Graviditet och romanförfattandet...
Det är kallt och jävligt och om fyra timmar ska jag jobba. Ännu en förmiddag har gått åt till att fånstirra på skärmen och vänta på att Inspirationen ska knacka på dörren. Jag kan se det framför mig, hur vi fikar ihop, jag och Inspirationen. Snackar om ditt och datt och till slut släpper Inspirationen ett bautablock i huvudet på mig, jag faller avsvimmad från stolen, ner på golvet och när jag äntligen vaknar ur medvetslösheten kommer världens bästa idé formligen rinna ur mig. Kanske blir till och med Boken skriven, inte bara Kapitlet, och kanske slutar det med att Boken blir publicerad, tas emot med världens bästa recensioner, släpps och slår internationellt och jag tjänar jättemycket pengar och kan sluta plugga och istället sitta i godmorgonsoffor och debattprogram och vara sådär otroligt vis som bara jag kan. Puh. Berömmelse är drygt, det känner jag redan nu.
Jag har funderat på det där med att skaffa barn. Ja, just det. När man närmar sig trettio (brutalskratt) är det en av de saker man vill ta ställning till; kids eller inte? Just det där är svårt, håller ni inte med? Okej, man ska skaffa barn. NÄR får man skaffa barn? Jag menar, jag och Magnus "får" inte skaffa barn eftersom vi inte har varit ihop så jättelänge och mamma säger att det vore ansvarslöst att ens skaffa en hundvalp. Saken klar: No kids.
Jag såg en dokumentär på SVT, något jämställdhetskrafs, och där intervjuades en kvinna som valt att skaffa knodds under studietiden istället för att kunna göra karriär på riktigt sedan. Hon menade på att det var mycket enklare att kombinera studier och barn än arbete och barn. Makes sense, men jag är fortfarande bara 25 år gammal och således för ung för kiddos.
Och så såg jag kort på gamla bekanta, jämnåriga med mig och litet yngre, som knatar omkring med barnvagnar eller åtminstone ninjamagar och jag funderar över hur fan de tänkte egentligen? Alltså, unga är kanonbra och jag vill också ha sådana men... Någonstans är det inpräntat i mig att "så gör man inte". Skaffar barn innan trettio, alltså.
Barn innan trettio = ung mamma = oansvarig mamma = dåligt uppfostrad unge = spruckna relationer = ekonomiska svårigheter = sociala myndigheterna = halvfet f.d. mamma som lika gärna kunde ha sluppit krysta ut tre kilo knodd, blivit av med sitt fungerande sexliv, sitt oberoende och sin fordom vackra, spänstiga lekamen eftersom det kommit någon tant från soc och tagit ungen.
Givetvis raljerar jag men jag måste ändå fråga: När i helvete går det bra och är ansvarsfullt nog att skaffa kids? Jag får ångest bara av att tänka tanken att jag aldrig kommer att duga. Menar, tänk såhär: Låt oss säga att jag och Magnus snackar om att skaffa barn om några år. Och så gör vi slut innan det hinns med! Då måste man ju börja om eftersom det är ansvarslöst att skaffa barn med någon man inte varit ihop med ÅTMINSTONE FUCKING SEDAN HÖGSTADIET. Och det vet alla att människor som skaffar barn efter att inte ha varit ihop sedan Gud skapade världen är ANSVARSLÖSA, DÅLIGA MÄNNISKOR OCH SÅ KOMMER SOC OCH TAR UNGEN.
Och så tänker jag så här: Hur ska jag kunna skaffa barn EVER eftersom jag våndas vid tanken på att säga till min mor att jag är gravid eftersom hon typ kommer anstränga sig för att se glad ut fastän hon i själva verket sen går och beklagar sig inför andra människor att jag är ansvarslös, tänker kortsiktigt och så vidare och så vidare och hyckleriet tål jag inte. Således, om jag någon gång ska skaffa barn tänker jag tiga, föda barn utan att hon vet om det och sedan hävda att det är typ Magnus syskonbarn eller nåt. På så vis slipper jag det där klämkäcka hycklandet. Så känns det.
Hur kan det rymmas så mycket livsångest i en inte alltför stor människa?!
