Jag fortsätter med mina morgonpromenader och att gå "långvägen" till stan och tillbaka via skolan tar nästan fyrtio minuter. Det får vara okej med tanke på att man inte "behöver" gå lika länge på morgonen som på kvällen. That'll do, donkey, that'll do. Vidare frukosterade jag på en halv näve SpecialK Active, två smörgåsar, laktosfri filmjöl och hur mycket paprika som helst när jag kände ett tvång att spana in SpecialK.se eftersom det stod på flingpaketet. Helt meningslöst. Man kan vinna nya jeans för femtonhundra spänn där om man tar ett kort på sig själv i ett par för trånga jeans. Typ. Roligast bild vinner och då är det väl självklart att man måste spela på sin övervikt och det tragiska faktum att man inte längre kommer i sina jeans. Pinsamt. Jag vill förresten inte ha några nya jeans, inte förrän framåt jul. Jag ska försöka vara smalare framåt jul och jag kan fortfarande inte bli bulimiker vilket är synd eftersom Carolina Gynning skriver i Ego Girl att man har ungefär tvåochenhalvtimme på sig att spy upp vad man ätit innan det är "för sent". Tänk, hur mycket chips jag skulle kunna äta. (Att det sedan är supervidrigt att spy chips är en annan femma...)

Ah, hur som. Jag har inte ett skit att skriva om hittills denna morgon. Inte mer än att Kommunikationsvetenskaplig Introduktion på 7.5 poäng känns jobbig. Det räcker med att kolla på kurslitteraturen och jag upplever en välbehaglig trötthet bättre än vad Zopiklon någonsin gett mig.

Och, apropå Carro Gynning: Nu är hennes och Alex Schulmans bok på G. Flipp eller flopp? Det beror på vem man frågar.

Nu ska jag ta ut pengar och åka till skolan.

Kalkylerat, till och med. På det där med ätandet.

När jag var på Island åt jag följande varje dag: En liten skål cornflakes med mellanmjölk och en skivad banan till frukost. Till lunch typ en eller två mackor, alternativt cornflakes igen. Såvida det inte fanns annat att äta. Till mellanmål en macka. Till middag middag och sallad. Och så tränade jag tre gånger i veckan. Så, jag rasade i vikt, typ tolv, fjorton kilo. Att kunna hålla samma diet här hemma vore great. Från och med det att skolan börjar på allvar ska jag försöka skippa mat-luncherna. Det räcker faktiskt med typ lightyoghurt och en macka samt någon frukt. Och så middag på kvällen. Frukost är också bra och nödvändigt, i synnerhet om jag ska försöka ta en timme promenad innan pluggandet. Jag måste verkligen försöka. Nu är det kris och jag börjar bli sjukt tjock igen. Sådant blir ingen glad av, allra minst jag.

Nu ska jag plocka ihop grejer och fara på bodypump. Det får blir dagens Träning.

Skulle det vara så att någon sitter med ett jättebra viktminskningstips vore det grymt tacksamt att låta mig ta del av det.
Väldigt snällt, i sådana fall.

Frisören: Hmm, vad använder du för schampo?

Jag: Sådant där Head&Shoulders, för det mesta...

Frisören: Jaha, har du problem med hårbotten, typ mjäll?

Jag: Alltså, jag vet inte... Jag menar...

Frisören: Har du haft problem?

Jag: Nej, alltså... Jag har nog mest förutsatt att jag hade mjäll och så har jag använt mjällschampo för att liksom vara på den säkra sidan.

Frisören: (gräver i min hårbotten) Du har inte mjäll. Eller något hårbottensproblem. Och har nog aldrig haft det.

Jag: (förvånat) Jaha.

Frisören: Byt schampo.

Jag menar, något måste det ju vara, i synnerhet då jag två dagar i rad vaknar med känslan av att någon saddo-tandläkare utfört halvdana jobb i munnen på mig under natten. Och, anledningen heter visdomständer. Inte en utan tamej fan två. En uppe och en nere. På samma jävla sida. En lastbilschaffis med Största Lasten På Väg Till Tyskland skulle hellre få backa in i käften på mig. I'd be grateful. Mot mina painkillers. Nu. Sedan morgonpromenix.

