Otrogen, alltså. I Aftonbladetartikeln från i fredags propsas det på otrohet som relationsräddare och jag tycker att frågeställningen som sådan är intressant: Är det okej att vara otrogen? Eller, låt mig omformulera frågeställningen: Är s.k. öppna relationer funkis?

Parterapeuten Esther Perel lägger upp följande argument för otrohet - eller lösa förbindelser: "För att passionen ska flöda behöver den frihet." Dessförinnan står följande ord skrivna: "För stora doser av närhet, samförstånd och trygghet kan ta kål på långa förhållanden." och om det är Perels åsikt eller artikelförfattarens låter jag vara osagt men till viss del kan jag mena att jag håller med: Jag formligen avskyr allt vad gullande heter. Avskyr att känna mig instängd i en trygghetsbubbla och avskyr att bli omtyckt på det sättet överhuvudtaget. Sådant ger mig bara avsmak för personen ifråga. Att jag sedan är mysko, må så vara...

Missförstå mig inte, jag propsar inte på otrohet som så. Att "ljuga och bedra" sin partner är säkerligen något av det värsta man kan göra, men som jag läser litet längre ner i artikeln, något människor faktiskt borde ta i beaktande, Perels ord: "Varför är sexuellt svek värre än andra svek? Jag har sett människor som sviker varandra genom likgiltighet, genom att nedvärdera den andra, genom att försumma den andra. Samtidigt som de är sexuellt trogna. Är det bättre?"

Jag är inget fan av polyrelationer, skulle inte kunna leva på det sättet, men på ett sätt kan jag tycka att lika svårt som det är att lova någon evig kärlek är det att lova någon evig trohet. Dessutom anser jag att man kanske måste börja rannsaka sig själv och sin partners sexliv/förhållande om trekanter eller swingersklubbar plötsligt är mer regel än undantag i ens sexliv. Om man inte längre "bara" tänder på varandra.

Och - helt ärligt - jag skulle föredra att min kille om han nu var så brutalattraherad av någon annan kunde spotta ur sig att han var det, ligga med bruden ifråga och "get it over with". Hellre så än att kanske för resten av sitt liv ha henne med i huvudet. För min del skulle det kännas långt bättre om han fick skrivet - svart på vitt - att trista, torra jag faktiskt var mer rosenröd än henne. Vilket jag naturligtvis skulle vara. *flinar*

Så en kort sammanfattning av helgen: Snor. Jag har drömt om Parry H i natt och vaknade snorigare. Låg sedan och lyssnade på Ekot och funderade över det där med människor och hemlisar. Ibland tror jag att det kan vara nyttigt att ha en brutalhemlis med någon. En hemlis bägge parter vet aldrig kommer ut, men en enda blick de två människorna mellan kan verkligen säga mer än något annat. Jag har en sådan hemlispolare och hemlisen förblir en hemlis, såklart. Det lustiga är dock -  att precis som det ibland kan stärka vänskap att ligga med varandra - samma effekt har den hemligheten fått. Sådant är sweet, på sitt sätt. Och nödvändigt, tror jag.