags för kvällsfika: Jag svälter ihjäl!

Imorgon kommer Magnus och jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir så bra, så bra!

Det är SÅ vår ute och jag är SÅ uppåt och energisk! Dels jobbade jag igår - bara det var en uppåtkick och ytterligare en kick i "inte journalistik"-riktningen. Jag tål inte sittajobb och jag tror nog inte att jag vill bli journalist. Faktum är att det vore kanonskönt att utbilda mig till något jag VET att jag får ett fast jobb inom när jag slitit klart istället för att riskera projektanställningar, vick och gud vet vad. Hösten står i alla fall jävligt klar för mig, vilket är... Skönt på sitt sätt och annorlunda på sitt sätt.

Stannar hemma en extravecka och låter Jeff och Chrille transportera upp bilen till norr. För egen del är det jobbtanke och Magnus kommer ner över valborg (YES!) och det ska krattas och grillas, kolla på eld och pratas pension. Därefter upp igen en vecka och söndagen därpå till Riga med modern. Sedan gott folk är det nedförsbacke och jag ska försöka bli klar med så mycket som möjligt i skolan innan jag åker hemåt for real. Fick sommarschemat vad gällde nattjobbbet igår och jag går på midsommarhelgen på nattschema. (Midsommarhelg = storhelgsob = drygt trettio timmar = cash i juli!)

A.t.m: Vänta på att lunchen ska bli klar och därefter släpa doggen till stugan och slita ner gammal humle från väggarna.

Just nu är jag jätteglad och ska jag fortsätta vara glad kommer Magnus att vara ledsen. Gör jag som han vill kommer han att bli jätteglad och jag kommer att bli ledsen och bitter. Det är så ruggigt tråkigt att det uppenbarligen inte går att vara glad och lycklig med honom. Hur det än blir kommmer en av oss att göra något den inte vill. Jag tycker att det är ruggigt tråkigt. Det förtar glädjen på något sätt. Men stannar jag i Piteå kommer jag bara att bli en sådan där person jag inte vill bli och jag vägrar göra det för att någon annan ska bli nöjd. Ego, jag? Uppenbarligast. Det är bara så ruggigt jävla tråkigt.

...så är det i sanning våren. Jag älskar våren här hemma, där luften är på ett alldeles speciellt sätt och man kan andas ganska lätt. Imorse fick doggen springa själv på gräsmattan och jag tog bara täckjackan och satte mig på trappen för att andas. Bilrutorna var nerisade men jag tror inte att det dröjde ens en timme innan solen hade smält allt. Och i dikena är det tussilagos. Överallt gula mjuka tussilagos vilket påminner om de otaliga gånger vi cyklade hem från skolan och stannade på vägen för att plocka med blommorna hem till mamma.

Det känns litet som om jag tänker för mycket these days, tänker på saker jag verkligen inte behöver tänka på riktigt än. Tänker på hur hösten blir, om Magnus får något jobb eller inte, det bekymrar mig sjukt mycket och jag kan inte göra något åt det... Tänker på var jag ska bo och exakt vad jag ska företa mig. Kanske är det därför jag inte får sova som jag vill, jag vet faktiskt inte...

Nu ska jag i alla fall släpa med mig doggen på en litet längre promenix än bara vanliga rundan. Frisk luft is the shit. Sedan Chrille och Sågmyra bara för att avrunda dagen med mormors stek. Kan funka. Verkligen funka.

Jag fick två perioder nattjobb på vanligjobbet och det känns otroligt bra. Hemma i Gagnef hela sommaren och så fundrar jag på om jag ska läsa in matte och naturkunskap och söka sjuksköterska till våren. I Gagnef. För min del blir det absolut bäst av flera olika anledningar. Nu tänker jag strunta i att vara deppig: Är det något jag varit den senaste månaden så är det just deprimerad. Nu får det jävlar i mig vara nog med sådant: Jag har alldeles för mycket att se fram mot för att grubbla och ha ångest.

Faktum är att jag minsann tror att jag ska ta en lång dusch och sedan åka ut till stugan och kolla läget. Ja, det ska jag.

Eller nej, inte fikafunderingar. Mer en struktur eller ett försök till den. Jag vacklar enormt och den smartaste lösningen som jag kan se det är att antingen ta ett studieuppehåll typ NU, skaffa lägenhet och jobba i Dalarna. Den andra lösningen är att byta skola - om nu det är möjligt - och gå klart den här terminen i Piteå bara för att i början av juni flytta hemåt Dalarna igen. Och sommarjobbba och så här. Till hösten får jag så plugga i Falun istället. Värre saker har hänt och trots allt lutar det mesta åt att Dalarna is the shit for the future as I see it.

