(Jag bara gnäller. Läs inte vidare. Jag måste bara få skriva för att få det ur mig. Det kanske KÄNNS bättre då iaf.)

Jag är så inihelvete less på att vara hemma med barn. Min dag är följande - i stort sett varenda dag: Vakna typ en gång i halvtimmen mellan 6 och 8 eftersom Mymlan sover så lätt då. Gå upp och roa Eira i två, tre timmar till dess jag får buffa henne till sömns skrikande. (Hon skrikande alltså - inte jag.) Vänta på att hon sover klart - hon sover aldrig mer än 45 minuter, MAX en timme, och att göra något vettigt under den tiden är lögn eftersom ungen vaknar då och jag måste sätta igång Operation: Roa Eira i några timmar till. Därefter, när hon vaknat någon gång mellan 11 och 13 beroende på när jag fick henne att somna, lär jag roa henne ett tag till. Är mamma hemma och inte ska jobba åker vi dit och är där tills Magnus kommer hem från sitt jobb. Då går vi hem och roar Eira till dess det är dags att sova igen.

Jag hatar att vara hemmamamma. Så fucking jävla ostimulerande. Och inte känner jag en käft jag kan umgås med och vad ska jag på Öppna Förskolan att göra? Prata babybajs och nappflaskor med andra vars åsikter är att det är heaven on earth att vara förälder? Vad mig anbelangar kunde jag gärna få bli gravid igen typ nu och göra bort det här med barn de närmaste åren så kanske jag kan börja leva igen.

Jag längtar SÅ efter att plugga och diskutera på riktigt. RIKTIGA saker. Efter att få ha ett goddamnit LIV.

Nu ska jag fortsätta roa min dotter som vrålar på golvet eftersom det inte är kul att ligga ensam i fem minuter. Jag får helt enkelt bubba vidare på ungen, fram och tillbaka i den här jävla lägenheten.

Skjut mig, någon. Det känns mer lockande.