Ibland kommer jag till klarhet vad gäller saker och ting och jag är säker på att detta uttalande är helt normalt för en person av min...form?

Nummer ett. Låt mig börja.

Det är ett sjukt, twistat kroppsideal därute och jag släpper in det i mitt hem. I VÅRT hem. Jag öppnar dörren och kaffet står redan klart eftersom besöket inte på något vis är oväntat. Jag har till och med bakat för att göda idealet, givetvis med sockerfria kakor små nog för att smaka luft och därmed inte kunna sätta sig på något ovälkommet ställe.

Just det där måste försvinna. Den gästen måste förvisas på samma sätt som tärande vänner och kontakter måste gå. Jag är livrädd för att Eira ska växa upp och känna att hon måste sträva efter något som är sjukt. Något som handlar om det totalt motsatta till intelligens. Men det är så oerhört svårt. Med mig VET jag ju egentligen att jag nog inte egentligen hör till den kraftigt kraftiga massan kvinnor i landet. Med mig VET jag ju egentligen att jag borde få duga som jag är. Att jag borde vara smart nog att genomskåda hela bluffen. Jag borde ha växt upp. Men icke. Det gör mig så oerhört ledsen och får mig att tycka på något sätt ännu sämre om mig själv. Litet som att "jaha, jag har inte ens karaktär att gå ner tio kilo och upenbarligen är jag dessutom dum nog att tro att jag skulle bli lyckligare av det!" 

Nummer två. Nu fortsätter jag.

Jag måste börja omge mig med människor som har släppt det där. Som har vuxit från hela hysterin. Människor som inser att det finns något annat. Något större, viktigare och mer fundamentalt med livet än att få ångest så fort man öppnar munnen för att stoppa mat i den. Av någon anledning tänker jag alltid på Nathalie - från Åsa - när jag tänker på en fri människa. En kärleksfull människa. En vacker människa, vacker kvinna. Intelligent, kreativ och storhjärtad och jag skulle kunna ösa superlativ över henne men det var inte riktigt det inlägget skulle handla om. När jag LÄNGTAR efter något LÄNGTAR jag efter att ha en människa som henne i min närvaro och kunna få leva ut och utvecklas med en sådan person. Få SKAPA med en sådan människa. (Jag skulle sluta, så var det ja...)

Det är därför jag längtar efter att plugga igen. Förhoppningsvis ha turen att få klasskamrater att utvecklas med. Klasskamrater vars stora glädje inte nödvändigast är ett par nya skor eller en schysst make-up. Människor som har större livsmål än så. Människor som kan uppskatta LIVET mer.

Nummer tre. Det kan bli det sista med tanke på Eira-status.

När vi är i Piteå är det så mycket enklare att tycka om Magnus. Och med det menar jag inte att det är svårt här - trots allt är det som det är att jag ska vara med honom och vice versa. Men ibland kan jag känna att det är så infekterat och bökigt att få vara lycklig här. I ett förhållande-lycklig. I Piteå verkar det finnas en annan tilltro till relationer, till människor, och då blir det enklare att tycka om. Jag kan inte förklara det riktigt, inte på annat vis än att... Det är enklare på något sätt. Mer sant. Mindre ifrågasättande och mer skratt. Mer glädje.



Hur är livet? Och hur blev det som det är? Jag trodde att jag visste bättre. Men jag visste visst ingenting.