Idag har jag verkligen varit Little Miss Sådär. Jag undar vad det här lågmälda, nästintill depressiva handlar om egentligen? Mycket tror jag handlar om att jag saknar jobbet. Saknar vuxenomgivningen och vetskapen om att jag gör något bra och dessutom får betalt för det. Så, jag grinar en skvätt - eller fler - och så låter jag det vara bra. Låter det vara nog. För jag menar, hur patetiskt är det inte att vara tjugofyra år gammal, sitta i Piteå och grina för att man vill hem till Dalarna? Det är åttiotvå mil, jag är inte tillbaka på Island utan returbiljett. Jesus, alltså. Jag säger då det. Men som tidigare skrivet blir jag inte förvånad om jag är tillbaka på hemmaplan efter jul.

Grejen är bara den att jag inte blir yngre. Jag kommer aldrig mer vara nitton, tjugo och tycka att det är kul att dricka sprit och skrika mig hes. Jag kommer aldrig mer att se något som helst underhållningsvärde i allt det där jag då såg ett underhållningsvärde i. Fördömande? Inte egentligen, bara på mitt sätt riktigt ointresserad. För mig är det inte ballt att två killar står och bankar på ens dörr i mer än tio minuter kvart över sju på morgonen för att ha ut mig på gården till morgongympa. Inte heller är det särskilt kul att gå på led och skrika i enochenhalvkilometer. Tråkig, jag? Definitivt. Nå, jag visste om det. Jag visste redan innan att de här två första veckorna inte skulle falla mig nämnvärt i smaken. Så är det. Little Miss Boring has spoken.

I övrigt...? Hmm... Mycket promenad idag och "ny" frisyr. I och för sig ser jag likadan ut hur folk än klipper mig, men vid åsynen av min lugg innan klippningen skrattade både jag och frisören. Varefter hon kapade av över en decimeter. Jag tror faktiskt att det är vettigt att klippa sig fler än en gång per år. Nu så? Samla kraft inför imorgon. Det är... Fest. Vilken surprise, inte sant? *grimaserar trött*

...stulen härifrån.

1. Vilket år är du född?

  (1983)



2. Hur definierar du din sexuella läggning?






3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?






4. Och din sämsta?





5. Vad söker du hos en partner?





6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamn)?





7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?





8. Vilken kändis är hetast enligt dig?





9. Vad gör dig avtänd?





10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?





11. Vilket kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?





12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?

Bilder som den här visar tydligt standarden på vår nollning:



Nu ska jag sova. Nollefrukost imorgon halv nio. Jag kanske är en partypooper men om inte annat så en vettig sådan.

Alltså: Varannan vatten, inte blanda, inte dricka efter ett specifikt klocklag och så vidare.

Men, det var inte riktigt vad jag avsåg just nu. Jag fascineras så av den effekt alkohol har på mig. Är jag uppåt går jag också uppåt på alkohol, blir hur kreativ och analytisk som helst. Är jag däremot låg åker jag ner än mer efter bara ett glas vin eller en flaska öl. Just nu är jag uppåt, och således har tvåochetthalvt glas vitt runnit ner kvickt som attan och redan efter första halva glaset stod jag i duschen och kom på ett jättebra bloggämne. Vilket jag givetvis glömde innan jag ens duschat färdigt. Jag inser att jag är långt ifrån ensam om att gå upp eller ner på alkohol beroende på sinnesstämning, hormoner eller vad det månde vara, men jag tycker ändock att det är relativt fantastiskt. Om inte annat är det fantastiskt vilket jävla gift vi svenskar insisterar på att hälla i oss på det sätt vi gör: Totalt måttlöst.

Och vi blir totalt måttlösa, något annat finns inte att säga. Jag menar, vilka annars - ja, förutom våra nordiska compadres - super på det sätt vi gör? Något som dock är signifikant för mitt eget drickande är att det faktiskt inte spelar någon som helst roll om jag dricker ett eller tio glas vin. Bakfylla och ångest är ett faktum. Nå, det får bli morgondagens problem. Ikväll tänkte jag åtminstone försöka ha skoj. No matter what. Jag är i alla fall på hyfsat bra humör.

