Hon började straxt efter 16. Kring 18 fick vi nog och packade in henne i bilen där hon slumrade i drygt två timmar. Observera "slumrade". Inte tvärsov. Från 20.45 har det tjutits mer eller mindre non stop.

Jag går upp i limningen. De senaste veckornas hysteri har satt sig från skuldrorna, upp i axlarna, nacken, över huvudet och ner i käkarna. Faktum är att jag är helt trasig. På upphällningen. Jag står inte ut med hennes vrål. Jag står inte ut med att nätterna är så här. Att eftermiddagarna är så här.

Vi måste få sova. Magnus måste få sova. Det stressar mig också. Om hon bara ville sova mellan 01 och 05 vore jag så nöjd. Jag behöver inte mer. VI behöver inte mer. De här icke fysiska slagsmålen varje dag tar knäcken på mig. Och nu vägrar hon BabySemp också. Bara bröst. Nu har hon sugit i nästan 90 minuter. Jag orkar inte mer.

En gång var jag bra på att skriva. En hygglig skribent, liksom. Nu funderar jag över om "engelska" faktiskt stavas så som jag nyss stavade det. Mina knän är så fucked up nötta vid det här laget - bildligt talat - och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har funderat på att sätta på vattnet i badkaret och lägga mig på badrumsmattan och sova. När vattnet spolar hör jag knappt hur hon skriker. Helt fucked up är jag. Totalt.

...kommer x antal helvetiska.

Halv fyra imorse bestämde sig Flarn för att det var dags att somna. Nu är det samma visa som igår kväll: somna - vakna - vråla - somna - vakna - vråla. Mest vråla. Jag kreverar.

(Varning: Min blogg is becoming a babyblogg. För alla som vill läsa lustigheter, skvaller och världsaktualiteter - sorry. De ligger i AngelCarehinken med x antal blöjor och tvättlappar.)

Igår tjoffade Magnus ner Flarnet i vagnen när vi kommit hem från mamma som satt barnvakt åt henne när vi shoppade kostym. Hon var proppmätt på BabySemp och gnölade trots det. Till slut somnade hon dock och vi gick och lade oss. Kring 01 vaknade Flarnet igen och var VRÅLHUNGRIG. Hennes skrik hade kunnat väcka döda. Efter ytterligare en rejäl dos BabySemp tog Magnus henne igen, lade henne i vagnen... Och hon somnade om. 03.30 var hon hungrig igen, men trött som jag var fick hon krypa ner intill mig och äta istället. Jag hade tänkt lägga henne tillbaka i vagnen, men somnade med henne vid bröstet och vaknade först en timme senare. Lade henne då i vagnen - inga protester alls. Vid 07 vaknade hon igen av svältkänslor och vi försökte somna om ihop i sängen, men då hon trodde att det var lekdags (eller nåt) stoppade jag henne helt sonika tillbaka i vagnen IGEN. Och hon somnade. IGEN.

Hur jag sedan vaknade 10.30 med henne intill mig vet jag inte, men någon gång lär jag ha lyft ner henne i sängen igen. Nu sover/jollrar hon dock i vagnen igen, mätt och belåten.

Har jag fått en baby tillbaka av den barnmorska som bytte vid förlossningen?

(Det har varit ett stående skämt hemma hos mamma, att jag hävdar att C.H. som drog fram Flarnet bytte baby och tog min lugna åt någon annan medan jag fick skrikbabyn...)

Det enda som bekymrar mig med Flarns sovande - en av de stora anledningarna till att jag inte somnar samtidigt - är dels att jag är rädd att hon ska sluta andas. Risken för plötslig spädbarnsdöd är minimal, jag vet, men lik förbannat är jag LIVRÄDD att jag ska hitta henne blå i antingen sängen eller vagnen. Att hon dessutom envisas med att dra täcket över huvudet och köra in näsan antingen i just täcket eller madrassen gör inte saken bättre. Jag drar ner det, och hon drar tillbaka det i sömnen. Det är så hon vill sova, så...

Ja, jag hade gärna spenderat några tusenlappar (en och en halv) på ett andningslarm. Då hade både hon och jag kunnat sova lugnare och bättre.

Nu dags för mig att överväga mat. Jag ska fixa middag hos mor i eftermiddag så fasen vet om jag ska smälla i mig lunch nu...

