Att leva med Magnus är en jätteresa. Han är en praktiker ut i fingerspetsarna och för honom är saker och ting inte så märkvärdigt eller svårt. "Passar det inte andra så är det deras förlust", på något sätt. Jag har inte kommit dit än - trots allt är jag åtta år yngre - men ibland kommer det flashar för mig om hur jag vill att det ska vara i framtiden och då är Magnus det bästa som finns att prata med.

Jag sitter ofta och kollar på hus på HemNet, av någon anledning och något som slagit mig är hur fint folk har det hemma. Fint men... Sterilt. Kallt. Avskalat. Det bor ingen i huset, det finns ingen själ och inte den där skiten i vrårna som ska till för att man ska trivas. Ett tag funderade jag över hur jag vill ha det hemma och givetvis blir HemNet-modellen standarden, att det trots allt är rätt snyggt om man kan obducera på vardagsrumsbordet eller lyncha den som spiller rödvin på mattan. Men så inser jag att jag inte är den personen och att jag nog egentligen inte heller vill vara den människan.

Påtagen snobbism är det värsta jag vet. Människor som måste försöka vara litet märkvärdigare, litet finare, litet mer korrekta och litet mer förmögna. Jag kommer aldrig att röra mig i de finare salongerna och jag fullkomligt avskyr tillställningar där man måste hålla på någon förlegad etikett, kunna middagskonversera och vara...tillräckligt av allt det där "litet mer" än alla andra.

Jag vill ha mitt köksbord där mina barn kan kladda med kritor utan att det gör något. En kökssoffa där någon på besök kan lägga sig och vila en stund. MIddagar där det är okej att ha mjukisbrallor och raggsockor och tacka nej till efterrätten eftersom man är "förbannat mätt som det är". Middagar där våra barn får fråga "varför" till de storknar utan att det ska vara något konstigt med det.

En miljö där det är okej att inte ha flashigaste jobbet utan att hellre göra något för själen om än det inte belönas och avlönas i samma utsträckning som en ekonomisk utbildning eller liknande. Jag vill få utrymme att utvecklas och trivas med tillvaron och i längden gör jag inte det i ett radhusområde med 2.2 ligg per månad. Den formen av socialt umgänge som bjuds bland övriga människors behov av flocktillhörighet i identiska villor orkar jag inte med. Vi behöver inte den största parabolen eller ballaste bilen men jag vill gärna ha några hästar, en hund och en kärleksfull make tillika far åt mina barn någonstans där man inte ser grannens kvällsrutiner genom fönsterrutan.

DET är vad som är viktigt.

Jag måste sluta bry mig om människor. Måste inse att också jag har ett värde, att jag duger. Måste sluta be om ursäkt för min blotta existens. Men det är så svårt. Har man väl fastnat i ett beteende och ett tankesätt är det inte en del av en tårta att sluta rakt av. Förut var jag en social människa. Nu formligen avskyr jag att träffa nya människor, knyta nya kontakter. Det är en sak på skolan eftersom jag kan gömma mig bakom någon tillgjord intelligens och ordbajsa. Så snart det kommer till privatsnack låser det sig. Att luncha med en klasskompis på tu man hand är vedervärdigt. Jag vet inte vad jag ska säga, vet inte hur jag ska vara eller bete mig. Det är där jag måste göra som Magnus. Inte bry mig. Passar det inte så får det vara så, men det handlar inte om min otillräcklighet.

Kanske kan jag önska mig mer självförtroende och självkänsla i födelsedagspresent?

Nu gnäller min Eira.