Hur...perverst låter inte det på en skala? I Aftonbladet är det en nästan-sanning, bara med den modifikation att brorsan alltid var stand in i bingen. Men, så måste jag fråga mig själv: Hur stor är chansen? Alltså, nöjde sig tjejen med att bara göra det i sängen i två månaders tid? Blev hon aldrig sugen på en snabbis någon annanstans? Jag menar, för Guds skull, vi snackar om tyskar! Sedan NÄR blev tyskar pryda rent sexuellt?! Eller, så är det bara mina fördomar. Igen. Det vore ingen direkt nyhet, right?

Aftonbladet berättar även att SD skulle sitta i riksdagen om män fick välja. Jag tycker att det är ganska intressant, faktiskt. Folk häpnar ofta över att SD gått framåt så fort, men om övriga partier och övriga politiker helt enkelt kunde öppna ögonen och se bortanför sitt Djursholm skulle de nog se att något är helt åt helvete med den invandrarpolitik vi i nuläget har i Sverige. Jag vet att man inte får säga sådär utan att verka rasistisk och bara det är för jävligt, if you ask me. Kärnkraft och homoäktenskap får man kritisera, men shame on you om du ens snuddar vid vår urusla invandrarpolitik.

Nu måste jag verkligen borsta tänderna och bege mig till vägskälet och Emmelie.

Det värsta jag vet är när någon inte kan bemöda sig att visa ett uns tacksamhet när de besöker mig. Alltså, nu syftar jag inte på stående ovationer eller dyra presenter, men vanligt jävla hyfs, ska det vara så förbenat svårt? Är det något som står mig upp i halsen är det människor som inte ens kan erbjuda sig hjälpa till med vad som nu kan tänkas behöva hjälpas till med. Duka bordet. Plocka ur diskmaskinen/diskstället. Diska. Skala potatis. Bädda sin egen säng. Och så vidare. Sådana människor borde inte vara välkomna i någons hem, utan snarare hålla sig på hemmaplan och inte skämma ut sig själv, sina föräldrar och sin bristfälliga uppfostran.

Min mor har lärt mig artighet och för det mesta är jag artig. Det finns dock gånger och det finns människor jag hellre skulle kräkas på än behöva vara trevlig mot. (Det där är INTE ett drag jag delar med min mor; hon tror på att le och bita ihop medan jag är mer av principen "Vet hut, ändra på dig och dra sedan åt fanders!") Vill man slippa vara artig, och vill man slippa vara hjälpsam kan man checka in på Scandic. Ja, det är dyrt, men herrejösses, vad betalar man för då? Jo, att få frukosten serverad, sängen bäddad och rummet inklusive toaletten städad. Det enda man måste göra är att le mot receptionisterna när man kommer och går.

Jag minns när jag i stort sett bodde hos Exets föräldrar med honom, hur mamma då och då skickade med kött hemifrån som tack. Och jag minns hur fruktansvärt pinsamt det var när Exets pappa ringde oss en dag och var tvärilsk över att jag och Exet glömt plocka in efter frukost. Det är bland de gånger jag skämts mest i hela mitt liv. Jag menar, vi hängde ju jämt där. Sov jämt där, käkade alltid där. Det minsta som fanns att kräva av oss var att vi skulle plocka in frukosten och ta reda på efter oss. Alternativet? Att ge fan i det, bara ligga i sängen, sära på benen och lyckas göra sig impopulär hos en hel familj. I sanning en bedrift, må jag säga.

Min skrivlärare Janne sade en gång att jag var för artig, att jag kanske inte behövde fråga innan jag tog en macka hos någon etc. Could be, men jag klarar ändock inte av att bete mig så hos andra människor. Jag hade en väninna en gång - Ms. Cosmopolitan - som helt sonika kuna stövla in hos mig eller min mor, hälla upp sista mjölken, ta sista brödet eller vad sjutton det kunde vara och inte ens ha hyfs nog att säga tack. Att hon dessutom inte lyckades få tillbaka grejerna i skåp, kylskåp och diskmaskin var jävligt imponerande med tanke på hur väl hon visste var allt fanns...

Summa sumarum: Ohyfsade människor är pinsamma och definitivt inte välkomna hos mig.

Och sambon i det här fallet är min dator med fungerande bredband. Kärlek, big time, really.

