Jaa, jag vet! Jag har inget alls att skriva om egentligen. På något sätt har jag blivit så sjukt blasé - oengagerad borde vara mitt namn. Jag orkar inte. Har ingen lust. Finner ingen mening alls i att... Någonting alls.

I natt vrålade hon sådär igen och till slut fick jag sätta mig i soffan med henne och låta henne suga på bröstet till hon var nöjd. En dryg timme senare sov hon, så jag försökte lägga henne i vagnen men icke. Då åkte hon ner i vår säng - det gick att ha henne där då eftersom hon var för trött för panikkavande - och fick bröst ett tag till. Jag är så totalt slut. Det är inte roligt och jag vet att livet inte är roligt men inte trodde jag att jag på något sätt skulle avsky det här så mycket. Dagarna går ut på att hålla henne lugn och nöjd och eftermiddagarna till att försöka försöka grunda så bra att hon kanske slipper vråla i timmar framåt natten. Det är mitt liv. Och däremellan en dusch när Magnus kommit hem. Jag räcker inte till för allt jag vill vara.

Jag håller dock tummarna för att det ska gå över de närmaste månaderna. Någonstans läste jag att kolik inte håller i sig mer än till typ fyra månaders ålder och hon blir tio veckor imorgon. Sex to go om vi har otur. Men det måste bli bättre. Det MÅSTE bli bättre.

Värst av allt är nog hur sjukt besviken jag är på mig själv. Jag har inte Magnus tålamod. Jag kan inte prestera som han kan, och det får mig att känna mig ännu sämre och än mer uppgiven. Och när jag känner mig så fruktansvärt kass blir allt ännu tyngre.

Eller så helt enkelt: Gud, låt mig sova tills dess att det här är över och så kan jag glömma att det överhuvudtaget varit.