Jag brukar hänga på Familjeliv och klicka runt, och ibland bemödar jag mig om att skriva i något forum. Antingen för att det är en diskussion som engagerar mig ("Är det okej att personal inom barnomsorg besöker swingerklubbar?", till exempel.) eller för att jag tycker att det är så urbota FÅNIGA frågor.

("Är man en sämre förälder som köper begagnat åt sina spädbarn?" - JA, era jävla puckon, säg inte det högt eller soc kommer och plockar ungen. Bättre heroinist än en begagnad vagn!)

Och ibland är det direkt...farliga frågor. ("Min dotter har magsjuka och inte fått i sig just någon vätska på tre dagar, vad ska jag göra?" - Jag vet inte, men du kanske skulle börja med att ringa någon inom sjukvården? Kanske akuten om det är så? Eller helt enkelt ge fan i att sitta vid datorn och fråga hobbyläkare om saken och MÅSTE du prompt RÅDFRÅGA om hur du ska agera kanske du inte skulle skaffa kids från första början!)

Men något av det absolut FÅNIGASTE jag vet är råden om att MATA BABYN MED SKED för att den inte ska bli SUGFÖRVIRRAD. Ett däggdjur, liksom, vars INSTINKT är att SUGA. "Jag frågade på BVC om jag kunde ge napp och det fick jag". Så bra. BVC TILLÄT napp. Jag tror att jag ska fråga på BVC om det är dags att byta storlek på blöjorna snart. Vad har hänt med oss tjejer?

Med risk för att trampa någon på tårna nu...

Först vill vi bli gravida, och när vi väl BLIR det ska vi GNÄLLA i nio månader över hur hemskt det kommer att bli att FÖDA barnet. Redan där tror jag att man bäddar för en långt värre förlossning än nödvändigt. Visst, man kan vara rädd - det har man ALL rätt att vara - men någonstans efterlyser jag litet realistiskt tänkande hos oss kvinnor. Sedan, där det väl ska till att FÖDA barnet finns det de kvinnor som blir FÖRVÅNADE över att det gör ont eller tar tid. Wake up, liksom, vad tror de? Att man ska se ut som Jennifer Aniston i "Vänner" när hon lätt svettig med perfekt smink säger "Aaaah!" och fixar fram en knodd?

Därefter kommer man hem med sitt barn och kan... Inte göra någonting. Inte fatta några som helst beslut gällande sitt barn. Vi måste FRÅGA PÅ INTERNET om det är normalt att barnet sover mycket/litet, äter ofta/sällan, om bajset är normalfärgat och hur ofta andras barn bajsar och så vidare. Däremellan tror man på BVC som en gudom, verkar det som. "Inte ge napp nu, ajabaja!" Sugförvirrad my ass. Jag blir TOKIG. Googlar man på just ordet "sugförvirrad" får man en hel del träffar. FRÅN FORUM. Tillförlitiligheten är enorm. Eller så inte. Googlar man på "nipple confusion" mammals får man fram en del andra träffar men uppenbarligen inte tillräckligt många för att övertyga mig. Icke sa nicke. Hur många matar sina hundvalpar med sked om inte tiken vill ge dem? Eller är flasklammet förbytt mot skedlammet?

VILL man ge sitt barn napp - eller en sked vatten varje dag som jag försöker med Eira - ska man utgå från sig själv.

"Tycker JAG att det här är lämpligt? Känns det bra för MIG? För OSS? Vad säger MAGKÄNSLAN?" 

Är man inte helt tappad bakom en vagn förstår man själv vad som är okej och inte.

I början med Eira hade jag enormt dåligt samvete så fort flaskan och ersättningen åkte fram åt henne. Vilken dålig mor var inte jag, som gav henne ersättning istället för bröstet? (Jag hade läst på nätet...) Jag grinade och skrek åt Magnus att fan heller att min dotter skulle få ersättning för att bli mätt, bättre var väl om jag satt med henne 24/7 vid bröstet då! DÅ skulle jag ha lyssnat på den egentliga magkänslan: Det viktiga är att ungen blir mätt och nöjd. Inte att tillfredsställa ett gäng moralhoppor på Familjelivsforumet.

Och ibland tänker jag att storfamiljen är ett utdöende släkte. Att stora syskonskaror kommer att vara mer undantag än regel i framtiden, åtminstone i Sverige. Jag baserar detta på det faktum att så många väljer att skaffa ETT barn och no more eftersom "det var så hemskt att föda barn att jag aldrig mer tänker göra om det". Jag kanske låter elak och som en besserwisser, men vad blir resultatet? Ett land med bara bortskämda ensambarn som framtida makthavare?

Det kanske är ett elakt inlägg, jag vet inte, men avsikten är inte den. Jag blir bara förtvivlad, på något sätt, över hur otroligt dumma vi gör oss. Hur inkapabla att tänka själva och fatta beslut vi har blivit. Var någonstans försvann den starka, självständiga kvinnan och när inträffade det s.k. "bimbobakslaget"? Vi tror oss mogna nog att skaffa barn men inte mogna och kompetenta nog att ta hand om dem efter eget huvud.

Hur gör beduinkvinnorna? Eller mammorna i Bangladesh? Vilket BVC ringer de och frågar om råd? Kanske en långsökt parallell men likväl...

Nu snurrar jag snart in mig i grejer här, så jag ska avsluta, klä på mig själv, Magnus och packa ner Eira i korgen. Vi ska till H&M och luncha innan det är dags för tredje gången akupunktur. Och nej, vi ska inte gifta oss nu, jag och Magnus. Sofia och Walter ska gifta sig och jag ska vara brudtärna. Därav klänningsgrejs igår. Men visst blir jag sotis när jag ser hur otroligt vacker Sofia blir i sin lika vackra klänning...