Jag borde egentligen springa och duscha nu eftersom Eira sover, men jag kan inte låta bli...

Hon är så fin, vår skrutt. I natt sov hon ända till 02 i vagnen innan hon ville ha mat. Mat fick hon och somnade om intill mig och imorse hann jag äta frukost med Magnus innan hon vaknade, kinkade och var hungrig. Så mat igen och hon slocknade. Jag låg och tittade på ungen i en dryg timme och lyssnade på hur hon andades. Hon är så fin att jag skulle kunna äta upp henne.

Och så tänker jag på att intill mig ligger en liten, varm och värnlös varelse som bara har mig och Magnus (bortsett från två släkter bakom som backup, men ändå...) och beror på oss. Som en liten valp som gör allt för att få vara kvar i flocken. En liten tjej som liksom jag vid vuxen ålder har barndomsminnen. Saker att le åt och saker som får ögonen att tåras.

En liten tjej som också kommer att ha drömmar, förhoppningar, förväntningar. Som kommer att känna besvikelser, lycka och lyckas, misslyckas, ramla och skrubba knäna men resa sig igen, borsta bort gruset - så småningom utan hjälp av mor eller far - och komma upp litet starkare och litet stoltare.

Hon är verkligen...det bästa som någonsin hänt. Min skrutt. VÅR skrutt.

NU ska jag duscha. Imorgon Örebro, btw, och prova fina fina klänningar. Jag hoppas Eira är en sweetie och sköter sig!


(Och det är sant som jag läste någonstans på nätet: Varje förälder har världens vackraste barn!)



Förresten var bilden nedan hysteriskt rolig. Jag hoppas nästan att den är äkta.