Vad ska jag säga? Vårt Flarn är...skrikbaby. Bortskämd, tuttfixerad och lömsk bajsbaby. Med lömsk menar jag att hon kan skrika och skrika och skrika och just då man är redo att sälja henne till lägstbjudande tittar hon på mig och ler så sött som bara hon kan. Lömska unge. Älskade unge.

Men annars... Hon kommer inte till ro. Jo, i söndags, då vi åkte till Sälen bara för att testa nybilen. Ända hemifrån till Stöten kom vi innan hon kom på att det fanns bröst i bilen och således ville smaska. Nästan fyra timmar, med andra ord, och hon dog inte ens litet av svält.

Jag måste lära mig att inte tycka så förtvivlat synd om henne. Det ÄR inte synd om henne. Hur skulle det kunna vara synd om ett barn som får mat när hon skriker, har rena, torra kläder och är alldeles övermåttan älskad?! Men likväl, hon kinkar och jag faller till föga.

Igår satt jag med henne i soffan från 23 till nästan 02. Hon på sin favvoplats, vid bröstet, snuttandes. Somnade gjorde hon och jag försökte lägga henne i vagnen = brutalskrik. Bröst igen, liksom mental suck. Straxt innan 02 efter fortsatt snuttande hade jag fått nog och tänkte att hon väl kunde få ligga vid det där förbenade bröstet i sängen, åtminstone. Yeah right. Ett kasande utan dess like och då tröt tålamodet. Tre timmar sugande på en bröstvårta är inte... Well, go figure.

Nu ligger Flarn i vagnen sedan en dryg timme. Sover - vaknar - skriker - somnar - vaknar - skriker och jag SKA inte falla den här gången. Det är inte synd om henne.

DET ÄR INTE SYND OM HENNE OCH HON ÄR MÄTT OCH TORR OCH HAR INTE ONT UTAN ÄR BARA FUCKING SPOILED AV MIG SOM ÄR INTILL HENNE SÅ FORT HON YNKAR TILL.

Pust. NU ska jag duscha för dagen.

PS: Aldís då? DET var ett fint namn!

Flisan kinkade över både ersättningen och vagnsläggningen så 01.30 gav jag upp och lade henne intill mig i sängen för en god portion höger bröst. Bad mama, bad mama, jag vet, men sedan sov vi till 04.30 då det var dags för mat igen. Klev därefter upp för typ två timmar sedan - lyxmamma! - och efter matning, nackträning och blöjbyte snusar hon sött i vagnen, peppar peppar. Just nu, i skrivande stund, känns allt hur familjevänligt och sött som helst.

Förresten så har vi ny bil att hämta i eftermiddag. Tjoho! Ny bil, förvisso inte vacker men ack så (tadam!) praktisk, billig och bränslesnål, och sedan som avslutning middag hos H&M till senkvällen. The Fleece better behave then!

Det är fantastiskt så fort tiden har gått, förresten. Idag är Flarnet exakt åtta veckor gammal. Helt sinnessjukt. I synnerhet när jag kikar i spegeln. För åtta veckor sedan påminde jag om en smärre koloss och igår hade jag en klänning i storlek small på mig. Litet kula på magen fortfarande och är väl allmänt otränad, men jag är nog rätt fit ändå trots att ha varit gravid i nästan ett år.

Nu är det helg och jag får ro över min lilla familj i två dygn. Gissa vad Flarn-Farsan vill ro över i två dygn? Inte Mat-Mamman den här gången, utan snarare nybilen - namn kommer senare - så vi åker med eftersom både jag och tösen älskar att åka bil! Tjohoo!

...men det känns bättre med DFN och hennes fucked up sömn. Nu börjar vi få litet rutin och hur mycket det än skär i mig BLIR det inget snutt vid bröstet bara för att. I natt sov hon i vagnen till 04.30 och den som sov sämst var jag. Som sagt kan jag inte sova riktigt; lyssnar bara efter hennes andetag hela tiden.

Det funkar till och med så bra att vi har badat idag. Det har vi inte gjort sedan innan DFN kikade ut. Kikade också på "Antikrundan" ihop, även om jag somnade på slutet. Förhoppningsvis håller det i sig.

*tumhåll, tumhåll*

Fortfarande ingen bil som dykt upp. Om den hade kommit imorgon hade det känts toppen. En hel helg att leka av sig med nybil, liksom.

