Grejen med att vara hemma med Eira och inte ha något vettigt liv är att det liksom inte riktigt spelar någon roll vad det är för dag. Helgerna är förvisso litet roligare eftersom Magnus är hemma, men i övrigt är det nästan strunt samma. På ett sätt tycker jag att det är jätteroligt att vara hemma och ta hand om Eira, medan en annan sida av mig kreverar över att inte ha någon vettig sysselsättning. Det är litet liksom livet fortsätter för alla andra - de som har jobb, skola eller något annat att göra om dagarna - medan jag står helt stilla i en värld av mat, bajs, skrik och... Ingenting alls.

Jag menar, jag är inte alls husmorstypen. Att pyssla hemma är något jag formligen avskyr. Städning, tvätt, "tvungen" matlagning och allmän annan markservice är det värsta jag vet. Man gör det en gång och bara vetskapen om att man måste göra samma sak om en timme, imorgon eller om en vecka gör det outhärdligt. Jag skulle hellre göra en sak EN gång men göra det förbaskat bra. Repetativt arbete är pest.

Å andra sidan vill jag vara hemma och se Eira le, ha nackträning med henne och somna intill henne när Magnus gått till jobbet på morgonen. Det ljuvligaste som finns är att ta upp en nyvaken, gnällande tös ur vagnen, lägga henne mot min axel och lukta på hur sömngott hon luktar. Om jag jobbade missade jag det. Och jag börjar ana hur fort det går: För några veckor sedan var hon inte alls lika "med" i blicken. Nu registrerar hon vad som händer på ett helt annat sätt och som sagt är hon avsevärt starkare i nacken. Snart kan vi nog ha henne med vid matbordet i stol istället för i babysittern på golvet...

Ibland får jag vibbar av att... Nej, jag vet inte. Jag saknar Piteå en hel del, faktiskt. Nackdelen med Piteå är att jag är för bunden till min familj här nere och det blir så långt. Så sällan. Så konstigt. Kanske handlar det bara om att jag skulle behöva träffa nya människor här, om att VI skulle behöva göra det. Och göra sådana där saker som vi bägge gillar. Det verkar liksom vi blir här, på något sätt. Magnus gör kanonbra ifrån sig på jobbet och ingen kunde vara stoltare över honom än jag. Samtidigt har jag ett enormt behov av socialt umgänge och H&M har inte alltid tid. Dessutom vore det roligt att träffa... Ja, några som liksom ÄR som vi och HAR det som vi. Mysko va?