Well, so what about Piteå? Det är höst, först och främst, och jag har börjat ta ut mitt höstdepp litet i förhand är jag rädd. Totalt onödigt men ack så ofrånkomligt i november. Grejen är bara att det är slutet av augusti, ny klass, nya människor och jag borde verkligen verkligen försöka socialisera. Men, så kommer jag till den där punkten då jag helt sonika sätter mig ner och säger "Varför då? Vad spelar sådant för roll i längden, i det stora hela?!" Asdumt och just oh so me. Nå, det ska väl ge sig den här gången som alla andra. Det gäller bara att rida ut stormen. Så kan det vara.

Nu ska jag... Hrrm. Jag vet faktiskt inte. Snorig är jag också, som fan. Det var den träningen, det!

Det känns litet liksom det vore på tok för onödigt att börja någon slags nedräkning, i synnerhet då tanken är att jag ska spendera tre år här. Nå, hur det blir med den saken återstår att se, med tanke på hur jag är och hur litet jag hittills lärt mig om trädgårdsskötsel. Det är litet så, att även om du rent teoretiskt vet hur man ska klippa gräset, rensa i rabatterna och så vidare, så ser grannens gräsmatta alltid mer välskött och lockande ut än din egen. Dock måste jag - I've said this before - lära mig ta hand om min egen tomt innan jag försöker mig på andras eller andra.

Liten update så: En vecka i Norrbotten, har hunnnit bekanta mig med såväl lägenhet som klasskompisar, lyckats få en punktering men inte fart på bredbandet. Har även hunnit med två träningspass, lyckats låta bli rökning annat än till festandet vilket det iofs har blivit snuskmycket av och jag är som bekant inte partypinglan nummer ett. Nåja. Snart börjar pluggandet, antar jag...

Ytterligare några insikter har jag kommit till under min veckolånga vistelse i Piteå:

- Dialekten här är MAKALÖS och den singelkille som närmar sig med sådant tal får mig knäsvag, oavsett hur han ser ut. Nästan.

- Grodor finns det gott om och jag är för hal för sådana. Yäkk. Gag me with a spoon.

- Jag måste komma in i "laga-mat-åt-mig-själv-och-äta-den-ensam"-rutinen.

Nu ska det visst festas. Nice. Eller motsvarande. På återseende så snart min baby bestämmer sig för att acceptera en connection till omvärlden.

Jag blir så stormförtjust när Camilla från jobbet ringer för att önska mig lycka till från alla på ena avdelningen. Toppenarbetskamrater, verkligen. Inte undra på att jag trivts som fisken i vattnet där, inte! "Vi kommer att sakna dig", säger hon och jag gråter en skvätt.

Nu är jag hur som klar med allt jobb, har hälsat på alla jag ska hälsa på och återstår gör tvätten och packning av bilen. Imorgon är det dags. Ciao!

Menar kommunalpolitikern Marie-Louise Ekholm, givetvis moderat. Hon tycker att ungdomar - räknas jag fortfarande dit? - har sex för lättvindigt. Hon menar att samhällets attityd till sex harblivit för slapp och att ungdomar idag måste förstå att de själva bär ansvaret för sina handlingar. Vad Marie-Louise vill få fram är att om man minskade antalet sexpartners hos unga skulle även spridningen av t.ex. klamydia minska. Indirekt tolkar jag henne så, men faktum kvarstår: Risken att bli smittad av klamydia, till exempel, har inte att göra med det antal sexpartners du har. Lika litet som risken att bli gravid ökar med antal knullkompisar. Allt handlar om att tänka efter före.

Vill man ligga runt, vidga sina sexuella vyer, så varsågod. Ingen hindrar dig och ingen ska komma och moralisera, förfäras och vara varken bättre eller sämre än någon annan. Det hela handlar om s.k. "safe sex". Alltså, att dra på en jävla kondom. Hur svårt kan det vara? (Assvårt ibland, jag vet... Men ändå: SUPERVIKTIGT!)

Killar: Om inte annat för att det finns superblåsta brudar som säger att "Men jag käkar ju p-piller!" För det första kan man fråga sig hur många oskyddade killar hon knullat med och för det andra kan hon lika gärna ljuga om sina p-piller, bli på smällen och sedan står du där med en slak snopp i handen och är skyldig att pröjsa underhåll i åtminstone arton år. Skoj, inte sant?