Och namnmässigt så är vi nog tillbaka på scratch och fundrar på Eydís. Kan man heta Eydís Brynedal?

NOT by request, bara för att mamman inte har ngt för sig och för att DFN sover. Yeeah!




Är man tre dagar gammal är det inte så lätt...






"Nu känner jag igen mitt barnbarn!" som mamma skulle ha sagt.

Alternativt:

Flarns min efter AD-droppar.






Pappahumor: Kräkbody och... Ja, vi lägger en strumpa på huvudet!



För mig är hon ljuvligast i världen.

Jag har tänkt.

- Barnförsäkring - check.

- Namn - check.

- Vaccinationer - nästan check.

- Framtida boende - helt lost.

När ska man ställa sitt barn i bostadskö? Alltså inte i Gagnef eller Borlänge, men de större städerna.

Stockholm, Uppsala, Lund, Malmö, Örebro och så vidare?

Alla vet att bostadsköerna i Hufvudstaden är helvetiska och skulle det vara på så vis att DFN om nitton år vill plugga där (av någon sjuk anledning...) så skulle det kännas skönt att ha grundat med åtminstone en liten, liten, pyttepytteliten chans till bostad. Iofs är väl chansen större att jag och Magnus vinner jackpoten på V75 utan att ens spela på pållar, men likväl.

Studentlägenheter i Uppsala är svårt att få, och dyrt som fasen. Och är det så i Uppsala borde detsamma gälla i Lund.

(Hur det nu kan komma sig att studentboenden öht kan kosta mer än vanliga hyresrätter? Nu syftar jag inte på Uppsala specifikt, men att betala nästan 5000 varje månad för KORRIDORSBOENDE är sinnessjukt. Vi får en tvåa för mindre...)

Så hur gör man? Ställer man sin snart tvåmånaderstös i bostadskö med HENNES personnummer eller med sitt eget? Och mina andra barn då, alltså de jag hoppas få sen? Jesus så snurrigt.


Och så dagens fråga: Hur kan man MISSLYCKAS med tillagningen av en Varma Koppen-soppa? Jag som alltid måttar EXAKT 2dl vatten - kokande - i en kopp med pulvret. HUR? HUR? HUR? Det var min lunch, det!

...så höll Flarnet konsert till 04.30 i natt.

Jag som började min plan i söndags. Inget "bo vid bröstet" utan mat när det är hunger, inte för att det är mysigt. Ersättning till natten och vagga till sömns i vagnen -  det funkade i söndags och hon sov tre och en halv timme själv. Mellan 02.00 och 05.30. Heavenly. (Själv låg jag vaken till 03.30 och lyssnade så hon andades, men det är en annan femma...)

Igår kväll var dock allt lönlöst. Vad vi än gjorde var det inte bra för DFN:
 
Vagn - VRÅL.
Famn - VRÅL.
Säng - kink, kasande och slutligen VRÅL.  

NEJ, hon har inte kolik. Hon blir bara övertrött och kommer inte till ro. Och JA, vi har testat det mesta i boken.

Grejen med Flarn är att det verkar vara litet "på sekunden" som gäller. När första gäspen kommer. När första sömngnugget i ögonen kommer. Bums ner i vagnen, vagga och "Edelweiss".

Jag vet att det är bara baby nu - jag har inte mycket annat till liv än baby att berätta om. Ett namn har vi åt henne nu, och jag ska faktiskt skriva på papperen och skicka in dem. 

Hon blir en Olivia.

Efter mormors farmor. Sådant är coolt. Min mormor är född 1914 och hennes farmor blev 99 år gammal. På den tiden, va! Snacka schyssta gener!

Nu ska jag ta tag i Försäkringskassan innan babyn vaknar: Ska vi ha råd med sommaren - tre större tillställningar plus någon slags semester - måste jag börja jobba igen a.s.a.p. Har jag tur kan jag gå helger och kanske kvällar iaf, om mor min kan ta Olivia ett par timmar mellan mig och Magnus. Om jag FÅR, that is, för jobbet och Försäkringskassan.

Torsdag natt. Mer eller mindre vrålande unge. TV.nu.

Klockan är straxt efter midnatt och vad som finns att välja på är ett redan sett avsnitt "Two and a half men" alternativt "Stjärnorna på slottet" där Jonas Gardell står i fokus. Gardell, givetvis, tills han börjar berätta om Gud och sin dementa mor = STORBÖL från mig och STORBÖL från DFN men av två helt olika anledningar.