Någon konkret lösning har jag inte riktigt men jag förstår att jag inte kan vara kvar i Piteå; desto längre jag stannar där, desto större är risken att jag inte alls kan ta mig därifrån sen. Det funkar inte riktigt att skapa struktur i en cirkel när man plötsligt befinner sig i en fyrkant. Då måste man tänka om och nu har jag gjort det. På något vis ska jag hem och det så fort jag bara kan.

Nu ska jag köra syster till bussen.

Jag mår så illa över allt och har sådan ångest som ligger och sjuder där under. Sådant gör mig trött och apatisk men trots det kan jag inte sova. Faktum är att jag skulle vilja att allt var över och jag var färdig för krematoriet. Mitt liv är inte som jag vill ha det men nu är jag så illa tvungen att åka med. Jag mår pyton.

Nu ska familjen ha lunch.

Efter många om och men anlände jag omkring 00.30 på Farmen med en känsla av att sväva ovanpå allting. Sjuttio mil sätter tydliga spår, kan jag säga! Åt en hamburgare med familjen och stupade sedan i säng bara för att... Sova kasst precis hela natten. Jag har inte gjort annat än drömt mysko saker och då jag vaknade för en dryg halvtimme sedan kändes det som... Konstigt. Och plötsligt blir jag så ambivalent vad gäller framtiden. Jag vill plugga färdigt, så mycket är säkert, men på något sätt ligger separationsångesten vad gälller min flytt härifrån och sjuder under ytan. Det är litet som att jag kan det här, känner igen det här, vet vad allt handlar om och där uppe... Där uppe har jag ingen aning om någonting. Även om jag trivs i Piteå - verkligen trivs i Piteå - så känns det aningens bittert att veta att jag aldrig mer kommer att bo här. Aldrig mer i Gagnef. Inte jobba här igen. Inte ha någon egentlig tillhörighet. För faktiskt, det är litet så det känns.

Och på samma gång känns det så konstigt att inte riktigt veta vad jag ska göra klockan åtta på morgonen när jag vaknar och det är alldeles tyst i huset. Gosh, jag måste verkligen sluta tänka.

Sluta tänka och testa lillbrorsans från älven nyupppdragna lax.

Jeff: Bränn ut Pärleporten tills imorgon. Och Barnatro. Och så har vi Blind Guardian-skivan också. Det blir bra.

Jag har hittat inte bara Pärleporten och Barnatro utan också O Store Gud, Kostervalsen och Drömmen om Elin. För att inte tala om Det Var Dans Borti Vägen, vilken är en allsångshöjdare. Faktum är att jag tror att jag ska bränna en allsångsskiva till imorgon...

Nej, packningen är fortfarande inte klar. Later.

Jag borde, måste och ska: PACKA DEN FUCKING VÄSKAN INFÖR DALATRIPPPEN IMORGON.

Faktum är att jag inte kan vänta på att få komma iväg. Det känns liksom våren kommer närmare. Dalarna är blott en föreläsning bort: efter lunch imorgon sticker vi.

Nu ska jag duscha och SEN packa.

Jag är så djävulusiskt trött på vintern. Trött på snön. Trött på kalla snålblåstvindar. Trött på tröttheten som blir när det bara är grått grått grått. Trött på att behöva pälsa på mig tjocktröjor och tofflor för att vara inomhus. Och samtidigt längtar jag efter den där gungstolen, kaminen och fotogenlampan som är så oslagbar på kvällarna med det lugn det ger.

Förresten fick jag tillbaka 3200 på skatten så tack så mycket.

Jag är så torftig these days, men det är liksom hjärnan inte fungerar som den ska: Växeltelefonisten arbetar deltid och därför blir det litet som "Ett plus ett, jomen...det vet jag ju vad det är! Öööh... Två!"

Och mest av allt är jag less på den fucking snöstorm som rasar utanför kåken. Det är liksom jag skulle kunna gråta för mindre... På fredag eller lördag bär det av hemåt Dalarna. Nu ska det faktiskt bli skönt. Skoldags och vanlinfo inför hösten nu, vad det nu ska ge mig... Jag kan inte riktigt avgöra det. Men, dit ska jag, om inte annat för att kanske försöka få med killarna på lunch. Det blir MITT val!

Midnattssen kväll igår hos Jeff där rödvinsdunken och whiskeyflaskan gästspelade grabbarna mellan och jag är... *trumvirvel* Skadeglad när jag ser Magnus bakfylla. Får man skriva så? Eller än värre ens tänka så? Själv är jag pigg och kry och uppe och studsar sedan 07.30. Han å sin sida har frukosterat på Ibumetin och ligger nu i sängen och menar att han kanske borde druckit mer vatten - druckit vatten if you ask me - igår men att han nog får skylla sig själv för att han inte gjorde det. Jag längtar efter kiwi och småler när jag ser honom, och tanken på att det blir jag som får köra till Haparanda har slagit mig mer än en gång. Haparanda och Tornio, Ikea och Alko och slutligen finsk korv vilket är en Lisa-favvo.

