Jag började fundera för ett tag sedan. Egentligen kanske inte fundera konkret, men någonstans i bakhuvudet löåg det ändock och gnagde. Det där som så ofta gnagt, att inte passa in. Att känna sig fucking annorlunda.

Och då vi städat färdigt i min gamla lägenhet var jag tvungen att gråta en skvätt över att ingenting blev som jag hade tänkt: Någonstans hade jag föreställt mig att jag skulle kunna åter(upp)leva studentlivet per definition, det där som egentligen med råge var avklarat lagom till våren 2004. Istället - och jag ber er, se det inte som storhetsvansinne utan som en naturlig del av livet - fann jag studentlivet utomordentligt tråkigt, ostimulerande, fjantigt och inte minst ytligt.

Jag menar, kom igen! Det har av mig sagts förut men det tåls att säga igen: Först ska vi förfesta, det vill säga trängas så många som möjligt på en så liten yta som möjligt, med så hög musik som möjligt så att ingen ska vara tvungen att använda rösten i normal samtalston alltmedan man dricker så mycket sprit som möjligt på så kort tid som möjligt för att bli så full som möjligt för att betala så litet som möjligt på krogen vilken bara är en lika hjärndöd utveckling av förfesten med enda undantag att man byter lokal från minimal yta och trängsel till litet större yta med lika mycket trängsel och om möjligt än mer ytligt fjanteri än på förfesten. Och eftersom vi i Sverige är så otroligt lama och inte blivit fulla nog då krogen stänger måste man för att vara riktig student fortsätta hiva i sig alkohol, gärna fram till morgonkvisten då man däckar om inte i någon annans säng så knappt i sin egen. Dagen efter ska man vara ruggigt jävla bakis och alla ska kunna skratta åt varandras vurpor, missar och pinsamheter från kvällen innan.

Jag missunnar er inte detta, snarare förstår jag allt för väl att det är behövligt. Att det är något de allra, allra flesta behöver. Kanske för att tröttna på det, eller i skräckfallen älska den slappa, oansvariga livsföringen så till den milda grad att man fortsätter med den långt efter att man fyllt trettiofem och egentligen borde vara vuxen.

Så jag tänker vidare... För ett tag sedan åkte jag bil med... Några personer, och på väg mot vår slutdestination pratade vi om valet i USA, den amerikanska mentaliteten och huruvida USA kanske faktiskt är världens mest inoficiella U-land. Samtliga i bilen hade brains nog att kunna föra diskussionen, och tydligt var att personerna också besatt ett visst samhällsintresse som inte handlade om Paris Hiltons 72 hundar, Nicole Richies unge eller vem som är snyggast i "Vakna med the Voice". Det fanns mekaniker i verkstaden, liksom, och det är personer som dem jag behöver för att kunna fungera. För att kunna må bra. För att få någon som helst stimulans däruppe. 

(Okej, jag ska villigt erkänna att Måns Zelmerlöv med litet socker på inte vore helt fel, men kom igen, se ironin bakom det hela....)

Men faktum kvarstår: När det kommer till flickfnitter, till att vara politiskt korrekt och allmänt... Ytlig, ja, då går jag bet. Jag blir tyst och vet inte riktigt vad jag ska säga. Den sociala kompetensen avstannar totalt och jag känner mig mest som ett... Fån:

Tjej A: Alltså, jag hade så HIMLA kul igår och så köpte jag en ny GI-bok!
Tjej B: Åh, en ny GI-bok! GUD så intressant, verkade recepten bra? Jag läste i "Valfritjejtidning" att författarinnan hade gått ner HUR MYCKET SOM HELST med hjälp av de där recepten!
Lisa: Ööh... *tänka, tänka*
Tjej A: Jo, men jag har hört att Atkins är bättre...
Tjej B: Jojo, men hur som... Vad blir det till helgen, var ska vi festa?
Lisa: Ööh... *tänka, tänka*

(Återigen, jag raljerar, men ungefär så känner jag mig. Som en mindre vetande människa, fullständigt inkompetent vad gäller mänskligt umgänge och mänskliga relationer...)

Jag vet nu - med facit i hand - att jag inte är Guds brightaste får bland alla andra fårskallar: Vad Saltsjöbandsandan och den svenska modellen var hade helt gått mig förbi, men någonstans anser jag ändock att jag har en ganska hyfsad allmänbildning. Således handlar det nog egentligen inte om det.

Men som en kompis sade härom dagen: "Egentligen föredrar jag också sådana där vinkvällar framför krogen..." Jag tyckte att han sammanfattade det hela jättebra, det där med att man som student nästan förväntas älska en viss livsföring fastän man i själva verket kanske upplever det som helt jävla hjärndött.

Men min helg har varit strålande, och i mitt tycke alldeles lagomt med fest på alldeles rätt sätt, utan skrik och skrän. Fredagen var begravning och framåt kvällen sotning, middag, bastu och "gravöl" under vilket jag för första gången såg hyfsat nyktra människor spela "SingStar" och "Guitar Hero". Bara det var en upplevelse, i synnerhet i jämförelse med de skrikiga tillställningar jag tidigare sett de spelen åka fram. 

Och egentligen - jag vill inte se mig själv som en torrboll, som en tråkmåns, som en besserwisser även om jag i mångt och mycket är just en sådan. Faktum är att jag är ganska rolig. Ganska social. Ganska lätt att ha att göra med. Det försvinner bara då jag inte riktigt platsar in, inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Men kanske var det dags att stänga boken på allvar, låta det där själlösa levernet i vilket man strävar efter att söka en identitet upphöra. Kanske dags att inse att jag är på det sätt jag vill vara, på det sätt som passar mig. Och omger mig med människor jag gillar, människor som stimulerar mig nog mycket för att kunna umgås med. Jag vill ännu inte kalla mig vuxen men klar med "sweet sixteen" är jag för länge sedan.

Nu ska jag duscha innan jag åker till jobbet.