Att utforska sin sexualitet handlar inte om könssjukdomar. Ta en titt in på närmaste swingersklubb, till exempel. På hur många ställen är oskyddat sex "tillåtet"? De flesta parklubbar har - såvitt jag vet - nästintill som regel att praktisera safe sex, det vill säga kondomer åt folket.

Men visst kan jag instämma med Marie-Louise Eklund om att medias syn på sex till viss del medverkar till att ungdomar nu prompt måste nuppa innan de är redo för det. Modet pushar på detsamma. Porrfilmer är mest komiska och förstör såväl pojkar som flickors syn på sex eftersom porrfilmer nitionio gånger av hundra helt saknar verklighetsförankring. Och så vidare. Om sådant kan man moralisera i evighet...

Dock: Jag anser att det är viktigare att ta reda på varför människor gör varandra illa, hur det kan komma sig att en till synes helt normal femtonårig kille kan skjuta sina vänner? Hur unga tjejer kan leka stryplekar med varandra? Hur det kan komma sig att TV4 Nyheterna kan visa regelrätta avrättningar klockan 22.00 när man för knappa tjugo år sedan förfärades över videovåld och SVT inte längre fick visa "Darkwing Duck"?

Hur det kan ha blivit som så, att blod, våld, mord och tortyr inte rör oss nämnvärt i ryggen medan sex är vad det hyschas mest om, det som skuldbeläggs mer än något annat. Är du tjej och tar för dig sexuellt ska du lida för det; är du inte en renodlad vaniljare måste även det försvaras och Gud nåde den som står upp och säger att "Jag har sex med människor inte för att jag älskar dem, utan för att det är skoj och tack och lov för kondomer!" Sådant är totalförbjudet. Men att skära halsen av någon, det är helt okej. Litet småäckligt, men ändå...

...som jag hintade om igår. 

Äldstelillebrodern kom in på läkarutbildningen i Riga.

Kanonfina nyheter, måste jag säga, och vi blev alla SÅ glada för hans skull. Jag fällde en tår, mamma och mormor likaså, för att inte tala om brodern vars puls ökat avsevärt och man kunde ana sig till litet simmig blick. SÅ GRYMT BRA!

Och så har jag någon att hälsa på i oktober, typ... *flinar belåtet*

Nu ska jag jobba. Fy fasiken.

Nu blir det bloggdött några dagar framöver, tror jag. Imorgon jobba, fredag jobba och säga hejdå åt folk och sedan Piteå på lördag. När jag sedan får tillgång till nätet vette fan.

Idag har jag haft en superdag. Först vakna i stugan vilket var asskönt och så välbehövligt att tillbringa natten därute. Sedan hem och en tidig lunch och babbel med en god vän jag inte träffat på hur länge som helst. Ännu mer välbehövligt och jag beklagar verkligen att vi inte haft tillfälle att träffats sedan Gud vet när. Det blir fler gånger, det måste det verkligen bli. Vill man så kan man...

Slutligen fick jag good news idag. Kanonbra nyheter, till och med. Dock har jag lovat att inte yppa ett ord om dem förrän... Pja, förrän allt är klart och offentliggjort.

Och - inte att förglömma: Styvfadern gjorde sin debut (?) i radio idag, då han under några minuters tid efterlyste våra femton försvunna kvigor. Nu är dock några av dem tillbaka, vilket han nog säkerligen är glad åt.

Bedtime nu. Imorgon ska det skruvas bil, packas pryttel och jobba en del. Snart, snart...

Ha det så bra nu. Nästa gång är jag säkert i Piteå och försöker komma tillrätta.

Jag har fått kameradille på min systers kamera. Faktum är att jag behöver en själv. Någon som vill donera en slant eller två? Hur som ska jag slå ett slag för min sida på bilddagboken.se

Så snart jag själv skaffat en kamera kommer det där utökas avsevärt med mer eller mindre intressanta foton. Askul.

Nedan följer en helt vanlig morgon hos min familj, inte tillnärmelsevis så hysterisk som den brukar vara.






