Jag drömde i natt att jag blivit antagen till en sommarkurs. Två veckor skrivande på Åsa FHSK tillsammans med gamla skrivarkursgänget. Min lycka var - för att citera familjelliv.se-puckona - total. Två veckor under vilka jag skulle få möjligheten att fokusera på vad jag sedan länge lagt ner; skrivandet. Två veckor under vilka jag skulle kunna tillbringa eftermiddagarna med att vila en välbehövlig stund innan middagen vilken för övrigt serverades, och två veckor under vilka jag vid mer än ett tillfälle skulle dricka vin och snacka skit med folk. Vara tjugo igen, liksom. Tjugo och komplett ansvarlös.

Nåväl, i drömmen var jag så ute och cyklade över åkrarna här hemma när jag kom på att jag nog inte skulle kunna åka på den där kursen. Jag har ju Edith som är så liten, eller Eira för den delen som inte heller är särskilt stor, men i synnerhet Edith. Hur skulle jag kunna lämna henne hemma? Trots allt är det jag som är Matfabriken, hur mycket det än finns ersättning att ge. Så jag började fundera på olika lösningar. Ta med Edith? Nja. Hela vitsen försvann, liksom. Det hela slutade hur som med att jag avanmälde mig och istället letade efter nya möbler i det Gamla Huset hos min mor.

Men drömmen satt kvar, tydligt, tydligt när jag vaknade. Känslan av att faktiskt lämna de här ungarna i två veckor kändes löjligt...dålig? Jag, som längtar efter solotid skulle inte kunna sticka iväg två veckor utan barn. Eller för den delen en vecka. Troligast inte heller en helg. Möjligen över en natt, men jag tycker att det är på tok för tidigt för Lill-Edith att vara från mig. Som sagt oavsett ersättning.

I sommar ska jag jobba nätter. Endast nätter. Edith kommer då vara knappa fyra månader och jag halvvåndas redan nu för hur det ska gå. Hur nattningen av henne ska funka för Magnus. Om hon kommer att ta flaska eller om hon i stil med storasyster är totalt bröstfixerad. Vi måste börja redan i maj att ge henne flaska till natten och plötsligt känner jag något jag aldrig förut känt: Vilken elak, egoistisk mamma jag är. En klump, eller kanske ett hålrum i magen som gräver och nöter och gång på gång påpekar att jag borde ta mitt ansvar som Moder och stanna hemma med mina barn till dess de fyllt åtminstone tolv. Litet Santa Maria eller Kockens, sådär på morgonkvisten, men jag tror nog poängen gått fram.

Ibland läser jag på familjeliv.se om människor som föder barn och två veckor senare lämpar av dem hos någon annan för att gå på krogen. För det första: Jag hade inte kunnat slappna av en sekund. Där hemma - eller hos någon annan - ligger en liten varm, mjuk nydoftande baby som inte gjort en fluga förnär i världen men ändå ligger i någon annans armar och inte fattar var mammalukten och mammahjärtslagen tog vägen. Bara tanken får mig att vilja spontangrina. För det andra: Snacka om - i mitt tycke - dåligt investerad barnvaktstid. Att gå på krogen och supa sig full, alltså.

Observera att jag tycker att det är minst lika illa för en nybliven pappa att göra såhär, så det handlar inte om kön alls. Jag skrev bara utifrån mitt eget perspektiv. Om Magnus för fyra veckor sedan hade berättat att han skulle ut och svira på lördagkvällen hade jag stirrat lika förvånat på honom som om han berättat att han skaffat sig en älskarinna. I min värld faller det liksom under kategorin "Saker man helt enkelt inte gör". Alltså varken lämnar en fjorton dagar gammal bebis hos en barnvakt för att gå på krogen eller skaffar sig en älskarinna.

Visst, jag erkänner. Jag kan mer eller mindre snart mörda för att få möjlligheten att ta mig till en uteservering en lagom varm sommarkväll. Sitta där och ta först en kall Carlsberg, därefter en fräsch G&T och avrunda med ett glas vitt vin. Och typ ta en cigg eller tre till. Och förhoppningsvis får jag tillfälle att göra det i sommar. Men först måste vi börja med projekt: Byta barn vilket innebär att Magnus någon gång i maj får natta Edith och jag natta Eira. Hur mycket det än skär i hjärtat. För jobba ska jag. Och jobba vill jag. Så enkelt är det.

Tillsvidare håller jag mig hemma med kidsen och går våra promenader och så snart den här fördömda magsjukesäsongen är över ska jag masa oss till Öppna Förskolan och låta Eira bränna energi på andra än mig. Dessutom blir det en fin prom fram och tillbaka till Djurås de dagar väder och ork tillåter. Ska jag vara ytlig vore det fint att kunna gå sig till en kropp som åtminstone påminner om den jag hade innan Eira kom. Jag ska försöka komplettera med gympass men återigen måste jag nog vänta litet till dess Edith tar flaska såvida ingen frivillig vill gå på promenad med henne tre gånger i veckan medan jag tränar? Frivilliga? Hallå?

Nu är kaffet slut och Eirabyrån utriven igen. Jag behöver inte lägga hennes kläder i lådorna. De ligger på golvet lika snabbt igen. Such mama's life.