Till Mymlans födelsedag har jag bestämt mig för att köpa något som både hon och vi har nytta av. Således ska hon få två DVD:er med "I drömmarnas trädgård", det enda program hon sitter som klistrad framför. Det roligaste för henne kommer att vara presentpapperet och förhoppningsvis möjligheten att gegga med en tårtbit, något annat hyser jag inga förhoppningar eller illusioner om. Jag menar, folk som ordnar stora kalas - och då menar jag STORA kalas - när knoddarna knappt kan stå själva, kom igen! Oavsett hur smart barn du har kommer ungen inte ihåg ett jota från tillställningen och blir nog mer stressat av allt ståhej än något annat. Mymlan får en tårtbit och som sagt två DVD:er.

I paketet ligger även böcker och väntar; inte kan jag motstå att handla böcker när jag ändå sitter och klickar! Bl.a. Dan Browns nya bok, "Den förlorade symbolen". Därför väntar jag med spänning på paketet. Satt i soffan igår när Mymlan somnat och Magnus var i pannrummet, och läste Liza Marklunds senaste bok och njöt trots tröttheten. Det här blir så bra, så bra. Just nu är det halvstrukturerat kaos med halvfungerande kök modell 1945-standard och ett badrum så litet att man får torka i stort sett all golvyta efter att ha duschat. Men - när köket på nedervåningen blir klart börjar Mission: Riva ut gamla köket här uppe och göra badrum där. Jag tror inte att jag själv förstår hur mycket jobb den här kåken kräver, men Magnus förstår nog även om han inte kan förklara. Vi mäter nog saker på olika sätt:

Jag: Men hur lång tid tar det innan vi kan ställa in köksinredningen och så då?
Magnus: Först ska vi riva upp golvet och isolera om och fixa med vattnet, och sedan ska väggarna ner och elen dras om och sedan...
Jag: Jamen i tid?

Det lär ta den tid det tar. Så småningom har vi ungefär 80m2 mer att röra oss på än vad vi hade i lägenheten. Viktigast just nu är dock att få vettig uppvärmning till vintern. Magnus pular på med pelletsbrännaren och lämnar således mig och Mymlan solo i kväll för att svetsa till en förlängningsstos på jobbet EFTER jobbet. Han är duktigast i världen, min Magnus.

Igår ställde sig Mymlan upp och gick alldeles av sig själv. Tidigare har hon bara gått när vi varit med, liksom för att demonstrera att hon faktiskt kan. Jag blir så glad att se hur hon gör framsteg. Härom dagen sade hon nästan "lampa" riktigt, vilket tidigare varit "mamma". "Pappa" kan hon väsa fram och hon har lärt sig hälsa och vinka, nicka och skaka på huvudet. Och använda pennan till att dra streck på mjölkkartongen med. Vilket naturligtvis är ett slående bevis på damens fantastiska intelligens och inte alls mammans och pappans rena önskketänkande. 

Själv börjar jag tröttna så smått på att ha varit nykterist i snart två år och att börja känna mig som en klump igen är inte heller sådär tipp topp. Kroppen slits uppenbarligen mer än vad jag trott av att skaffa barn - kanske är foglossning ett slående exempel på det? Jag föder hellre barn än har redig foglossning. Efter februari borde det vara back to my old self again. Jag är nog inte direkt en person som njuter av att vara gravid... Jag vill hellre komma igång nu och träna och känna mig i okej fysisk form igen - oavsett hur lång tid det må ta!

De senaste dagarna har jag faktiskt njutit av att vara hemma med Mymlan. Hon är gladare och nöjdare och jag är piggare och inte lika sur och stingslig - eller låg - som jag varit de senaste månaderna. Ensam är jag fortfarande, till förbannelse, men så länge jag inte gör några större ansträngningar att förändra det får jag helt enkelt försonas med tanken att det är så just nu. Bättre är då att försöka ta en dag i taget med allt vad det innebär av tuppar och promar och prat med Mymlan istället för kompissnack och så mammabesök då, för att inte bli totalt isolerad. Dessutom jobbar jag en dryg månad till vilket är ett skönt andningshål, att få träffa vuxet folk och komma hemifrån en stund utan Mymla eller Magnus även om jag nog skulle kunna offra ett ben för en ensamkväll med Magnus, förslagsvis nästa sommar. DET saknar jag nog mest av allt!

Nå, jag ska skratta åt de i min närhet som kommer skaffa sina barn när de är 36: Då är våra stora tjejer och vi kan ha en vardag utan vakna nätter och blöjbyten. Förhoppningsvis. Nu: Tupp.