Kära dagbok,

I helgen har jag... Ja, vad fasen har jag gjort? Fredagen tillbringades i Älvdal, skrivandes ett stycke romankapitel. Jag påstår inte att det är inledningen till någon bestseller men skriva kan jag ändå. Helgen har gått i ett avslappningens och "gott om tid"-töcken där jag  - VI - för första gången på veckor känns det som faktiskt umgåtts på riktigt. Med största säkerhet somnade jag nog bara knall och fall på fredagkvällen efter att ha försökt göra våfflor men misslyckats. Istället blev det supervidriga pannkakor...

Lördagen började lugnt, fortsatte lugnt, shoppades lugnt och lunchades lugnt. Kring fem drog vi igång städningen av min lägenhet, i vilken en sista måltid förtärdes då vi fått nog av det ostimulerande arbete flyttstädning innebär. (Pentryts kinakäk är inte av denna värld; den är i maskopi med Lusse därnere. I synnerhet om man är van allt vad kinamat heter i södra Sverige. Don't go there!) Kring 22 var vi faktiskt klara med städningen och då vi slutligen kom tillbaka till Älvdal började Magnus som den effektive och händige man han är skotta snö för att vi ens skulle ta oss upp till huset. Jag å min sida snabbduschade, läste en stund och slocknade.

Så första sovmorgonen på en månad eller två: Vi sov till elva. Käkade frukost och pratade i TIMMAR innan vi drog ut för att skotta färdigt. Bodypump, släng dig i väggen: Att navigera snöslungan däruppe ger muskler som inget annat. I precis HELA kroppen! Så framåt kvällen hem till Den Ömma Modern och dricka kaffe = nice.

Detta blogginlägg = astråkigt men what the heck. Jag har btw börjat en ny rutin: Av någon anledning har jag fått för mig att ProViva varje morgon kanske kan fixa bort mitt magsvidande och illamående. Dessutom har jag käkat hårdbröd till frukost och det är ruggigt underskattat.

Och apropå torsdagens inlägg om graviditeter kommer en presentation på två helt skilda synsätt vad gäller det där med att skaffa barn. Jag och Magnus satt och snackade om just det där med synsätt på graviditeter varpå jag föreslog ett test: Vi ringer upp våra mammor och frågar vad som är lämpligast, att skaffa hund eller barn först.

Magnus mamma: "Barn är ju mycket sötare... Sätt igång ni."
Min mamma: "Ingetdera. En hund kan man i och för sig avliva när man tröttnat men barn är ett livslångt ansvar."

Point taken, mama. Tänk att två hyfsat jämnåriga kvinnor med lika många barn kan se så olika på det där med barn och barnbarn. Som jag skrev tidigare:

Och så tänker jag så här: Hur ska jag kunna skaffa barn EVER eftersom jag våndas vid tanken på att säga till min mor att jag är gravid eftersom hon typ kommer anstränga sig för att se glad ut fastän hon i själva verket sen går och beklagar sig inför andra människor att jag är ansvarslös, tänker kortsiktigt och så vidare och så vidare och hyckleriet tål jag inte. Således, om jag någon gång ska skaffa barn tänker jag tiga, föda barn utan att hon vet om det och sedan hävda att det är typ Magnus syskonbarn eller nåt. På så vis slipper jag det där klämkäcka hycklandet. Så känns det.