Sinikka skriver om att hennes inlägg är så förutsägbara men hey, är det inte det förutsägbara de flesta människor trots allt letar efter i sin tillvaro? En stund - mellan tretton och fram till det du är färdig med partajandet (vilket kan vara alltifrån sexton och trettiosex, är jag rädd...) hävdar du att du minsann vill leva ett spontant liv, utan något som binder dig fast. Du tror dig kunna svepa genom människor och tillvaro som en virvelvind, lämna ett bestående intryck och sedan dra vidare, vidare vidare... Tills du känner hur bittert den där ölen smakar och hur hård vardagsrumsmattan är att vakna på efter sexton timmar intensivparty.

För det är plötsligt då det händer: Du strävar efter det förutsägbara. Rutinen. Villan, Volvon och doggen. Säkerheten, stabiliteten och...att bli vuxen, med semester, inkomst, barnkläder och planeringskalender. Energin att blåsa förbi har förvandlats till en personlig Katrina och rensat ut det omedelbara tvånget inom dig att VARA något. VARA någon. Det är nu du istället för att VARA något BLIR något. För dig själv och för andra. Så heja rutinen. Heja det förutsägbara.

Och Gud, så jag kan längta efter det jättespontana och fria. Och en riktigt smarrig öl i goda vänners lag.

Hur som. Nu svävade jag ut igen... Jag skulle skriva ett riktigt trist svenssoninlägg. Så here goes. Här är min vardag.

I förrgår kom Eiras andningslarm och igår bäddade jag spjälsängen och gav mig fan på att natta ungen i den istället för vagnen vilken hon ändå börjar bli för lång för. Så jag lade ungen på mage och satt med en gallskrikande knodd i en kvart. Sedan sov hon i två timmar då hon fick välling och somnade om och sov drygt två timmar till. THIS is a proud mama! Nu sover hon middag igen. I spjälsängen. Jag ska avveckla liggvagnen snart, tror jag... Pessimistpappan tyckte dock att han ville vänta en vecka och se om resultatet var beståendet. Men det SKA det vara. Det ska JAG se till.

I övrigt hade vi en toppendag igår - min gnällspik har varit en underbar unge senaste dagarna. Hanna kom förbi lagom till Eiras förmiddagslur och fikade. När Eira vaknade lade vi henne på bordet där hon faktiskt var NÖJD med att försöka kava sig fram till Pippidockan, hennes favvo. Därefter majskrok, mango och välling och så begav vi oss till Kupolen för diverse mer eller mindre nödvändiga ärenden. (Blöjpåsar = nödvändiga. Kläder åt Flarnfarsan = nödvändigt. Kläder åt Eira = inte alls nödvändigt men himla kul.) Eira på Kupolen gick jättebra - tack Hanna - även om hon på vägen hem var en riktigt trött skit.

Därefter hem till mor eftersom Magnus jobbade sent. Tog en promenad och stekte våfflor och återvände hem straxt efter 18. Eira fick nappa ett tag och vaknade kring 20 (wtf...) och först vid 22 kunde jag lägga henne i sängen för natten. (Se ovan...)

Annars...inte så mycket. Jag har mailat Ulrika från skolan och frågat om det går att läsa de obligatoriska kurserna på distans med endast några få väl synkade tillfällen på plats. Journalist vet jag inte om jag vill bli, egentligen, men en examen är nödvändigt. Om inte annat kan jag använda den för att jobba som t.ex. informatör eller liknande... Och valbara kurser, borde inte det gå att plocka på här nere? Ååh, jag vet inte... Jag vet bara att jag måste måste ta tag i min studiesituation. Eller frånvaron av den, snarare.

Visst vore journalist ett skitkul jobb på sitt sätt, men för att lyckas i den branschen måste man inte vara bra - man ska vara BÄST och det tror jag inte att jag kan. Visst är jag hyfsad på att skriva men... Njae. Även om det vore coolt.

Nu ska den här lortiga mamman duscha innan ungen vaknar från den försenade morgonluren...