Graviditetsgnäll...
Nej, jag ska inte gnälla över klumpen på magen. Klockan är för litet för det. Inte heller ska jag gnälla över ryggvärken som varit min best buddy i någon dryg månad. Jag ska förklara hur gravid equals stukad hand(led).
(Sätta sig ner - krångla upp skon eftersom jag säkert skulle glömma den på golvet - knäcka baby - upp med benet - krångla på skon - ner med benet - krångla upp andra skon eftersom jag troligast bara skulle ta upp en åt gången - knäcka baby - upp med benet - krångla på skon - ner med benet - masa sig upp.)
Som alla vet är jag...lat. Okej, latast. Med andra ord vill jag att saker ska gå jävligt fort när jag väl gör dem. Att SÄTTA SIG NER för att dra på sig gympaskorna är slöseri med energi och tar bara längre tid.
(Sätta sig ner - krångla upp skon eftersom jag säkert skulle glömma den på golvet - knäcka baby - upp med benet - krångla på skon - ner med benet - krångla upp andra skon eftersom jag troligast bara skulle ta upp en åt gången - knäcka baby - upp med benet - krångla på skon - ner med benet - masa sig upp.)
Istället gör jag som alla andra normala människor, de icke framtunga, och stoppar i foten i skon, börjer mig framåt för att rätta till hälen och plösen och...knäcker babyn samtidigt som jag fastnar med handen, försöker räta på ryggen utan att komma loss med handen som sitter fast innanför plösen, sliter i handen som efter MYCKET vridande till slut lossnar.
Försök räta på ryggen, ha kvar foten på golvet och samtidigt sitta fast med handen i skon. Det vore kul att se någon försöka. Jag har stukat handleden riktigt ordentligt. Varför varnade ingen för dyliga komplikationer i samband med graviditet?
I övrigt har jag haft en mycket intressant sovmorgon som innefattade ett slagsmål eftersom jag drömde att någon kompis till Hanna som heter Madde (har hon ens en sådan kompis?) hade mage att ligga med min Magnus, och eftersom Magnus inte var i närheten i drömmen blev jag så illa tvungen att göra henne illa. Det var inte så trevligt.
Idag är det strålande sol ute. Jag skulle hemskans gärna vilja göra något med dagen och gärna ute. Långpromenad känns onödigt och dumt på egen hand... Kanske kan jag ta doggen och åka till stugan en sväng? Jag vet inte...
Ibland är folk så...snälla.
Jag har våndats hur länge som helst över att ta ställning till det här med skolan; avbrott eller uppehåll? Ett avbrott känns så... Definitivt. Och ett uppehåll så... Oekonomiskt, med tanke på att jag inte får A-kassa, lägre föräldrapenning och ingenting av mitt arbete är SGI-grundande.
Så plötsligt blev allt så himla enkelt. Ängel-Eva Riklund på skolan hörde av sig och undrade hur jag skulle göra, och naturligtvis - med tanke på den oekonomiska biten - måste jag göra ett studieavbrott. Dock frågade jag hur det blir om jag skulle vilja ta upp studierna igen och fick till svar att det nog alldeles säkert bara var att peta in mig i tvåan igen när jag väl är redo för det.
Och vips! kändes det liksom livet landade litet igen på mina axlar. Även om journalistik per definition inte är något jag kommer att syssla med, och även om jag inte vill läsa alla tillvalsämnen jag personligen tycker verkar astrista kan jag fortfarande läsa de obligatoriska kurserna, prata med en studievägledare och välja till vad jag nu vill.
Hur det än är kommer det vara svårt att få jobb och hur det än är har Magnus alltid lätt för att få jobb. Och hur det än är, är hemma alltid hemma för både mig och Magnus. Men först och främst kan jag fokusera på lillflickan när hon väl behagar dyka upp. Kan VI fokusera på henne. Resten löser sig alltid.
Frustrationsdator...
Det handlar inte om min oförmåga att hantera kombinationen ettor och nollor på rätt sätt. Det handlar om Murphys lag. I början av månaden knåpade jag(/vi) ihop en ny dator åt mig, på Datorbutiken. Alla pryttlar fanns klara för leverans, undantaget grafikkortet vilket var ett klockrent sådant och det som helt enkelt skulle in i burken. Oktoberlönens mission blev att beställa en ny skärm till den nya datorn, och då det närmar sig löning (fredag/måndag!) utan att datorn p.g.a. grafikkortsfrånvaron levererats såg jag(/vi) hur himla bra det hela kunde bli: En snabb ändring av beställning på fredag och en inkluderad skärm = slippa fraktkostnaderna.
Igår meddelades det att grafikkortet kommit och att beställningen var skickad. Murphy i sitt esse och vi får pröjsa ny fraktkostnad... Hur som kommer jag att ha en ny, snygg dator. Liksom jag kommer att ha tid att hänga framför den med en skrikande baby... (Skratta eller gråta? Jag vet inte, har aldrig haft kids...)
Och apropå baby: Det vore jättepraktiskt att veta exakt NÄR hon behagar kika ut? Knappt fem veckor kvar och det är inte liksom en utlandsresa är att tänka på. Jag känner mig som en klump utan att vara en och det bor en alien inuti. Sådant är ganska läskigt och Magnus är aslugn. Precis som vanligt. Skönt att någon är vuxen i den här relationen i alla fall...
