...eller kanske "for the future".

Det här är sista chansen. Med så mycket amnings- och graviditetsbomull som växt sig allt kompaktare i min hjärna de senaste två åren finns det inte en möjlighet för mig att prestera lika bra på ett högskoleprov som jag gjorde för fem år sedan. Ja, ni vet, när jag var fem år yngre och tyckte att "känna sig låst" var att behöva gå i skolan eller inte kunna ta sig till Hufvudstaden klockan 23.30 en lördag. Typ.

I höst går mitt högskoleprov ut, och således är det verkligen sista chansen för mig att söka in på ett program och nästan, nästan vara garanterad en plats. Såvida jag inte siktar på typ läkare eller veterinär, men nejtack till bägge. Så, jag sitter vid köksbordet, ligger i sängen, kör bilen eller vad som helst med en god dos framtidsångest intill mig. Vad ska jag bli?! Senaste tankegången slutade vid lärare, högstadie/gymnasie och inriktning samhällsvetenskap. 270hp, dvs fyra och ett halvt år. Jag skulle vara 32 när jag var klart - men å andra sidan finns det väl alltid jobb för lärare, överallt?

Något måste jag söka, men jag vet inte vad. Jag vet inte vad jag vill bli och göra när jag blir vuxen!

Dagarna går annars, jag pusslar med kidsen härhemma och för det mesta är vår Edith en rätt tacksam unge, peppar peppar. Hon äter, sover och jollrar. Full fart är det på Eira som är högt och lågt och kan allt själv, eller snarare tror sig kunna allt själv och därmed blir assur när hon faktiskt inte KAN eller FÅR göra vissa saker.

Jag är så överlycklig att vintern nalkas sitt slut. Av någon anledning har den här vintern varit bland de längsta i mitt liv. Den vinter jag trodde skulle gå fort om någon har tyckts mig vara oändlig. Lång, kall, snöig, grå, trist, tung. En dag drog Magnus helt sonika igen persiennerna i vår hall - han ville hellre titta på lampljuset än det grå äckliga tunga halvljuset som försökte tränga sig in. Det livade upp mer med tre spotlights, tyckte han. Och säkerligast hade han rätt. Han brukar ha det, min Magnus. Vintern har nog tärt på oss bägge, men på olika sätt...

Nu räknar jag mest ner till dess magsjukesäsongen är över så jag kan ta kidsen på Öppna Förskolan. När jag ser Eira leka för sig själv, eller stolt komma med en boll som hon vill att VI ska leka med skär det i mig. Andra mammor träffar varandra, låter sina barn leka med varandra, knyter tidiga, tidiga kontakter och bjuder in till det där sociala samspelet alla behöver lära sig förr eller senare. Jag har ingenting sådant att erbjuda mitt barn. Mina barn. Mina barn får leka själva, med varandra, och det gör mig så otroligt himla jätteont i hjärtat. Det är liksom en sak att JAG är ensam, men att inte kunna erbjuda de här två vad andra mammor och pappor erbjuder sina barn, det känns för jävligt. Även om de ännu inte är stora nog att fatta att vi kanske inte har det som alla andra familjer. Men jag fattar och jag vet och det smärtar.

Slut självömkande. Dags att dricka upp kaffet innan Eira vaknar från tuppen och vill ha lunch. Eller rättare sagt SKA ha lunch. Sedan ska vi... Ja, vaddå? Plocka ur diskmaskinen? Plocka i diskmaskinen? Köra någon eller några maskiner tvätt? Förbereda pannkakssmet till middagen? Nå, vi får nog dagen att gå. Om inte annat tar vi en prom igen framåt eftermiddagen...