Och - förresten - kolla när syster yster ska lära sig slå med lie! Det är farliga grejer, det där!

Efter middagen bestämde jag och Syster Yster oss för att plocka blåbär. Vi tog med oss kamera och klämkäckt humör och begav oss ut i skogen.











Jag överst och Syster Yster nedanför. Hon är plockar och jag posar, eller, pja, gör så gott jag kan. I burken sedan vad vi fick ihop...








Och här nedanför är det färdiga resultatet. Arvid, Gustav och jag väntar på att hugga in.




Okej, vissa i familjen gillar vaniljsås bättre än paj. Den här gången Fadern i huset.

Vaknar av att det verkligen plaskar ute av regnandet och jag känner helt enkelt att neej, faan, inte gå upp idag! Nu är jag less som fan på att jobba och knappt tanken på pengarna får det att funka. Kan vara att jag verkligen avskyr det otacksamma jävla jobb jag gör nu. Att fjäska för folk är inte riktigt vad mitt engagemang räcker till just nu... Nåväl.

Duschade gjorde jag och gick sedan för att - hör och häpna! - äta frukost. Nu säger jag följande: Man ska aldrig göra saker man i vanliga fall inte gör. Sådant är på tok för wild and crazy och frukost är farligt, eller i alla fall är paprika farligt. Vad frukosten bestod av? Två mackor, en med leverpastej, en med skinka och så paprika på bägge. Nu sitter jag här med halvsvullen hals och får avrunda frukosten med en härlig snaps gjord av åtta Betapred innan jag åker till skitjobbet. Vilket jag för övrigt måste göra typ nu.

Snälla dag, gå fort. Nu vill jag lägga ner arbetandet och ta litet semester. Amen.



(Och jag krockade inte igår, peppar peppar, men tack för omtanken!)

Ja, okej, jag ger mig; fylleblogga bör man, annars dör man! Eller motsvarande! *skrattar*

Premiär vad gäller första utekvällen för sommaren, I guess, och tanken på att jag måste vara körbar kring halv elva imorgon hindrar mig inte så mycket som jag trodde. Och, inte desto mindre: Det faktum att alla mina normala kläder är i Piteå eller åtminstone på väg dit hindrade mig inte från att dra en utekväll med tjejerna.

Så, vi sitter på balkongen, röker vattenpipa, dricker vad vi nu dricker och talar om... Livets mer eller mindre väsentligheter. Och återigen slås jag av det där med könsroller, hur vi beter oss som ensamma kvinnor kontra i sällskap med det manliga könet. Totally different, I must say. Och inte minst hur Borlänge vilket i grunden är ett arbetarsamhälle faktiskt också formats på så vis vad gäller det där mer patriarkala än man kan se i Falun som alltid varit litet mer, litet finare, litet snobbigare. Jag fascineras lika mycket varje gång och småler halväcklat därpå. Nå, det är nyttiga erfarenheter och även om ryggsäcken ibland blir överfull lyckas jag alltid klämma ner litet till.

Och finns det något mer irriterande än en toalett som inte går att låsa? Just saying...

Just nu, inga fler reflektioner. Förmodligen kommer det i takt med att promillehalten ökar. Om inte annat då vi ska bevista Dalarnas i särklass tristaste uteställe, Bolanche.

Nu är det kissdags i alla fall. Och apropå Katrins från Alex Schulmans stulna "lista" gällande vad man skulle eller inte skulle göra för en miljon så kan jag säga att någon lätt skulle kunna få kissa på mitt ben för tiotusen. I synnerhet då reparationen av min bil gick på runda niotusen... *harklar mig besvärat* (Och det där med att låta någon kissa på ens ben för tiotusen har sitt ursprung i en middagsdiskussion på Åsa för några år sedan...)

Som sagt. Kissdags. Jag borde sluta nörda framför skärmen och istället ägna mig åt att socialisera.

Jag vet inte varför men det känns liksom jag inte har något alls att tillföra vad gäller bloggande, det följer liksom ingen röd tråd och jag skriver utan att berätta något överhuvudtaget. Faktum är att jag tror att jag ska be att få återkomma en annan gång, i en annan blogg, på ett annat ställe och under annat nick. Orsa Kompani lovar som sägs inget bestämt, men... Nej, jag tror att det är färdigbloggat här. Det känns litet som så. När så mycket annat är "färdigt" kan jag lika gärna nystarta vad gäller annat också.