Nu filmjölksförmiddag och sedan... Siggepromenad kanske? Bilfirmesamtal? Mitt liv går inte i 110 nu, men på något konstigt sätt njuter jag av det ändå. Jag behöver nog varva ner litet...
Igår meddelades det att grafikkortet kommit och att beställningen var skickad. Murphy i sitt esse och vi får pröjsa ny fraktkostnad... Hur som kommer jag att ha en ny, snygg dator. Liksom jag kommer att ha tid att hänga framför den med en skrikande baby... (Skratta eller gråta? Jag vet inte, har aldrig haft kids...)
Och apropå baby: Det vore jättepraktiskt att veta exakt NÄR hon behagar kika ut? Knappt fem veckor kvar och det är inte liksom en utlandsresa är att tänka på. Jag känner mig som en klump utan att vara en och det bor en alien inuti. Sådant är ganska läskigt och Magnus är aslugn. Precis som vanligt. Skönt att någon är vuxen i den här relationen i alla fall...
Nu filmjölksförmiddag och sedan... Siggepromenad kanske? Bilfirmesamtal? Mitt liv går inte i 110 nu, men på något konstigt sätt njuter jag av det ändå. Jag behöver nog varva ner litet...
Ja, jag vill ha ett "lyckat barn"...
Anna Ekelund skriver i Aftonbladet om sin längtan efter "downies", och även om jag förstår att krönikan inte enbart handlar om hennes längtan efter barn med kromosomavvikelser har jag så svårt att försona mig med texten ifråga. För att vara diplomatisk kan jag förstå resonemanget om "allas lika värde" och till och med sträcka mig så pass långt som vissa gör; att det handlar om att skapa en "perfekt" ras. Jag kan begripa resonemangen men jag håller absolut inte med!
"Downs syndrom är ingen sjukdom, det är ett tillstånd. När jag ser "downies" på stan blir jag alldeles salig." skriver Ekelund och raljerar jag friskt blir jag alldeles salig när jag tittar på valpannonserna i FaluKuriren. De där små, söta valparna eller omplaceringsobjekten som förtvivlat söker någonstans att bo. Kanhända Ekelund - precis som många andra människor - har ett behov av något litet och värnlöst att ta om hand? Barn och hundar brukar vara två sådana grupper...
Men face facts: Downs syndrom är en sjukdom med andra sjukdomstillstånd som följd, t.ex. epilepsi, Alzheimers osv. Att skaffa ett barn med DS är givetvis upp till var och en - i Sverige behöver vi inget certifikat för att stryka vår lämplighet som förälder. Men faktum kvarstår: "Man får vara förberedd på extra träning, extra oro, extra allt." Jodu, Ekelund, och det inte på smått vis. Just därför sällade jag mig till skaran av människor som valde att kolla om mitt väntade barn lider av någon kromosomavvikelse.
Just därför sällade jag mig till skaran som av somliga motsäger sig allas lika värde. Jag tror att de flesta (blivande) föräldrar strävar efter att vara den bästa av föräldrar. (Eftersom man får det vackraste barnet osv...) Som förälder till ett barn med DS hade jag varit usel: Jag VILL helt enkelt inte lägga ner den tid och den energi som krävs för att få ett sådant barn så "normalt" som vanligt. Givetvis finns det inga prov i världen som kan garantera en frisk unge, men så långt det är möjligt använder jag mig gärna av vetenskapen.
I vårt samhälle handlar det inte längre om "survival of the fittest". Då leker jag hellre Gud med vetenskapens hjälp och bestämmer själv.
"Downs syndrom är ingen sjukdom, det är ett tillstånd. När jag ser "downies" på stan blir jag alldeles salig." skriver Ekelund och raljerar jag friskt blir jag alldeles salig när jag tittar på valpannonserna i FaluKuriren. De där små, söta valparna eller omplaceringsobjekten som förtvivlat söker någonstans att bo. Kanhända Ekelund - precis som många andra människor - har ett behov av något litet och värnlöst att ta om hand? Barn och hundar brukar vara två sådana grupper...
Men face facts: Downs syndrom är en sjukdom med andra sjukdomstillstånd som följd, t.ex. epilepsi, Alzheimers osv. Att skaffa ett barn med DS är givetvis upp till var och en - i Sverige behöver vi inget certifikat för att stryka vår lämplighet som förälder. Men faktum kvarstår: "Man får vara förberedd på extra träning, extra oro, extra allt." Jodu, Ekelund, och det inte på smått vis. Just därför sällade jag mig till skaran av människor som valde att kolla om mitt väntade barn lider av någon kromosomavvikelse.
Just därför sällade jag mig till skaran som av somliga motsäger sig allas lika värde. Jag tror att de flesta (blivande) föräldrar strävar efter att vara den bästa av föräldrar. (Eftersom man får det vackraste barnet osv...) Som förälder till ett barn med DS hade jag varit usel: Jag VILL helt enkelt inte lägga ner den tid och den energi som krävs för att få ett sådant barn så "normalt" som vanligt. Givetvis finns det inga prov i världen som kan garantera en frisk unge, men så långt det är möjligt använder jag mig gärna av vetenskapen.
I vårt samhälle handlar det inte längre om "survival of the fittest". Då leker jag hellre Gud med vetenskapens hjälp och bestämmer själv.
