Mazdan gick sönder för någon vecka sedan, eller rättare sagt gjorde Magnus den blunder han sagt åt mig att INTE göra: Dra igång torkarna utan att kolla så att de inte frusit fast eller när det är för mycket snö på rutan. Således har jag kört och hämtat honom från jobbet varje dag, något jag faktiskt tyckt varit jätteskönt. Inte skönt modell "Då vet jag var jag har honom!", utan skönt modell "Jag har en (livs)uppgift!" Så när jag har släppt av honom på jobbet kring 06.50 har jag kört till Statoil där förresten han som jag tyckte var så snygg för tre år sedan jobbar kvar. ("Har han inte kommit längre på tre år?" var Magnus kommentar.) Nå, livsuppgift så. Jag kör till Statoil och går in och köper en kaffe, precis som en helt normal människa. En människa i farten. En människa på väg till jobbet. Inte som en människa som ska hem och dra på sig mjukisbrallor, hala fram bröstet åt Minst medan hon matar Störst till synen av pontypiner och tombliboer som ska åka pinkyponk. Jag menar, vem kan tro det där i kön på Statoil? Dessutom tog det typ ett besök där innan kassagrabben sa "Kaffe som vanligt?" ungefär som de där nätterna jag körde från jobbet på Bolanche till Statoil och han frågade "Det vanliga?" och sträckte sig efter ett packe Marlboro Light. På något sätt kändes det bara skönt att få vara i den normala världen igen efter nästan tre års frånvaro. Typ som ett restaurangbesök med god mat, gott vin och tillhörande hotellrum skulle kännas. Barnfritt. Eller ett helt dygn i Älvdal med mat, vin, bastu och brasa. Sådär som det var förut. Ibland måste man få sakna, minnas och längta. Jag är då sådan som måste det.

Lillis har haft det kanonjobbigt och skrikit. Dels p.g.a. magen och dels p.g.a. några plitor som kom för snart två veckor sedan. Ni med kids kanske vet vad för slags plitor jag menar? Vanliga hormonplitor, liksom. Det var bara det att det inte stannade vid "några plitor", utan hela huvudet blev täckt, och då menar jag hela huvudet med småfinnar. Så jag ringde till BVC för en vecka sedan och ville att någon skulle kolla på henne eftersom det inte direkt såg normalt ut, men fick till svar att det var alldeles normalt och att ingen skulle kolla på henne. I fredags ringde jag upp igen eftersom det hade börjat sprida sig ner mot bröstet och ryggen, och sade att jag minsann visst ville komma eftersom hon såg för jävlig ut; svullen med plitor som sprack och varade. Jag fick en tid igår. Väl på BVC tittade sköterskan på henne och sade något i stil med "Åh herregud" och ringde vårdcentralen dit vi fick en tid senare på eftermiddagen. Läkaren där tittade på ansiktet och skrev ut antibiotika på studs. Hon behövde inte se resten av ungen - ansiktet räckte. Hon är alltså rödsvullen i hela ansiktet och där plitorna har spruckit har hon som varskorpor som lagt sig likt en matta över kinderna och öronen. Brännskadad ser hon ut, för att vara ärlig. Så, jag fattar om hon har skrikit senaste veckan. Dessutom skulle jag väldigt gärna vilja se hur min dotter ser ut i ansiktet när hon är normal. Först var hon gul och sedan kom plitorna, så jag har fortfarande efter snart sju veckor inte sett hur hon ser ut när hon är "frisk".

Idag ska vi ladda upp inför påsk med att Willyshandla och dessutom ska Edith på akupunktur igen. Ute kommer bara mer och mer snö och det är gråare än grått. (Magnus drog ner persiennerna igen i helgen...) Och nu är det visst dags för ett abrupt slut - Lillis ska ha käk.