Jag måste få tilllägga en sak, och jag tycker du ska ta tillbaka ALLT du skrivigt om vi unga föräldrar! INTE ÄR FAN ALLA SÅ! Jag är snart 21 år och är mamma till en kille på 2år, jag fick honom när jag var 19 (OCH JAG HANN PRECIS TA STUDENTEN INNAN HAN KOM
), jag har växt i rollen som mamma & det har gjort mig till en otroligt stark kvinna istället! Jag växte upp när jag fick min son, nog för att inte alla mammer gör det, men att vara förälder det innebär ganska stort ansvar och jag har tagit mitt stora ansvar.(MIN SON BOR HOS MIG PÅ HELTID, MEDANS HAN HAR EN PAPPA SOM INTE ALLS HAR TAGIT NÅGOT ANSVAR FÖR SIN SON NÄR HAN KOMME UT) JAG TYCKER DU BORDE TÄNK PÅ VAD DU SKRIVA OM UNGA FÖRÄLDRAR..( DU FÅR OSS TILL ATT LÅTA SOM ATT VI ÄR HELT TOTALT ODUGLIGA FÖRÄLDRAR) ALLA ÄR FAKTISKT
INTE ANSVARSLÖSA, DÅLIGA MÄNNISKOR FÖR ATT DOM SKAFFAR BARN I TIDIGT ÅLDER SNARARE HAR MAN EN MERA ERFARENHET SENARE TILLS NÄSTA BABY KOMMER. TÄNK FÖR FAN PÅ VAD DU SÄGER OM VI UNGA FÖRÄLDRAR VI KAN FAKTISKT VARA LIKA BRA FÖRÄLDRAR OM ÄN VI SKULLE VARIT 30 OCH SKAFFAT BARN.
OCH ATT VI UNGA FÖRÄLDRAR GER EN DÅLIG UPPFOSTRAN ? VART FAN HAR DU HÖRT DET NÅGONSTANS?
FINNS DOM SOM ÄR ÖVER 30 OCH GER SINA BARN EN OTROLIGT DÅLIG UPPFOSTRAN, OCH SOC TAR UNGARNA FRÅN DOM OCKSÅ. SÅ DET ÄR INTE BARA UNGA FÖRÄLDRAR SOC TAR UNGARNA IFRÅN..
(LÅTER PRECIS SOM ATT DU TROR ATT DET ÄR UNGA FÖRÄLDRAR SOM SOC TAR BARA UNGARNA IFRÅN)
KANSKE BORDE TÄNKA PÅ ATT VI UNGA FÖRÄLDRAR KANSKE TAR ILLA UPP NÄR FOLK SÄGER HUR DÅLIGA VI ÄR. FINNS FAKTISKT FOLK SOM GÖR JOBBET OTROLIGT BRA OCH FÅR KÄMPA HELT SJÄLV FÖR ATT ALLT SKA BLI SÅ BRA SOM MÖJLIG..
/JESS
När är man gammal nog för att skaffa barn? Jag tycker att du ställer dig fel fråga. Jag anser inte att det sitter i åldern, jag anser att det handlar om när man själv är redo för att skaffa barn. Den som påstår att den är redo i 17 års ålder kan vi bortse från för då är man INTE redo, enligt min mening.
Jag kan bara se till mig själv. Jag känner mig absolut redo för barn. Jag är snart 22 och redo för barn, misstänker dock att jag hinner närma mig 25 innan det börjar komma på tal att skaffa barn.. Många tycker säkert att jag är för ung eller whatever men jag tycker inte det är upp till någon annan att tycka i den frågan. Det är upp till mig.
Jag anser inte alls att man måste vara minst 30. Självklart kommer jag inte skaffa barn ännu för att jag inte har ett sådant förhållande med den andra hälften, än.
Skit i din mamma och alla andra som ger dig ångest. Se till dig och Magnus istället. Tänk bara på er. Det finns inget facit som säger hur länge man måste vara tillsammans innan man ska skaffa barn, det finns inget som säger att man måste vara si eller så gammal. Det är upp till var och en.
Och oj sådan skit jag fick! *garvar* Om man läser den lilla, lilla meingen "givetvis raljerar jag" kanske det går upp ett ljus vad gäller hur allvarlig jag var i raljerandet: Man är varken bättre eller sämre föräldrer baserat på åldern. Det finns crappy parents som fyllt trettio, precis som det finns femtonåringar som klarar föräldrarollen med glans. Vad jag funderar över är vad jag fått från MIN förälder, och sådant är alltid nyttigt att reflektera över eftersom värderingar ofta går från generation till generation.
Här osar det svavel så det står härliga till och alla som kan sin kemi vet hur svavel luktar...
Jag vill ha barn och jag kommer att skaffa barn med den individ jag anser vara en lämplig mor,
åldern på mamman ifråga är likt begreppet tid bara en siffermängd. Åldern per se sitter inte i antalet år individen i fråga existerat utan i visdomen denne ackumulerat under given tid. Man skapas och fostras av sina föräldrar men ansvaret för att skapa sig ett eget liv ligger helt och hållet på individen själv och det oavsett ålder!
?The road to truth is long, and lined the entire way with annoying bastards.? -Alexander Jablokov
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ironi - tips till vissa läsare ;)
