Jag tror att det är nionde dagen av gråväder och regnrusk. Det känns liksom vore det november igen, humöret signalerar tydligt höstdepp och allt känns verkligen bara alldeles förjävla tungt. Av ingen anledning alls, egentligen.

Sverige top 40 på RixFM och jag orkar inte ens bry mig om reklamen. Nu behöver jag ljuspunkter, men det verkar litet som att sådant som får andra människor att känna sig på topp bara skapar ångest hos mig. Tänker litet på det där Desperate Housewives-avsnittet i vilket Susan ger sig upp i bergen för att jaga efter Mike och får en gudie med sig vilken är väldigt frank. Guiden säger till Susan att hon är oförmögen att bara njuta av livet, att hon skapar sin egen dramatik för att inte bli uttråkad. Okej, jag VET att det är en amerikansk skitserie egentligen, men jag är nog litet så. Kan inte bara settle down, vara nöjd och harmonisk, utan måste skapa mig litet action i vad det nu kan vara.

Jag är rätt... Vad heter det, måttlös? när jag väl företar mig något. Tränar jag så blir det verkligen träning som fan ett tag. Skriver jag så är det precis likadant. Plugget likaså. Får jag en hang-up på något annat är det bara det som gäller. Litet en livsperiodare är jag, om man kan kalla det så. Nackdelen med det, är att jag är precis lika måttlös vad gäller att deka ner mig i negativa tankegångar och tycka fruktansvärt synd om mig själv. Ungefär där är jag nu.

I tisdags, tror jag, regnade det som vanligt, och jag och mamma var eniga om att livet för tillfället var ganska meningslöst. Varför gick man ens upp på morgonen? Sådana dagar var man liksom berättigade att bara ligga i sängen eller på soffan och äta hejdlöst. Jag behöver något som triggar mig.

Trots att jag fått bra med jobb nu hjälper det inte riktigt. Jag är rastlös. Inuti-rastlös. Och om drygt fem timmar ska jag jobba.