...eld? Ved? Cigarett? Tändstickor? Näver? FaluKuriren?

Rätt svar: VED.

Lördagen tillbringades i stugan där kapning av träd stod på schemat. Okej, i ärlighetens namn hade bävrarna gjort grovjobbet, fällt och kvistat, så Magnus kapade helt enkelt upp stockarna varpå de skulle transporteras vidare för torkning och så småningom klyvning till ved. Men hur stark man än är - och jag är inte det starkaste - finns det en gräns för hur många gånger man orkar och vill gå med stora trädbitar á hur många kilo då? Till slut insåg vi faktum - vi behöver en traktor - och staplade på plats, helt enkelt. Får ta tag i fortsättningen när jag kommer från Riga.

Söndagen var trädgårdsjobb hos mormor och är det något jag avskyr - sorry alltså, men nu är jag ärlig - är återigen det där "Varför är man inte tre när man skaffar barn?" Jag menar, Magnus fick jobba och jag fick... Kånka unge. Det känns litet sådär, faktiskt. Jag hade hellre hjälpt till. Barnet får börja gå snart, tycker jag, och hennes framtida syskon får ploppa ut a.s.a.p. så de kan bli gamla nog att slava för stackars mor och far istället för tvärtom.

Nu är det btw ganska exakt en månad kvar innan sommarschemat på jobbet kickar in på allvar. Thank God. SÅ skönt att få känna att jag duger till något och bidrar ekonomiskt. Jag formligen avskyr att känna mig beroende av folk. Nästa barn får flaska från en månads ålder så får Magnus vara pappaledig och jag får jobba! (Oooh, I wish...)

Men just ja. Så får man inte säga. Barn ska vara det mysigaste som finns 24/7 och jag ska inse att det är Livet att vara hemma och vara mamma medans min "älskling" tillika "gubbe" försörjer oss och är "duktig". Kräkvarning. Hade jag inte varit så förbenat heterosexuell hade jag lätt kunnat skaffa barn med en kvinna bara för att kolla om samhället hade krävt av...vilken mamma då? att vara hemma.

Det där är litet lustigt... När Magnus har hand om Eira är han "duktig". När jag har hand om Eira är det helt naturligt och inget som behöver stående ovationer. Min mormor kan ringa efter att jag har jobbat och fråga hur det har gått för MAGNUS som varit tvungen att ta hand om Eira. När jag svarar "Bra, såklart, han är ju pappa!" får jag höra vilken DUKTIG kille jag har. En annan variant är följande:

-Jaha, du ska jobba? Vem ska ta hand om barnet då?
- Hmm, låt mig tänka... Jag hade tänkt binda fast henne på parkeringsplatsen utanför jobbet medan jag jobbar. Alternativt lämna henne hemma i gåstolen med några Mariekex  framför. Det är trots allt bara nio timmar.

Vill jag säga. Men säger jag inte. Det blir ett löjligt:

- Låt mig se, hennes PAPPA kanske?

Som kan följas av:

- Men jobbar inte han?

Vid det laget vill jag mest slå huvudet i bordet.

Nu har Eira hittat Påsen från Jysk. Den prasslar och det är askul. Tursamt nog är det innehåll i påsen, så hon kan bara prassla med kanten. Vilket nöje va! Oh well. Det är en dag idag också.