(Naturligtvis hittade jag omedelbums intressant bloggämne... Jag ger upp, jag måste skriva!)

6 av 10 svenskar har varit otrogna, och var tredje av dem har inte mage nog att ha dåligt samvete. Ja, naturligtvis kommer uppgifterna från Aftonbladet som skriver om hur svenskarna täcker över sin otrohet. Personligen är jag så pass känslokall att jag aldrig haft dåligt samvete över att ha varit otrogen. Jag ser faktiskt inte vitsen med att ha det.

Att vara otrogen kan vara en ganska tydlig signal på att något inom förhållandet är knas - vilket det faktiskt alltid har varit rent sexuellt i mina tidigare relationer. En annan orsak tror jag helt enkelt kan vara att det där med att vara monogam är förlegat. 6 av 10. Det är 60 av 100. Det är 60 procent av det vuxna svenska folket, om man ska tillämpa de siffrorna på så vis.

Som jag tidigare skrev: "Jag skulle föredra att min kille om han nu var så brutalattraherad av någon annan kunde spotta ur sig att han var det, ligga med bruden ifråga och "get it over with". Hellre så än att kanske för resten av sitt liv ha henne med i huvudet."

Ja, faktiskt. Att knulla runt urskiljningslöst när man befinner sig i ett fast förhållande låter i mina ögon ganska onödigt. Däremot är jag övertygad om att de flesta människor går genom livet och konstant stöter på människor som attraherar en på djupet. Människor man rent instinktivt känner att man borde knulla med. Ha vild sex med. Sådana där man connectar med. Att som partner då anse sig äga den andre i den utsträckningen att han eller hon inte tillåts göra det känns ganska befängt. Faktiskt lika befängt som att inte låta sin partner byta arbete, gym eller få äta sin favoriträtt.

Åter faller vi så tillbaka på det gyllene ordet "kommunikation". Jag tror att så länge man gemensamt sätter ramverket för relationen är allt möjligt. Att andra människor med normen uppkörd så långt i arslet att det inte går att skita ur den sedan beklagar och förfäras över det måste få vara deras problem.

Oh fuck. Really got to go.