Nu blir jag kanske...morbid...men jag började fundera på en grej och jag menar inget illa med funderingen. Here goes.

Ibland när Eira bara skriker och krånglar och kinkar och inget alls hjälper flashar det förbi mitt huvud ett trött "förbenade unge, varför väntade jag inte MINST femtio år med att skaffa dig?" Naturligtvis menar jag det inte, men hey, tanken kan gå så när inte ens en brsötvårta är god nog.

Så tänker jag som så, att jag blev gravid bara "sådär", och det finns folk som har svårt att bli det. Men när de väl BLIR det och FÅR barn, tänker de ändå som jag då? Att "shut up and sleep, kiddo!"?

Och tankegången går vidare, till de som varit gravida men vars barn av någon anledning dött - under graviditeten eller förlossningen eller straxt efter - tänker de också så som jag ibland gör (när de har ett levande barn), att tvättkorgen vore ett fint ställe för gråtande barn?

Nej, jag skulle aldrig stoppa Eira i tvättkorgen och ja, jag är extremt tacksam över att ha en välmående so far frisk dotter som kom till "av en slump" mer än planerat, men jag förstår att till föräldraskapet ingår ibland irrationella tankar - oavsett hur mkt man än vet att barn skriker.

Ibland kan jag - skrockfull som jag är - till och med tänka att "Neej, jag ska inte be Gud se efter Eira, för tänk om Gud tar det som att jag ber att hon inte ska vara med oss längre!" och det vore det absolut värsta som skulle kunna hända, att Eira inte var med oss längre.

Vad jag undrar kanske egentligen är om det är skillnad på tacksamhet över att ha fått ett barn? Eller är det normer som menar att den ena borde vara mer tacksam än den andra och vara mer helgonlik än den andra?

Kanonvirrigt, jag vet, men jag bara funderade...