...och sedan är juli slut. Det segaste juli i mannaminne. Men nu är det gjort. Alldeles straxt. Om fem ynka dagar kan jag verkligen sätta mig ner, pusta ut och konstatera att ja, jag överlevde den här månaden.

Den här helgen har spenderats i Örebro, på Sofias bröllop. Så grattis till det nu äkta paret. En hotellnatt - om än riktigt kort - blev det med min Magnus och sedan snabbt tillbaka till Dalarna, hämta Eira, äta en macka och sedan långtidstuppa allihopa. Mellan 13 och 15 sov hon, tosisen, med huvudet i min armhåla, och blev sedan väckt av mig, alldeles genomsvettig. Nu börjar det bli roligt på riktigt med Eira. Hon kryper, sitter, ställer sig upp och när hon är riktigt ledsen eller förbannad ylar hon "mammamammamamma". ( Att kalla det för TAL är väl bara en öm moders våta fantasi, men what the heck. Jag kan inte låta bli att le då...)

Och dessutom är hon gladare. Nöjdare. Och alldeles ljuvlig. Och min. Vår.

Om åtta arbetspass åker vi två veckor till Piteå för att bli människor igen. Eira ska döpas och vi ska leva litet mer och litet lugnare än vad man gör här. Sedan ska jag plugga plugga plugga och hålla alla tummar för att ett första år faktiskt går att klara av och kan bli ytterligare två och därefter en examen. Så Magnus kanske får vara pappaledig och i november ska Eira dagmammedebutera - förhoppningsvis hos den dagmamma vi fått om vi inte skulle råka hitta ett hus i andra ändan av kommunen. Nå, det blir vad det blir. Man ska inte rusa iväg och göra något "bara för att".

Nu äntligen börjar jag i alla fall landa mentalt efter denna mardrömsmånad. NU kan och ska jag pusta ut och njuta på allvar av min lilla familj.