Men är det något jag blir komplett vansinnig på så är det att höra andra föräldrar klaga på att deras unge sovit dåligt under natten så att de själv för en gångs skull inte fått sin skönhetssömn. Eller att deras barn behövt ett blöjbyte under natten och de stackars föräldrarna då var tvugna att (hemska tanke!) vakna och byta denna blöja. Eller för den delen att deras lilla ängel blivit FÖRKYLD och därmed GNÄLLER. 

Try this, folks. Vår Eira är en DRÖM nu mot förut. Hon kan sitta SJÄLV i sitter/babygym utan underhållning i kanske 10 minuter, möjligen en kvart med leksaker. Hon sover hyfsat bra på natten med förhoppningsvis bara två eller tre uppvak. Det kan ibland ta inte ens en timme att söva henne på dagen/kvällen/natten - och då får man de flesta gångerna buffa en skrikande unge tills hon är så trött att hon däckar. Vi har till och med börjat få i henne MAT - välling - och ibland behöver den proceduren inte ens ta en timme den heller!

För fram till Piteåresan var det ett helvete. De tre första månaderna var en mardröm. Inte få sova under natten? Testa en unge som kan skrika mellan 16 och 04. Testa att inte kunna lägga ner din unge utan att den gallskriker. Testa att ha en unge som BOR vid ditt bröst. Testa för all del att bo i den sunkigaste slummen och skjuta heroin - jag lovar att det är mer livsbejakande än hur vi hade det. (Och då har jag inte ens testat den biten...)

Och därför - helt irrationellt - blir jag SPYFÄRDIG på folk som gnäller över EN NATT FÖRLORAD SÖMN. Eller för den delen på alla freaks som går omkring och försöker inbilla världen att det mest fantastiska och självuppfyllande i livet är att vara mamma. Jo, kanske det känns så om man har en unge man kan ta med någonstans.

Jag tror på vad K.P sade igår: De flesta låtsas nog att det är så, för att man inte vågar säga något annat. 

Helt riktigt. Jag längtar till sommarschemat kicks in i juni.