(DFN: Det är SLUUUUUT i brösten och jag är TRÖÖÖÖÖTT men kan inte SOOOOOMNA!)
(MAMMAN: Åh HERREGUD så vackert och HUR kan man vara så... ÅÅÅH, JONAS! Och snälla snälla tös, håll tyst!)

Nästa avsnitt "Two and a half men" går mig helt förbi på grund av gallskrikande knodd. Jag tar till skönsång och sjunger "Edelweiss" om och om igen. Flarnet lugnar sig trots min inte allt för väna stämma. På nedervåningen hör jag grannen tassa omkring. 01.15 börjar "Numbers" och jag hinner se de första knappt fem minuterna innan knodden vaknar med ett ryck och börjar gallskrika. Jag berättar för henne att jag inte nypt henne och att hon verkligen borde sova. Stänger av TV:n och börjar gå runt, runt i lägenheten för att få tyst på henne. 01.50 resignerar jag och inser att hon skriker oavsett TV eller ej, varför jag ser SLUTET på "Numbers" och faktiskt skiter i att hon gallskriker.

02.05. "Ally McBeal".
02.20. FLARNET SOVER OCH MAMMAN DANSAR MENTAL SEGERDANS!
02.50. DFN har sovit en halvtimme, precis så lång tid som det enligt boken ska ta för spädbarn att gå ner i djupsömn. "Ally McBeal" är slut och jag tassar in till sovrummet med en lealös Näktergal i armarna. Försiktigt lägger jag tösen bredvid Sovande Sambon tillika Flarn-Farsan och smyger mig ut för att gå på toaletten.
02.53. ILLVRÅL. Jag hör grannen gå på toaletten.
02.55. "Hope & Faith" på TV4. För vårt barn spelar det ingen roll om miljön är lugn och dämpad eller om vi befinner oss på en konsert. Vill hon inte sova så gör hon det inte, och vice versa.
03.15. "Tredje klotet från solen". Där går gränsen. Jag stänger av TV:n och börjar beta av ALLA sånger jag kan, alltmedan jag vaggar en vrålande tös i famnen och tar några rundor till i lägenheten. Trots min fina repertoar vägrar hon resignera.
04.00. Jag får nog och väcker Magnus. Trots allt har han sovit nästan fyra timmar.
04.30. Jag slumrar in till ljudet av Flarnets vrål från vardagsrummet.

Halv sex lägger Magnus DFN bredvid mig i sängen - sovandes. Därefter har den lilla ligisten sovit sig genom FEM telefonsamtal, en timme läsning med lampan lysande och två "mamma upp ur sängen"-studsar. Hon sover ÄN, trots blöjbyte och matning. Ligist. Bandida. Sötnos.

När man har fött barn flyttas man - om allt gått som det ska - till BB. BB är ett ställe som liksom... Äh.

VARFÖR I HELVETE ERBJUDER MAN INTE ALLA NYBLIVNA MAMMOR EN WEEKEND PÅ BB EFTER TVÅ MÅNADER?

När man nyss klämt ur sig knodd uppskattar man det inte riktigt, fullservicen på BB. Man förstår inte hur otroligt UNDERBART det är att HA MÖJLIGHETEN att trycka på en knapp, få in en barnsköterska, uska eller barnmorska på rummet och kunna säga till denna ett slappt "Jag skulle verkligen få behöva sova någon timme, VILL ni ta henne ett tag? Hon har skrikit i X timmar nu och vägrar tystna..."

Sedan, då man fått sova några timmar, kommer de med babyn som vill ha mat. Därefter skulle de RENT TEORETISKT kunna ta knodd igen, så man får somna om och sova BEKVÄMT (dvs att för första gången på åtta veckor slippa ligga med ena armen ovanför huvudet och andra bakom ryggen för att knodd prompt ska ligga kloss mot ens mage, och dessutom ha mer än 40 cm säng att ligga i) till nästa matning och bajsbyte. Så, på morgonen kan någon knacka på och säga att det finns frukost - bara att gå och hämta - och då man ätit klart i lugn och ro utan skrikande knodd på armen kan man i lugn och ro mata baby.

Dagen som skulle följa skulle vara det bästa: Ingen matlagning att tänka på. Ingen tvätt. Ingen städning. Inga FÖRBANNADE JÄVLA SOPOR som måste gås ut med.