Nå, ingen idé att terrorisera någon för bakfylla; en annan gång är det min tur och mina bakfyllor är inte nådiga... Nu är det duschdags och sedan kiwitime. Jag har nog tre, fyra stycken kvar. Frukt is the solklar shit.

Magnus har allt mer börjat fråga vad jag gjort Kung Bore eftersom vintern inte varit vinter på det här sättet på många, många år. Igår snöade det två decimeter och jag backade fast bilen på gårdsplanen i Älvdal så Magnus fick komma och dra loss mig. De där två decimetrarna har regnat bort nu och även om en hel del vitt ligger kvar på marken är det mest grått och slask. Dagsformen? Egentligen bra men... Av någon anledning känns alllt... Trist. Jag gjorde något sådant där fånigt vuxentest på nätet och fick en egentlig ålder på 36 och jag vet att jag inte ska bry mig om något så trivialt men ibland känner jag mig helt enkelt för gammal. Och ändå har jag rediga fem år kvar till trettio.

När jag var klar med städningen av min studentlägenhet nu bara för någon månad sedan storgrinade jag över det faktum att saker och ting aldrig blir som man tänkt. Jag hade verkligen tänkt leva studentliv per definition, engagera mig i allt möjligt och sedan festa, festa hejvilt i sann studentanda. Men jag menar... Jag hade redan gjort det, var klar med det, och jag säger inte att sådant är för evigt, men åtminstone för stunden. Det kommer med all säkerhet en dag då jag finner något slags intresse av att gå ut på krogen igen, dansa och skrika mig hes för att överrösta allt annat ljud som är. Just nu längtar jag mig dock bara bort till något varmare ställe - vilket spelar ingen roll men jag menar inte neråt as in hell - och restaurangmiddagar efter klockan åtta, nio på kvällen och bara vara.

Nå ja... Jag får fortsätta i den sorgligt vardagliga världen och börja den med att fixa frukost.

Min sambo. Ibland är jag gnällig i onödan, men heck, jag skyller det på hormoner. Så kan det vara. Nu film i soffan. Jag är en trist Svensson men faktum är att jag bryr mig niente om vare sig krogen, SMASK eller partaj. Just idag är det superskönt att ha käkat god middag, socialiserat över en fika och botaniserat en stund i videobutiken. NU är det äntligen dags att se film.

Något, o något har hänt och jag skulle kunna skylla lathet på det hela men jag hänvisar tilll "trötthet" vilket varit - ÄR - ett faktum de senaste veckorna. Jag befinner mig med ett stycke ny baby i bärbart format i ett stycke ny lägenhet i icke transportabelt format och förundras över Magnus icke sviktande energi och engagemang. Han är duktig. Och tålmodig.

Jag å min sida är en levande bergochdalbana och det faktum att jag gråter halvhysteriskt precis varje dag suger musten ur mig. Sickfuck moi. Allt känns så... Annorlunda, på något sätt. Flyttångest kanhända, eller kanske att allt känns så seriöst helt plötsligt. Att det liksom går mot att vara vuxen på riktigt, eller i alla fall försöka, och det skrämmer skiten ur mig eftersom "vuxen" innebär att ta ansvar för så otroligt mycket, men jag vet att "vuxen" inte behöver innebära livets slut, tvärtom. Kanske är det då det börjar och det känns i alla fall bra att jag har sommarjobbet fixat... Men visst, hur mycket jag än skulle vilja finns det inget facit till något alls...

Något jag inte riktigt kan begripa är hur jag orkar ha ångest över så otroligt mycket. Typ allt. Över att inte vara bra i skolan. Över att inte lyckas i arbetslivet. Över att vara en dålig flickvän - eller än värre dålig fru och mamma då den dagen kommer. Över att vara asocial och otrevlig - vilket jag just nu är då jag har tålamod NOLL med människor och de facto idiotförklarar merparten av de personer jag "måste" träffa. Över min jämrans emetofobi. Över att äta elller inte äta -  just nu föredrar jag inte trots att jag verkligen borde.

Kanske handlar allt om att försöka tänka mer positivt men det är ack så svårt. Dock, någonstans mellan feber och nästäppa inatt drömde jag något konstigt men känslan var bra och jag kan lämna det därhän. Det enda jag med säkerhet vet är att det gungar fruktansvärt mycket hos mig och det är så ovant att ha någon...att inte slåss ensam. Vad det nu är att slåss mot, jag vet inte riktigt... Men, när man är låg är det svårt att se ljus. Trots att man vet att det är strålande sol och varm högsommar där på andra sidan. Egentligen alltså.

Nu ska jag ta mitt ansvar - vara en bit på väg mot snäll och duktig flickvän - och plocka in porslin i diskmaskinen innan det ska upp i skåpen. Av någon anledning känns det här så temporärt. Hur utången blir visar sig... Vi har pratat om det men just nu kör vi på det här. Hur framtiden artar sig visar sig.