Det är lustigt, vilka vändningar saker och ting kan ta.

Och det är intressant att se, vad som funkar och inte.

Till sist avskyr jag verkligen snålhet över allt annat och jag har lagt mig i lightträning nu, vilket innebär en timme cykling samt cykling till jobbet. Om inte annat för att bilen är på verkstaden. *skrattar* Nå, nu är det snart höst och jag ska återuppta träningen och ta inte en utan två chipsfria månader. Nu är det nog med sviterna efter nattjobbet.

För övrigt är jag grymt stolt över mig själv vad gäller den här sommaren. Jag har jobbat mycket och bitvist tyckt att det varit tungt, men alla gånger, hell yeah, det har varit värt det. Sammanlagt har jag slängt iväg inte ens en femhundring på alkohol, köpt två tröjor och... Gjort absolut ingenting för resten. Lat kan då ingen kalla mig, och inte heller ineffektiv. Vad alternativet hade varit? Stängt in mig och levt på typ bidrag hela sommaren, vilket i sig vore pinsamt nog eftersom jag är tjugofyra år och arbetsför. För att inte tala om i bra mycket bättre kondition än vad jag trodde: Har burit flyttlass, städat och rört på mig som fan, utan att få varken träningsvärk eller tappat andan. Jag är grym. Riktigt grym. Nu återstår bara att se hur jag klarar högskoleplugget. Annars är jag välkommen tillbaka till Gagnefsjobbet. Det är SÅ viktigt att veta att man är uppskattad.

Nu tror jag att det är färdigbloggat.

Eller, så kommer ett till lika meningslöst inlägg endera dagen igen. Jag ska försöka lära mig mer om sådant här för att kunna fixa bättre grejer. Typ. Tills vidare får andra människor med mer tid skriva om mina meningslösa skitsaker. Just nu behöver jag inte dryfta något särskilt med någon. I Piteå blir det ändring.

Byebye.

Jag har drömt... Mysko. Minst sagt. Om mig och Britney Spears, som hyrde en sommarstuga utanför Örebro men ändå i Dalarna, ni vet sådär i rekreationssyfte. Britney visade sig vara en überexhibitionist och allt blev riktigt... Perverst. Och så hade hon en hushållerska som bistod henne i allt hon nu ville företa sig. *garvar* Men, innan Britney-händelserna satt jag invirad i ett duntäcke på en mellanstor dalahäst som stod utanför Krämaren i Örebro och läste sådana där årsböcker från stan. Dessförinnan å sin sida hade jag jagat brottslingar med Therese från jobbet. Vi var precis på gång att avslöja korruptionen på våran agency eller vad det kallas... Jag har sovit supergott i natt. Faktiskt.

Igår kväll var jobb och sedan H&M för kaffe och snack till tolv, nästan. Hem kom jag med inte en utan två kassar kläder och lyckan var gjord. Tack, Hanni!

Idag är en helledigdag och för första gången känns det verkligen liksom jag är ledig! Helt ledig! Ska dricka upp mitt kaffe, ta en lång cykeltur i solskenet, duscha och sedan städa lillstugan så att jag någon gång blir klar med skiten. Därefter skicka iväg lådor och väskor med bussgods och sedan är det bara att vänta på nästa lördag. Jag undrar så om det här blir fint... Förhoppningsvis blir det så, och blir det motsatsen kan jag alltid åka hem och komma tillbaka till favvojobbet all time high. Imorgon kan bli en riktigt vemodig dag och jag måste plocka ihop alla mina arbetsoutfits idag. Nyckeln ska också tillbaka... Men, med tanke på början av veckan känns det ändå okej att gå nu: Det jag hade kommit att grunna över hela hösten har hänt till två tredjedelar och jag har klämt ur mig de tårar som skulle ut över det. Så är livet och inget finns att göra åt det. *rycker på axlarna*

Och - inte minst - jag är superglad över att sommarvärmen har kommit lagom till att jag går in på lättschemat för sommaren. Ledig både idag och på tisdag. Jag håller alla tummar jag kan för att värmen ska hålla i sig. Helst ända in i oktober, men... Piteå är högt upp.

