Idag ska jag göra något jag aldrig tidigare gjort. Jag ska låta en av mina klasskamrater verka som gästkrönikör i mig blogg. Krönikan handlar om gårdagens föreläsning med Tom Alandh - Kungen - och jag var inte en av de fyra som stannade till slutet: Tom Alandh var en orgie i självbelåtenhet och faktiskt riktigt ogivande och trist. Men hur som: Håll till godo med Amandas krönika!


När kungen kom till staden.

När kungen kommer till staden ska folket rulla ut den röda mattan och välkomna honom på ett ytterst nobelt sätt. Man ska buga vid hans fötter, tilltala honom ers Majestät och hylla honom som om han vore Gud.

Något som samtliga studenter vid tisdagens föreläsning på Musikhögskolan helt hade missat.

Kung Tom Alandh hade rest hela vägen från Stockholm för att berätta om dokumentärfilmning för journaliststudenterna.

Vilket visade sig vara en grupp på tjugo stycken elever som aldrig sett en enda av Tom Alandhs dokumentärfilmer. Vilket sårade hans stora ego enormt mycket.

Kungen blir rasande och vräker ur sig: "Men gott folk ser ni aldrig på TV och ni ska bli journalister?!"

Denna frustration genomsyrar hela föreläsningen, som trots detta är ganska intressant. Många pennor glöder och många vill veta mer. Men allt eftersom dagen går börjar fler och fler studenter avvika från föreläsningen. Tillslut finns endast herr Alandh och fyra elever kvar i salen.

Varpå kungen börjar klia sig i pannan och säger: "Detta är ingenting jag tar personligt, utan jag finner det bara så oerhört ogivande. Jag gör aldrig saker som inte ger mig något och detta har gett mig absolut ingenting."

De fyra eleverna som är kvar sitter skamset och försöker hylla kungen genom att säga att de tycker att hans föreläsning är jätteintressant. Då ler kungen lite hånfullt och säger: "Hur gamla är ni och har ni någonsin haft ett jobb?"

Lite skrämt svarar eleverna hur gamla de är och vad de jobbat med tidigare. Kungen fortsätter: "Jag ser noll potential i den här salen och ni vill jobba med TV i framtiden?" Sedan skrattar han ett riktigt elakt och bittert skratt.

Eleverna sitter tysta de säger ingenting, föreläsningen fortsätter.

I slutet av föreläsningen plockar Tom Alandh fram en bunt med böcker som han har skrivit och auktionerar ut de till försäljning. Samtliga elever köper en kopia och då säger kungen: "Det kanske finns lite hopp för Piteå ändå?"

Det finns två osanningar i denna historia, Tom Alandh är inte kung och eleverna på Musikhögskolan i Piteå saknar inte potential. Det Alandh verkar ha missat är att man faktiskt kan se på TV och på dokumentärer och trots detta ha missat hans verk.

Jag själv till exempel gillar att se dokumentärer och har sett en rad olika. Till favoriterna hör Michael Moore, De kallar oss mods trilogin och Al Gores dokumentär om klimatförändringarna.

Jag är 23 år gammal och har haft flera jobb. Men jag känner inte att jag egentligen ska behöva sitt och förklara att jag faktiskt är en ambitiös och bra människa. För det vet jag att jag är. Dessutom känner jag att jag kommit för långt för att sitta och ta skit. Tom Alandh må vara en duktig dokumentärfilmare men någon vidare inspirationskälla eller föreläsare var han i alla fall inte i tisdags.

Det enda jag kom ihåg från föreläsningen som han sa var att Göran Olsson är en dokumentärfilmare som helt saknar en egen stil. SVT är helt oförmögna att göra humorprogram och Kvällstidningarna skriver bara skit. Jag kan i alla fall skriva under på två av dessa påståenden till viss del. Men det är inte poängen, han hade kunnat ge de få elever som lyssnade så mycket. Han är skicklig, har kunskap och erfarenhet, men det enda vi fick ta del av var hans sårade stolthet och sarkasm.

Föreläsningen var ett riktigt lågvattenmärke om du frågar mig.

Amanda Karlsson