De flesta som någon gång "sett ut som en valross runt magen" (citat Magnus, med kärlek...) vet att när man som mest ser ut som nämnda djur är man inte så särskilt pigg. Tvärtom har man relativt dåligt tålamod med det mesta; att dra på kängor och knäppa dem känns liksom ett mindre marathon och bara en sådan enkel grej som att hämta ett glas vatten ter sig minst lika omöjlig som en promenad på Mars. Inte av lathet, utan av... Ah, ni kanske förstår grejen.

I fredags kom Magnus hem med begynnande förkylning och helgen har för hans del ägnats åt att snora mer och mer. Trots det har han gett mig ännu en lyxhustruhelg; han lade Mymlan på fredagkvällen och jag fick se "På spåret" ifred med mina chips i soffan. Tackar. På lördagen blev jag mer eller mindre beordrad ner i vardagsrummet efter middagen - för att ta det lugnt och "slippa" kvällsbestyren med Eira. Så tände han en brasa och vi fikade kladdkaka och glass till schlagern medan barnet sov mer eller mindre gott i sitt rum. Igår hade jag en heldag med Hanna och Sara medan Magnus tog kampen om vällingens icke vara dagtid. Hur han nu orkar det med en förkylning... Idag är en ännu snorigare karl hemma - och håller i skrivande stund på att försöka tuppa Eira efter att vi gett henne lunch. Vilken hon också åt merparten av. Burk, äpple, litet hårdbröd och mjölkförsök. Jag har det otroligt, otroligt bra med denne man!

Ska försöka rycka upp mig ur dvalan när Eira har vaknat igen. Ta en dusch, bylta på oss bägge och ta en promenad i "vårsolen". Jag vet att det inte på långa vägar är vår än, men när det är 10+ i solen får det kännas liksom det har vänt. Därefter ska jag göra ett besök på bibblan och hålla tummarna för att "Född en blå dag" av Daniel Tammet finns att låna på plats, inte som beställning. Har ni inte sett dokumentären om honom rekommenderar jag det verkligen då det är väl spenderade knappa femtio minuter!


   ( <------- Dokumentären)