Vad ska jag säga? Vårt Flarn är...skrikbaby. Bortskämd, tuttfixerad och lömsk bajsbaby. Med lömsk menar jag att hon kan skrika och skrika och skrika och just då man är redo att sälja henne till lägstbjudande tittar hon på mig och ler så sött som bara hon kan. Lömska unge. Älskade unge.

Men annars... Hon kommer inte till ro. Jo, i söndags, då vi åkte till Sälen bara för att testa nybilen. Ända hemifrån till Stöten kom vi innan hon kom på att det fanns bröst i bilen och således ville smaska. Nästan fyra timmar, med andra ord, och hon dog inte ens litet av svält.

Jag måste lära mig att inte tycka så förtvivlat synd om henne. Det ÄR inte synd om henne. Hur skulle det kunna vara synd om ett barn som får mat när hon skriker, har rena, torra kläder och är alldeles övermåttan älskad?! Men likväl, hon kinkar och jag faller till föga.

Igår satt jag med henne i soffan från 23 till nästan 02. Hon på sin favvoplats, vid bröstet, snuttandes. Somnade gjorde hon och jag försökte lägga henne i vagnen = brutalskrik. Bröst igen, liksom mental suck. Straxt innan 02 efter fortsatt snuttande hade jag fått nog och tänkte att hon väl kunde få ligga vid det där förbenade bröstet i sängen, åtminstone. Yeah right. Ett kasande utan dess like och då tröt tålamodet. Tre timmar sugande på en bröstvårta är inte... Well, go figure.

Nu ligger Flarn i vagnen sedan en dryg timme. Sover - vaknar - skriker - somnar - vaknar - skriker och jag SKA inte falla den här gången. Det är inte synd om henne.

DET ÄR INTE SYND OM HENNE OCH HON ÄR MÄTT OCH TORR OCH HAR INTE ONT UTAN ÄR BARA FUCKING SPOILED AV MIG SOM ÄR INTILL HENNE SÅ FORT HON YNKAR TILL.

Pust. NU ska jag duscha för dagen.

PS: Aldís då? DET var ett fint namn!