Förra månaden visade timrapporten etthundranittiosexochenhalv timme sammanlagt. På två veckor nu i augusti visar timrapporten etthundrafyra timmar. Skulle man dubbla det vore det tvåhundraåtta. Vad jag sysslar med? Jag jobbar.

Dock, om det är något jag verkligen, verkligen avskyr, så är det arbetet som finns kvar när man kommit hem. Det där som kallas "kvinnofällan" av många feminister. Oavlönat jobb, alltså, så som städa, plocka, laga käk, tvätta... Och så vidare. Precis tamej fan det har jag gjort sedan familjen åkte till Riga and I still am. Att inte vara ensam är fanimej ingen garanti för att få hjälp. Därav min bloggtorka: Har inte kommit åt en dator och fått lugn och ro nog sedan... Pja... Hur länge sedan är det mitt sista "längre" inlägg var? Räkna själva...

Nu har jag jobbat fjorton timmar idag. Nej, fel, tretton. Den nionde timmen användes åt att snäsa och skälla på min familj. Varför? Nå, de existerade. Nu är jag sur för att de har åkt och badat utan mig.

I'm fucked up.

Måste fan sova.

I think I'm dying.

På onsdag är jag ledig. Då måste jag städa ur huset. Det var den ledigheten...

Actually and honestly: I really think I am dying.

Eller något ditåt, jag vet inte riktigt. Det känns litet som att jag är en dag närmare i alla fall. Men förstå mig rätt: Jag har inget alls mot turera på riktigjobbet, de går fort, lätt och är roliga. Det är det andra som liksom ligger som ångest i precis hela mig, men jag vet också att det bara är att bita ihop också är det done sen. Svårare än så är det inte.

Jag är hos mor igen, och herrejösses, två veckor så här. Av någon anledning känns det liksom det kommer att sluta i någon form av masshysteri.

Ah, lika bra att bege sig. Jag är uppenbarligen gjord för att ta hand om folk, städa, plocka, fixa käk och being supportive. Och jag är så jävla less på att vara sådan.

...än att kliva upp kvart i sex och laga mat? Helvetesjävladrygskaftochfanfrånhelvete vad jag hatar jobb där man måste ha matlåda med sig. Och helvetesjävladrygskaftochfanfrånhelvete att jag aldrig är frukosthungrig eftersom det betyder att jag inte kommer att få i mig något alls förrän till tolv, typ. Om jag är sugen på att jobba? You bet. Har jag varit sugen på något annat alls den här sommaren?

Femton dagar kvar. Femton jävla dagar kvar till mina sommartimmar är borta och hösten knackar på sådär på riktigt. Sådär uppenbart. Annars är hösten redan här, if you ask me.

Jaja. Jag lär väl masa mig iväg. Peppad som fan. Alla gånger.

Sovmorgon, vad är det?

Ledigdag, vad är det?

Ja, okej, nu börjar jag lessna. Ska jag prompt jobba gör jag det helst på hemmajobbet dit jag skulle kunna gå i sömnen, käka mackor som jag vill och nalla lunch. Och, där jag dessutom känner såväl oldies som personal.

Jaja. Jag SKA åka.

Nu.

Idag insåg jag hur ruggigt viktigt det är med bibliotek; igår morse hittade jag "Den långa vintern" av Laura Ingalls Wilder i bokhyllan och sträckläste den med ett nostalgiskt leende på läpparna. När jag var yngre formligen älskade jag böckerna i "Lilla huset på prärien"-serien och kärleken består, insåg jag när jag var klar med "Den långa vintern". Så, på eftermiddagen idag kollade jag om biblioteket var öppet och åkte helt sonika dit och lånade upp mig på favvosarna i den serien. Nu är det läsning på gång, sanna mina ord! Och: Tack gode Gud för bibliotek.

Är stört trött i övrigt och mammahuset är så tyst och tomt med bara jag i det. Imorgon kommer Fredrik Flytthjälp och ger mig ett handtag och förhoppningsvis också den push jag behöver för att komma igång på riktigt. Nu ska jag återgå till läsandet.