Åker till Älvmötet för en morgonkaffe med Oona och stöter ihop med Åsa i dörren. Vi skrattar litet och Christer frågar vem av oss som haft bortamatch eftersom vi är där redan innan nio en lördagmorgon. Åsa ska till Göteborg, berättar hon, varpå Oona säger att "Jaha, nu kommer nästa" och Lina travar in genom dörren. Så har fröknarna Flin slutit upp för morgonskvaller och Christer takes off med argumentet att det hela blir litet för mycket när vi alla fyra är där. Jag tror att våren och solskenet ger oss alla en kick: Från vinterdepressioner och ångest i handväskorna har vi förvandlats till försommarläckra fröknarna Flin med endorfiner och vårkänslor på kinderna istället för allt rouge vi kletat på under vintern.

Jag tror att man ibland måste bara få njuta av stunden, glömma hösten och glömma den där vardagsgråheten som träder in någon gång fram mot november. Och vi pratar om framtiden, som vanligt, om var vi ska och vad vi vill, och alla enas vi om att det är så skönt att Oona öppnar sitt café: Det ger oss liksom en ursäkt att stanna kvar i lilla Gagnef. Trots allt har vi varandras sällskap. Och trots allt går det att leva hyggligt här; skaffa sig jobb, utbildning och så vidare. Men å andra sidan är vi alla uppåt nu, vi mår alla toppen, och sådana gånger lockar inte andra platser lika mycket. Kanske är det sommaren, kanske är det det faktum att vi börjar trivas med oss själva, jag vet inte riktigt.

Idag mår då jag alldeles strålande och har börjat läsa Carolina Gynnings "Ego girl" igen. Det är helt funkis och snart ska jag till jobbet igen. Life can be pretty fucking great sometimes. Let's just hope it stays that way!