Man lär sig saker hela tiden och min nyvunna kunskap är hur himla lätt det är att tro sig veta. Det börjar när man är liten: "Jag ska aldrig bli lika tråkig som vuxna, jag ska alltid vara barn och leka sådetså!" Hmmpf! Hur gick det då?

Plötsligt ÄR man en av de där tråkiga vuxna som blir dragen i armen av andras leksugna kids och man känner mest av allt för att sopa ungen tvärs över golvet, ta ytterligare en mun vin och vänd till värdinnan småle och säga "Vad sade du, darling?"

Därefter kommer puberteten under vilken man dyrt och heligt lovar sig själv och hela världen att man aldrig, aldrig ska bli som sin egen mamma eller pappa eftersom de är JORDENS FJANTAR och FATTAR INGENTING. Så kommer man förbi pubertetssvallningarna och inser att... Pja, mamma var faktiskt ganska vettig, åtminstone i det mesta.

Sedan kommer det som förmodas vara det sista förstadiet till vuxenlivet - ungefär där jag befinner mig en tid till - och av någon anledning förvandlas man till en renodlad besserwisser som minsann vet allt. Även om man inte har den blekaste aning om vad man pratar så vet man allt ändå.

Och det är här jag har lärt mig något säkerligen jättestort: Det är SÅ lätt att snacka, SÅ lätt att veta, men när man väl står där med vattenöverfyllda gummistövlar efter att ha tagit en långpromenad över myren inser man att... Man faktiskt inte visste någonting och att det inte är det enklaste att dra av en stövel som kippat fast. Jag börjer mig ödmjukt och inväntar Den Högre Intelligensen och Vuxenlivets Visdom.

Snabbresumé av påsken så: Mat, schysst påskägg, skoter och snöskottning. Och litet däremellan. Jag ska tjata på Magnus och se till att införskaffa en PS2:a och "Guitar Hero". Idag är det för övrigt dags att dra igång träningen igen. Tro mig, det är fucking välbehövligt.