Hon började straxt efter 16. Kring 18 fick vi nog och packade in henne i bilen där hon slumrade i drygt två timmar. Observera "slumrade". Inte tvärsov. Från 20.45 har det tjutits mer eller mindre non stop.

Jag går upp i limningen. De senaste veckornas hysteri har satt sig från skuldrorna, upp i axlarna, nacken, över huvudet och ner i käkarna. Faktum är att jag är helt trasig. På upphällningen. Jag står inte ut med hennes vrål. Jag står inte ut med att nätterna är så här. Att eftermiddagarna är så här.

Vi måste få sova. Magnus måste få sova. Det stressar mig också. Om hon bara ville sova mellan 01 och 05 vore jag så nöjd. Jag behöver inte mer. VI behöver inte mer. De här icke fysiska slagsmålen varje dag tar knäcken på mig. Och nu vägrar hon BabySemp också. Bara bröst. Nu har hon sugit i nästan 90 minuter. Jag orkar inte mer.

En gång var jag bra på att skriva. En hygglig skribent, liksom. Nu funderar jag över om "engelska" faktiskt stavas så som jag nyss stavade det. Mina knän är så fucked up nötta vid det här laget - bildligt talat - och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har funderat på att sätta på vattnet i badkaret och lägga mig på badrumsmattan och sova. När vattnet spolar hör jag knappt hur hon skriker. Helt fucked up är jag. Totalt.