Bara jag och knodd. Hon och jag. Best buddies. Fri amning. Bara peace, love and understanding.

Tills natten kommer och bara VETSKAPEN om att jag ytterligare en natt skulle kunna få sova i stort sett ostört skulle få mig att sova gott, skrik eller ej.


(Nu ska jag hänga tvätt, förbereda en entrecôte jag tog fram ur frysen igår och sedan hålla tummarna för att DFN kanske sover en liten stund. Eftersom hon inte gjorde det inatt kan man ju alltid hoppas på mirakel.)

Förresten fyller jag år i februari. Behöver jag säga vad jag önskar mig i 26-årspresent?

En av mina darkest secrets är att jag trots allt gillar den där skiten som i folkmun kallas romantik. Problemet är bara att jag har så otroligt svårt att hantera romantiska situationer. Jag menar, föreställ er scenen i "Vänner", när Monica ska fria till Chandler och har tänt ljus i hela rummet och inte kan få fram orden för att hon är så rörd: Skulle jag komma hem och finna lägenheten full med levande ljus och en Magnus på väg att fria skulle jag troligen kläcka ur mig något i stil med "Har vi glömt att pröjsa elräkningen?" SÅ taskig tajming, liksom.

Istället hävdar jag att romantik är att få en kupévärmare, ett par långkalsonger eller en vetekudde till den onda axeln mitt i natten, trots att jag nyss vräkt ur mig förolämpningar. Och ja, det uppskattas, men trots allt, faktum kvarstår:

NÄR EN MAN KOMMER MED NÅGOT SÅ SVENSSON SOM REJÄLT MED FÄRSKA RÄKOR OCH VITT VIN, JA, DÅ FALLER JAG PLADASK. TVÅ FAVVOSAR I ETT, LIKSOM.


Nu är det lördag och jag har precis tillagat och ätit mina COOP-frysta räkor, slängt i mig en knapp deciliter vitt vin eftersom DFN var matad och klar. Allt till de ljuva tonerna av babyskrik i vänsterörat.

Sade jag att jag var en sucker för romance? 

Eller EN sak iaf.

Han kan vifta på öronen.

Efteråt pustar han ut av ansträngningen.

Ganska gulligt, faktiskt, och nu vet jag varför DFN också kan det.

Jag köpte en klänning som jag hade på mig idag, en helt hyfsat söt klänning från Lindex, en jag kunde hala fram boobsen i för att mata DFN. Hela dagen - från 12.00 till kring 20.00 - hade klänningen klarat sig okräkt. BVC - okräk. Mamma och matning - okräk. Hem och matning - KRÄK. På axeln. Givetvis.

Okej, jag kanske ska erkänna att jag kryddar, det är trots allt inte kräk som i jättespya. Det är kräk som i "DFN kan inte rapa utan att en del av maginnehållet eller det som är på väg dit kommer upp igen". Händer oftast i vår säng, dock, varför jag måste försöka passa med antingen papper eller handduk. Således kommer det sig att vårt sovrum ser ut som något betydligt mer perverst än babykräk med gammalt papper, nytt papper och mer eller mindre inkräkta handdukar. Erotik. Jag börjar vänja mig vid...mammarollen? 

Hemmets nya addiction kallas annars "Everquest 2" och jag antar att det är bra att jag har något att göra... Nästa vecka tror jag att Öppna Förskolan här öppnar efter juluppehållet och jag fundrar på att gå dit och kolla vad det handlar om. Inte för DFN's skull, utan mer för min egen. Jag känner inga föräldrar här och med litet tur kanske jag skulle kunna hitta andra i närheten som inte heller har något direkt liv annat än babykräk och bajsblöjor. Babysim vore annars ett alternativ, men frågan är vilken tjej som känner sig jättehot efter att ha varit gravid nästan ett år? Visst handlar babysim inte om att visa sin läckra lekamen, men innan jag svidar på mig en bikini... Nja... Svanskotan måste ha läkt nog mycket för bodypump igen, innan, är jag rädd... *flinar*

På namnfronten har vi fortfarande inte bestämt oss. Jag vill ha en Alva. Åtminstone ville jag det från början, men alla heter Alva, men trots allt har jag alltid sagt att en dotter ska heta Alva... Återkommer när eller om det bestäms. Tills vidare är hon DFN, Flarn, Snäcka och Gud vet vad mer.

Nighty.