Eller något ditåt, jag vet inte riktigt. Det känns litet som att jag är en dag närmare i alla fall. Men förstå mig rätt: Jag har inget alls mot turera på riktigjobbet, de går fort, lätt och är roliga. Det är det andra som liksom ligger som ångest i precis hela mig, men jag vet också att det bara är att bita ihop också är det done sen. Svårare än så är det inte.

Jag är hos mor igen, och herrejösses, två veckor så här. Av någon anledning känns det liksom det kommer att sluta i någon form av masshysteri.

Ah, lika bra att bege sig. Jag är uppenbarligen gjord för att ta hand om folk, städa, plocka, fixa käk och being supportive. Och jag är så jävla less på att vara sådan.